Finns det skog i öknen?

Jo, konstigt nog så finns det även skog där och plötsligt så är vi i en skog.

Det är ingen jätteskog där man kan gå vilse men dock en skog. Bayan zag betyder "rik på saxaul". Det är en tornig buske som kan bli upp till två meter hög.  Den växer i sandöknar, på sanddyner och i stäppområden upp till 1600 meter över havet, har extremt djupa rötter. Kameler tycker om att äta den.

Inte så konstigt då att det är ett gäng kameler i närheten.

Har du sett filmen Ice age, undra om inte Sids förebild lever här i Gobi.

Även här står kamelerna och spanar efter sina horn.

Jag skulle också se lite sur ut med en pinne i näsan.

Dag Vig.

Den här bocken är nog lite för het på gröten och då får man ett förkläde på sig för att inte sprida sina avkommor okontrollerat. 

Vi kommer så till ett stort område med planteringar. 

Det finns en skylt som berättar att 2014 startade här ett stort projekt, i samarbete med Sydkorea att omvandla ödemarkerna i öknen till gröna områden, här försöker man få saxaulträden att bilda nya skogar. På ett område som är 200 hektar har man planterat träd för att bekämpa ökenspridningen.

Naturen börjar ändra lite karaktär, bergen ser svarta och vassa ut.

Men vägarna är sig ganska lika. Här körde vi upp.

Vi stannar för en bensträckare och vår chaufför behöver sträcka på hela sig, det är ganska så ansträngande att köra i den här terrängen.

Och där ska vi ner.

När vårfloderna kommer så händer det väldigt ofta att vägarna spolas bort, då är de här betongstolparna bra att ha för att hitta vägen igen.

Fast kamelkaravanen hittar nog bra ändå, utan stolpar.

Men nu har vi kommit fram till dagens mål som är Mongol Gobi Ger camp.

Vi installerar oss i vår sjätte Ger. Undrar hur många gånger jag slagit i huvudet i dessa låga dörröppningar.

                                                                föregående

En höjdarupplevelse eller långsamhetens lov.

Vi har nu kommit till Gobi Erdene och för en gångs skull stannar vi två nätter. Dags att hissa flaggan då vi kommit till vår fjärde Ger.

Vi ska nu iväg och träffa en kameluppfödare och även få rida kamel. Låter spännande, jag har ridit dromedar förut. Det var länge sedan och slutade med katastrof för en i det sällskapet. Sadelgjorden var inte ordentligt fastspänd och hans sadel gled iväg och runt och mannen föll i backen med en smäll. Skadade ryggen och hade rejält ont efteråt. Kände honom inte så jag vet inte hur det gick för honom sedan. Så med det i minnet känns det lite extra spännande att rida kamel.

Redan på vägen till vår camp så träffar vi på ett gäng kameler. De går lösa ute i öknen.

Charmiga djur som hela tiden ser ut att spana efter något.

Vi få höra legenden om varför kamelen ser ut så. Det var så att djuren hade party alla var där och stämningen var hög. Det skojades friskt och man hade kul, men hjorten kände sig lite ledsen för den var avundsjuk på kamelen som då hade horn. För att trösta och göra hjorten glad så tog kaninen kamelens horn och gav dem till hjorten. Något inträffade sedan för kamelen fick aldrig sina horn tillbaka och sedan dess så spanar kamelen bort i fjärran i hopp och tro att den ska hitta sina horn igen.

-Oh!

Vi lämnar de här kamelerna och åker till kameluppfödaren.

Där blir vi inbjudna till hans hem. Han tar fram sin doftflaska som går runt och alla ska dofta i den. En liten flaska med väldoft som gått i arv i generationer. Sedan kommer hans fru in och serverar oss mjölktea på kamelmjölk och en liten kaka.

Deras Ger är ombonad och välinredd. Batterier är viktiga om man vill ha lyse och se på TV.

Hästviolinen är ett traditionellt och viktigt instrument.

Men nu ska kamelerna sadlas.

Här kommer min och min mans kameler.

Min kamel sadlas och jag blir lite orolig då jag ser att sadeln, eller den mattlikande saken som jag ska sitta på, inte kommer att vara fastsatt utan bara ligga över ryggen på kamelen.

Men min kamel ser snäll ut, trots pinnen genom näsan. Jag skulle nog ha varit en aning härsk av mig med en sådan.

Upp på ryggen kommer jag även om det är högt redan då kamelen ligger ner och vingligt och väldigt  högt blir det då den reser på sig. jag klamrar mig fast i puckeln och lyckas hålla mig kvar. Jösse så högt upp jag kom. Vi ska rida en timme ute i sanden, det är varmt och det gungar långsamt fram. Ja mycket långsamt. Så långsamt att efter en halvtimme ber vi om att få gå tillbaka. 

Inte kan jag fota heller, för min vänstra hand går åt till att klamra mig fast i den så kallade sadeln (den som inte sitter fast) och i min höga hand har jag fått ett rep som går till min mans kamel. Alltså den leder jag. Han i sin tur leder Solongos kamel. Solongo är lite orolig för att vi vill avbryta ridningen eftersom hon fått klagomål tidigare av några som tyckte de fått rida för kort stund. Vi försäkrar att vi kommer INTE att klaga så vi vänder åter.

