Stork

När vi har en liten, liten skärva kvar av Skåne så får vi se något som jag förknippar väldigt mycket med just Skåne. Nämligen en fågel som jag aldrig tidigare sett i Sverige. På en åker bredvid vägen står det en stork.

Först kör vi förbi den och jag tror min man skojar då han säger att där stod det en stork. Till saken hör att han är inte så bra på att känna igen fåglar, men stork är han tydligen ganska säker på. Vi hittar en plats att vända på och kör tillbaka och mycket riktigt där står den så ståtligt och poserar. Dessutom så upptäcker jag att det är ju inte en stork utan det är två storkar. De är lite för långt ifrån varandra för att få med på en enda bild.

När vi sitter där och beundrar de stora fåglarna kommer en rovfågel seglandes, den verkar spana efter något byte på samma åker som storkarna har slagit sig ner på. Tyvärr kommer den inte närmare än så här. Gissar på att det är en glada.

Den ena storken verkar ha en skada på benet. Förstora bilden så ser man ringmärkningen på ett ben och en konstig vit klump på det andra benet.

På kvällen sen ser vi på TV att det är just den här dagen som de släppt ut storkungarna i storkprojektet vid Hemmestorps Mölla, hade varit över 500 personer där för att titta. Tror inte att de här två var någon av de nyutsläppta.

Men till slut så lämnar vi Skåne helt och hållet och kommer in i Blekinge. Där stannar vi till litegrann i Sölvesborg.

Kul konstverk där man kan snurra på stenarna och få fram lite olika meningar. Nästan lite som kylskåpspoesi.

Är inte det här Skånes färger som de flaggar med i Sölvesborg.

Godispåse till kvällen, bara att välja.

Mörrumsån hade jag hört talats om med sitt laxfiske men aldrig varit till. Nu har jag varit där.

Laxflickan en skulptur av Jonas Glock.

Vi åker vidare mot nya mål.

Finlandsbåtarna eller Sverigebåtarna som de heter i Helsingfors.

På eftermiddagen då det är dags för båtarna som går över till Sverige att lägga ut är det ett populärt nöje att gå ner till Salutorget och titta. Många köper sig något att äta och slår sig ner på kajkanten till fåglarnas stora glädje. De som sitter där får inte sitta ifred så länge. Till att börja med närmar de sig lite försiktigt.

Men efterhand blir de lite mer kaxiga.

Det är inte bara på land som det kommer sådana som vill se de stora båtarna lägga ut, även på vattnet dyker det upp lite åskådare.

Först ut är Silja Line, men det var förskräckligt vad den eldar på. Undrar vad den har i tanken. Svart rök väller ut när den startar upp. Den puffar ut moln efter moln med svart rök.

Jag vänder blicken bort mot Viking Line men den har tydligen något annat i tanken för röken där är inte ens hälften så svart.

Måsarna tittar också men jag tror att de har något annat i blicken än båtar. Under dem sitter det människor med lite mer frestande godsaker för en mås.

- Ska du eller jag attackera först, ser dessa måsar ut att tänka.

Även jag blir inkollad.

-Kan den där manicken du har i ansiktet vara något ätbart.

-Får jag inget så kommer jag att skrika högt.

Någon slänger i lite ätbart och det är bra att vara beredd.

Sikta in sig på bytet.

Och vara först på det.

- Nu tar jag dig!

De stora båtarna tuffar iväg.

Snart är det bara Gerda som ligger kvar.

Dunvegan Castle

I dag ska det bli slottsbesök, vi ska till Dunvegan Castle som ligger på Isle of Skye.

Det var omgärdat av en ringmur och den enda ingången förr i tiden var genom en grind som vetter mot havet och vi gör som förr i tiden kommer sjöväge. Slottet ligger högt uppe på en klippa med utsikt över sjön.

Herman, inte så där högt upp!

Dunvegan Castle är det äldsta kontinuerligt bebodda slottet i Skottland och har varit ett fäste för klanhövdingarna i klanen MacLeod i 800 år.

