Vägen tillbaka

Som jag nämnde i förra inlägget om Transsylvanien så fortsatte vi till Brasov efter besöket i Bran.

Brasov har sina rötter tillbaka till 1200-talet och hade tidigare en stor tysktalande befolkning. Då hette den Kronstadt. Rådhuset här på bilden är från början på 1400-talet.

Framför den gamla skolan i staden står gamle Honterus och visar eleverna vart de ska gå. Ingen smiter undan här inte.

Skolan.

Mycket charm i den här staden.

Innan vi letar reda på stadens mest berömda gata passar vi på att ta en fika på ett mysigt café.

Gatan då, ja den är egentligen berömd för att vara Europas smalaste gata. För att få det så togs personer från Guinness rekordbok dit för kontrollmätning, men till stadens stora besvikelse så fick de inte rekordet. Nu klassas det som att de har en av de smalaste gatorna i Europa.

Gatan heter Repgatan.

Visst är den smal. Den heter Repgatan för att den är smal som ett rep.

Någon håller ett vakande öga på oss här inne.

Smalare än en armsbredd.

Den passagen byggdes för att brandmän och befolkningen skulle kunna ta sig fram på ett smidigt sätt om det skulle bli eldsvåda i staden.

Utanför står det en symbolisk staty.

Nästa ställe att besöka är Peles castle. Det är inte så gammalt slott men byggdes på initiativ av den första kungen av Rumänien på 1800-talet. Vackert är det.

Det lär vara mycket vackert inne också, men är stängt för besök då vi är där. Gör inte så mycket eftersom jag inte bör gå så mycket.

Men det som var lite extra bonus, var att det plötsligt dyker upp en räv på väg tillbaka till bilen.

Den är ute på jakt så den bryr sig inte så mycket om oss.

Det finns dessutom en massa vilda djur på vår väg tillbaka till Bukarest.

Transsylvanien

Är man i Bukarest så lockar det onekligen att ta en tur till Transsylvanien, få se lite av landskapet och även en glimt av det slott som pekats ut som att ha varit Draculas.

Vad är då det naturligaste att åka i än en Dacia. Det bilmärket verkar vara rumänernas stolthet. Alla pratade sig varma om den, förutom de som hade träff och ställde ut sina Saab-bilar på torget nedanför parlamentsbyggnaden.

Nicolae Ceausescu körde den första Dacia-bilen, en Dacia 1100, i augusti 1968. Namnet Dacia kommer från den historiska romerska provinsen Dakien som ses som ett historiskt Rumänien.

Vi stannade för att tanka och träffade på en liten hund som verkade vilja ha lite närmare kontakt. Den såg ut att vara i behov av rejäl pälsvård och säkert en del kärlek. Pälsen var i stora tovor och vid öronen hängde i stora klumpar.

Skörden är i full gång här och det är stor aktivitet  ute på fälten.

Här kommer äppellådor som ska till något annat fält.

Utefter vägen såldes frukt i olika stånd.

Äpplen är gott sa vår chaufför och hoppade ut och köpte några. Han berättade att där det sitter äldre damer så är det från deras egen trädgård, i de stånd där det står ungdomar och säljer , då är det de stora firmor som anställt folk för att sälja.

En lite ovanligare vägskylt dök upp.

Mycket riktigt det var en hel del transporter med häst och vagn. Den här bonden hade inget emot att bli fotograferad.

Inte bara frukt som försörjde folk här i området, på några ställen stod det små nickande manicker som pumpade upp olja.

När vi kom lite mer upp bland bergen var det verkligen full aktivitet ute på fälten.

Mycket handkraft där.

Färggrann dekor på huset.

Vi fortsätter färden och kommer högre upp.

Vägen slingar sig uppför.

Vi åker igenom flera byar där ordningen inte ser så här ordnad ut och där vägrar vår chaufför att stanna, han säger att där är det inte säkert.