Min man sa att det här var väl ingen höjdarupplevelse, jag håller inte med honom för det var väldigt högt. Både högt och vingligt.

Kamelägaren hund var också överens med mig, den tyckte att det var mycket bättre att jag kom tillbaka och kelade med den istället.

Jag tror att  kamelförarna också var nöjda att få återvända till sitt schackspel.

Kamelen fortsatte att spana efter sina horn och vi tog en promenad i sanden ut till floden istället.

Förstörda kloster, kamelkaravan och en liten ökenråtta.

Efter lunchen hoppar vi in i vår bil igen för att utforska omgivningarna. Det ska finnas ett gammalt kloster  i närheten så vi beger oss iväg för att leta reda på det.

På vägen träffar vi på en kamelkaravan. Kamelerna här i Mongoliet är de som vi kallar för "riktiga" kameler. Det vill säga, de har två pucklar. Det här är inga vilda kameler utan det är någon som äger dem och de går lösa ute på bete, fast man kan verkligen undra vad de hittar för något att äta här ute i grusöknen.

Vi ska besöka en plats där ett litet kloster från 1700-talet har legat men som blev förstört av komunister på 1920-talet.  När vi nu reser runt här i Mongoliet så upptäcker jag hur fragmenterade mina kunskaper om landets historia är. Minns inte att vi läste något om det under min skoltid, Djingis Khan, eller Chinggis Khaan som han kallas här har vi nog alla hört talats om, men det är 1200-tal det, men resten av landets historia vet jag inte mycket om. Vår guide är kunnig och försöker efter bästa förmåga att berätta om sitt lands historia, mongolerna kan sin historia och är väldigt stolta över sitt land.

Men för att göra en lång historia väldigt kort så hade man en buddhistisk regent, Bogd Khan. Khan är mer som vårt kung och inte ett efternamn, något som man utses till eller som i Bogd Khans fall,  anses vara en reinkarnation.  När Bogd Khan dog 1924 utropades Mongoliska folkrepubliken och kommunister tog över makten, proklamerade att inga fler reinkarnationer skulle hittas för att förhindra en religiöst utsedd efterträdare till Bogd Khan och slå till mot det inflytelserika buddhistiska prästerskapet. Det var nu som massakern på kloster och munkar började. 

Det här lilla klostret som låg i en bergsskreva ute i Gobiöknen hade bara några få munkar, de jobbade med att översätta böcker från tibetanska och även undersöka religiös filosofi och medicinsk vetenskap.

Information om det finns att läsa om på den här tavlan,  bara att lära sig det kyrilliska alfabetet först och även mongoliska. Kan väl inte vara så svårt.

Lite hotfull ser den här stenen ut, kan det vara en varning från de gamla munkarna om att vi ska gå varligt fram i deras forna kloster.

Det finns inte mycket kvar av klostret och de har verkligen hittat e undangömd plats för att bygga det på.

Klostret förstördes och munkarna  som bodde där dödades.

Det går att ana lite av färgsättningen.

Folk som kommer hit bygger stenhögar och dekorerar träden med silkessjalar. Stenhögarna, som anses lika heliga som stupor, går man runt tre varv medsols och ber om lycka och välgång till sig själv och sin familj.

Sjalarna i träden försöker de munkar som kommer hit, att plocka bort eftersom de förstör träden.

Det är nu jag upptäcker att vår guide har en förkärlek för berg och höga höjder, finns det en högre kulle eller berg i närheten så ska vi upp på den och beundra utsikten. Börjar ana att det här kommer att bli en träningsresa, lite extra jobbigt att gå uppför eftersom vi  inte är vana vid höjden ännu. Medelhöjden i Mongoliet är ca 1500 meter över havet och vi befinner oss nu på den  medelhöjden.

Bra utsikt här uppe.

Även en guide kan bli lite trött.

Vi lämnar det lilla klostret och de vackra bergen...

...kommer till ett annat kloster som även det förstördes på 1920-talet då kommunisterna gjorde sitt bästa med at utrota buddismen och dess munkar.  

Husen och ruinerna är även här från 1700-talet, men här håller man på med att återuppbygga och restaurera.

Själva templet är nybyggt.

Det har en pampig en ryttarstaty av en revolutionärhjälte.

På väg därifrån träffar jag på en liten ödla.

Tillbaka vid vår Ger-camp och i väntan på middagen försöker jag bekanta mig med våra grannar. De har inte byggt sig någon Ger utan har sitt hem under stenplattorna i gången. Försiktigt kikar någon upp på bakre sidan av stenplattan, men dyker snabbt ner igen när den får syn på mig. 

Men jag vill ha lite bilder på den lilla ökenråttan så jag hämtar pallen i vår Ger och sätter mig och väntar. Det gör nytta, för nu kikar den ut på andra sidan plattorna.

Dyker ner i sitt hål igen för att om en liten stund kika upp på andra sidan igen.

Så håller den på ett tag och jag undrar lite stilla vad det betyder då en råtta viftar på svansen, är den arg som katten eller glad som hunden?

Men nu har den blivit så modig att den kommer fram helt och hållet.

Och se där, här visar sig hela lilla familjen ökenråtta.

Middag nu och sedan sova på de sandfyllda kuddarna och vidare i morgon mot nya mål.

                                                        föregående  --- nästa