Vi går in och tittar för här finns det tre intressanta saker att beskåda. "The Fairy Flag, Dunvegan Cup and  Sir Rory Mors Horn. Om flaggan finns en lång historia om bl.a sägs det att den är en gåva från älvorna till ett litet barn i klanen MacLeod. Hans mamma skulle ha varit en sagoprinsessa. Men det finns en hel rad av andra berättelser om flaggan och den verkar ha varit med om en hel del för nu är den väldigt sliten. Dunvegan Cup är ett fyrkantigt dryckeskärl av trä som är dekorerat med silver och Sir Rory Mors horn är ett stort dryckeshorn där varje efterföljande klanhövding ska dricka ett fullt mått av horn av vin för att bevisa sin manlighet.

I mina ögon är det nog inte det vackraste slottet. Grått och murrigt, invändigt håller de på och restaurerar stora delar av slottet. Det är skador efter andra världskriget som lagades dåligt då och som nu ska få sig en rejäl ansiktslyftning.

Nere i det gamla köket träffar vi på en i den gamla tjänarstaben. Hon har nog varit upp till herrskapsfolket med mat. Kan det vara en gengångare hon ser lite suddig ut.

Här vid slottet finns det också flera vackra trädgårdar som någon lagt ner hela sin själ i.

Jag blev mer imponerad av trädgårdarna.

Vi tar en promenad genom vattenträdgården.

Tittar på vackra växter och även lite mer märkliga växter som den här skunk weed.

Daggen ligger fortfarande kvar och pärlar sig på en del växter. Här skulle inte macrot suttit ivägen men man kan ju inte ta med allt då man är på resa.

Vi fortsätter genom skogsträdgården.

Och avslutar med en runda bland tulpaner och växthus i den muromgärdade kryddträdgården.

Fast vackrast tycker jag nog att det skottska landskapet är.

Charmigast var gråsälarna som bor på holmarna i närheten.

De var ganska många.

Blir lite förvånad på mig själv, här sitter jag i en gummibåt ute i Hebriderna där gråsäl simmar runt omkring och försöker fånga flygande häger på bild. Dessa kan jag ju fota vid Råstasjön i Solna på betydligt närmare håll.

Strandskator är det mer ont om där.

Efter recap...

...lite intressanta föreläsningar...

...ska det smaka gott med en god middag.

Sedan seglar vi vidare i solnedgången.

 Vi ska besöka Canna.

  Föregående inlägg om hur det är att gå i och ur en Zodiak - Nästa inlägg om ön Canna

Gammal sjö

Vi lättar ankar och seglar långsamt förbi Boreray, Stac an Armin och Stac Lee, här ska världens största häckningsplats för havssulor finnas och jag lär mig något nytt - jag tycker inte om "Gammal sjö".

Det blåser rejält och man får stå i motvind om man vill ha håret bakåtkammat. Det gungar dessutom ganska mycket och det börjar kännas både i magen och huvudet. Ser inte så höga vågor, men jag får veta att det är det här som kallas för gammal sjö. Det är blåst någonstans och vindvågorna fortsätter fast det slutat blåsa, tills det tar stopp av land. Kallas också för dyningar.

Vi börjar se stråk av havssulor som kommer flygandes.

De är ganska klumpiga då de ska lyfta från ytan och studsar lite på vågorna innan de kommer upp i bra flyghöjd.

Sedan seglar de stora fåglarna fint. De har en vingbredd på nästan två meter.

Flera av dem kommer med bomaterial hängandes i näbben.

Ser att det är trångbott och tätbefolkat på klipporna.

Man undrar hur de kan hålla sig kvar på de små klipputsprången och framför allt hur får de plats med äggen. Jag förstår deras egenhet med att ruva med ägget under foten.

Mer bomaterial behövs.

Vi ska in där emellan klipporna, ser lite trångt ut.

Det vimlar verkligen av havssulorna här. Men måste det gunga så......

Uppe i luften är de eleganta flygare.

Mäktiga klippor och gott om fågel är det verkligen.

Tätt, tätt bor de.