Men till slut kommer vi fram till byn Bran. Där ligger slottet som sägs vara det där Dracula har bott. Det är utan tvivel den största turistattraktionen i Rumänien. Greve Dracula, som egentligen hette Vlad Tepes, blev känd genom Bram Stokers bok Dracula. I den boken torterade han sina fiender genom att spetsa dem på pålar, hudflå dem, koka dem, hugga av och låta dem äta sina genitalier, öron och näsor.

Även om många myter har kopplats till honom i samband med Dracula-myten, är de flesta historiker överens om att Vlad III Dracula, aldrig satte sin fot i  slottet i Bran. En gång trodde man att han satt fängslad där efter att han tillfångatogs av ungrarna 1462, men historiker har kommit fram till att han satt i fängelse i en fästning i Budapest.

Jag har läst om hur besvärligt det är att gå där och att det brukar vara långa köer för att komma in, men det där med köer är nog mest under turistsäsongen. I september då vi var dit var det inga köer att tala om, men det var riktigt att det var svårforcerat med krycka och stort stöd på foten. Så jag nöjde mig med att ha sett slottet från utsidan. Vår chaufför pratade med vakterna och då släppte dom in oss i parken utan att behöva betala inträde.

Bran slott byggdes av saxare år 1382 för att skydda Branpasset från turkisk invasion. Från 1920 använde drottning Marie av Rumänien slottet som sin sommarresidens fram tills kungafamiljen tvingades abdikera 1947. Men efter att boken blivit så populär och att många ville se Draculas slott och det här slottet låg i Transsylvanien så utnämndes det till att vara Draculas slott, blev ju en lyckad turistmagnet.

Vi tog en liten promenad i parken och såg hur en liten fågel byggt sitt bo med elektrisk inramning.

När vi lämnar byn så fick vi en liten varning om att köra försiktig. Alla bilförare kör inte så försiktig, här hade det gått bra för föraren, han står där bredvid och ser ut att undra hur hans parkering blev så annorlunda.

Vi lämnar Bran, beundrar slottet i Rasnov...

... och fortsätter sedan till Brasov, men det tar vi sen.

Så kom vi till Bukarest.

Så kom vi till Bukarest efter en timmes bussresa från Donau, vi åker genom ett område som ser mycket välbärgat ut, stora hus och många palatsliknade hus under uppbyggnad.

Vår guide säger att det är "gypsies" som bor där. Hon tycker inte om att vi säger romer, för det förväxlas då med rumäner säger hon.

Fråga mig inte var de får pengar ifrån, säger hon också, för det vet jag inte.

Fast om man ska prata om palats så då ligger de husen i lä, i förhållande till "Folkets hus" inne i Bukarest. Lite ironiskt med det namnet, när ca 30 000 vanliga bostäder var tvungna att rivas då palatset skulle byggas. 

Fast så mycket folkets hus är det inte utan den enorma parlamentsbyggnaden som Cesusescu lät bygga. Den där kåken är 240 meter bred, 270 meter lång och reser sig 86 meter över och 92 meter under gatunivå. Det finns 1.100 rum plus en stor teater där. En enormt stort hus som är mycket större än vad det ser ut så här från framsidan. Det sträcker sig flera kvarter bort och åtta våningar under jord. Bara garaget rymmer 20.000 bilar. 

För att kunna bygga det enorma palatset så lånade han upp pengar från utlandet och sedan bestämde han att hela utlandsskulden skulle återbetalas inom tio år. Elransonering infördes och alla jordbruksprodukter skulle säljas utomlands. Hade man höns fick man bara behålla fötter och huvudet. Det blev livsmedelsbrist i landet och folk svalt. Inget fick importeras utan om man behövde något som inte fanns i landet så byggdes det upp en fabrik för tillverkning av det.

På torget framför har några saabetusiaster ställt ut sina ögonstenar. De blir extra glada då de får träffa en i vårt sällskap som jobbat på Saab. 

Efter en kort guidad tur genom Bukarest ska vi äta lunch på Caru' cu bere, "Ölvagnen" som långt ifrån är någon vagn med öl.

Men först stannar vi till vid minnesmärke Pånyttfödelse, den ska påminna om de offer från den rumänska revolutionen 1989, som omstörtade Komunismen. I folkmun kallas den för "Potatisskalen". De tycker att klumpen där uppe ser ut som en hög med potstisskal

Men nu blir det mat. Restaurangen ser ut som en ombyggd kyrka, men i kontrast till alla ombyggda kyrkor runt om i världen så är den här restaurangen byggs som just restaurang från början.  Från början låg ett ölbryggeri där, därav namnet.

Lite kul är att de gjort ingångarna till toaletterna så att det ser ut som om man går in i ett biktbås.

Här tar vi avsked av vårt resesällskap under flodresan och går till vårt hotell. De andra åker hem.  Vi har några dagar där vi tänkte kunna se lite av Bukarest. 

Bergsområdet Belogradchik.

Från Vidin tar vi en busstur till Belogradchik, resan tar ungefär en timme och vi får se lite av landsbygden under resan. Många, många industrier som byggdes upp under kommunisttiden är nu nedlagda och står som tomma övergivna skal.

Många hus som är bostäder ser ut att behöva en hel del omvårdnad.

Fast i staden Belogradchik är husen finare och visst ser det mysigt ut med all chili på tork.

Kul med Herr Gårman, han har en liten käck keps på sig.

Orsaken att vi åkte hit var de lite speciella bergen som bildats här.

Belogradchik är en gammal fästning som ligger på de norra sluttningarna av Balkanbergen. Det är ett av de bäst bevarade i Bulgarien och ett kulturminne av nationell betydelse.

Fästningens murar är över 2 meter, men trots det så kändes det inte som någon fästning då man kom in genom porten dit. En stor öppen yta fram till nästa port.

Den ursprungliga fästningen byggdes under den tid då regionen var en del av det romerska riket. Klippformationerna i området fungerade som ett naturligt skydd.

Numera är det de speciellt utformade bergen som mest lockar hit turister. Var också en anledning att jag ville dit. Fast jag trodde nog att området med dessa berg var större.

De olika bergsformationerna har fått namn. Den här kallas kyssen.

Det ska finnas en hare och lite andra former också, men jag kom inte underfund med vilka de var. 

Tar man trapporna upp och går in genom porten där, blir det fin utsikt.

Det gäller att hålla koll på stegen här uppe.

Samhället Belogradchik ligger strax nedanför fortet. 

Vidin

Vidin är vår näst sista hamn på resan och en av de äldsta städerna i Bulgarien.  Den har en rik historia, men numera är det en avfolkningsbygd.

Vi får en brant landgång, men även jag lyckas ta mig upp där. 

Som många ställen i de här trakterna har även Vidin en fästning. Baba Vida fästningen. 

På sådan här historiska platser skulle det vara intressant om väggarna kunde tala och berätta sin historia. Fortet har även varit fängelse.

Det finns en legend som är knuten till den här fästningen. En bulgarisk kung som styrde över Vidin hade tre döttrar; Vida, Kula och Gamza. Före sin död delade han upp sitt rike mellan de tre döttrarna. Vida, den äldsta, fick Vidin och landområdena norrut till Karpaterna, Kula fick Zajecar och Timodalen och Bamza skulle styra över länderna västerut. Gamza och Kula gifte sig med alkoholiserade och krigiska adelsmän, Vida tyckte inte att deras liv var något att eftertrakta och avvisade alla äktenskapsförslag och förblev ogift och hon byggde sig en otillgänglig fästingen och tillbringade sitt liv där. En medeltida version av begreppet Iron Maiden/Järnjungfrun.

Finns en söt lekskulptur här som är älskad av alla barn i staden.

På håll tyckte jag att texten på den här byggnaden såg ut som ett stort E, men på nära håll såg jag att det var ett minnesmärke över kommunismens offer.

Vidin har även den längsta bron över Donau.