När havssulan dyker träffar de vattenyta i en fart av 100 km/h. De har luftfyllda celler för att dämpa nedslaget. Fort går det, så fort att så jag hann då inte med när den här träffade ytan.

Frammåtriktade ögon gör att har de ett så  kallat binockulärt seende, så den här fågeln kanske ser mig ganska tydligt.

Fast nu ger jag nog upp. Det gungar och det suger i magen och jag klarar inte av att stå här längre.

Jag tar min kamera och skyndar tillbaka till hytten, det var adjöss med den goda lunchen och sjösjukepillren plockas fram. Jag är en erfarenhet rikare, hade visserligen kunnat vara utan den erfarenheten. Fast jag är inte ensam. Hörde att det var ganska glesbefolkat till middagen och kvällens föreläsning fick ställas in. Herman i matsalen, han som sjunger så fint varje gång det är dags för mat, han kommer och frågar om jag vill ha något att äta.Tur att jag inte orkade kasta något hårt mot dörren då.  Mat var det sista jag ville ha. Ville bara att tillvaron skulle vara lite mindre gungig. Skönt ändå att man blir så trött av sjösjukepillren.

Vi gungade fram den natten, men nästa morgon var vi redo för nya äventyr.

Föregående inlägg om en zodiakkryssning - Nästa inlägg om Callanish Stones

Zodiakkryss

Efter besöket på St.Kilda  och inmundigandet av en god lunch var det dags för en zodiakkryssning. I dag kunde vi välja mellan fish and chips och pizzabitar till lunch. Passade inte det så fanns det olika sallader eller varför inte starta med en varm soppa och som kronan på verket kaffe och brödpudding.

Sedan var vi redo för att äntra gummibåtarna igen, för en runda vid de närliggande öarna. Vi kanska kan få se havssulorna som lär häcka här i mångfald.

I sundet mellan de två öarna, på första bilden, kommer vi inte igenom. Det är lågvatten nu.

Vi hittar några knubbsälar som ligger och vilar på klipporna.

De är ena riktiga tuffingar, kan simma upp till 5 mil för att hitta mat. Den här tycker att det är dags för ett bad nu.

Plask!!!

Lite nyfiken är den även om det bara är ögat som syns.

Fastnade för färgen och mönstret på klippan och när jag sedan tittar på bilden i datorn så ser jag att där uppe på klippan så sitter det två sillgrisslor.

Dimman lättar för en stund och nu kan vi se vad som finns högst upp på berget av ön Hirta. Den som vi var iland på nyss och där min man gick vägen upp tills han försvann in i dimman.

Vi försöker åka igenom tunneln men även här är vattennivån för låg.

Kan man inte komma igenom så får man gå runt det. Vi rundar klippkanten och utposten där uppe håller koll på oss.

En zodiak på var sida men det var väldigt så liten den ser ut. Tunneln är stor.

Men hjälp!!! Våra kamrater på andra sidan sjunker...

En sådan tur det var bara vågorna som spelade oss ett spratt.

Det finns gott om säl och ett litet nyfiket huvud kikar upp. Ser nästan ut som en dykare.

Det var inte så mycket fåglar som jag trodde men en stackars ensam lunnefågel lyckas vi skrämma iväg.

Ser några havssulor som flyger runt...

...och fler sälar.

Tänk vilken prestation av en säl att klättra upp så högt på klippan.

Den kikar också lite nyfiken ner på oss, tror kanske att det är stora fiskar som kommit på besök.

Vi hamnar mitt i havssulornas inflygningsstråk men de är så högt uppe att det är hopplöst att få några bilder på dem.

Är det här havets gansters i det här området? Vi kollar vad det är de kalasar på och ser att det är en lunnefågel de tagit.

Men det verkar inte vara någon fara för fortbeståndet, här simmar en hel flock lunnefåglar.

Vi återvänder till vårt fartyg för att hissa ankar och dra vidare. Hoppas på att få se fler havssulor då.

Föregående inlägg om St.Kilda - Nästa inlägg som handlar om havssulorna