Liten promenad med sand i skorna.

Eftersom vi tyckte att det där med att rida kamel var lite väl långsamt så passade vi på att ta en promenad ut i sanden i stället 

Här var sanden varm, mjuk och skön, inte den steniga sanden vi upplevt tidigare.

Vi traskade på och kom fram till floden.

Här hade många djur samlats, även om det inte var så rikligt ned vatten i floden så gjorde det att växtligheten var bättre här. 

En liten flicka lekte där nere i vattnet. 

Såg ut som om hon tvättade sina skor.

Trots att sanden var finkornig och mjuk så kändes sandbanken vi stod på, hård och stadig. 

Fina mönster i sanden.

Men tråkig att hitta plast långt ute i öknen. 

Även om vi red kortare stund än planerat, så fick vi en skön promenad och åter på vår Ger-camp var det skönt att hoppa in i duschen och få en kall avrivning,  för något varmvatten har vi  inte här.  Men blåsa håret och värma sig kan ju vara skönt ... ja, visst ja, vi har ingen ström så det fungerade inte heller.  Men den pyttelilla toastolen och handfatet i tvättrummet är väl charmiga,  fast de är nog bara till lyst, för de är inte inkopplade.

Det blir att sova tidigt i kväll för i morgon har vi tänkt oss att gå upp vid fyra och möta solen över sanddynerna. 

En höjdarupplevelse eller långsamhetens lov.

Vi har nu kommit till Gobi Erdene och för en gångs skull stannar vi två nätter. Dags att hissa flaggan då vi kommit till vår fjärde Ger.

Vi ska nu iväg och träffa en kameluppfödare och även få rida kamel. Låter spännande, jag har ridit dromedar förut. Det var länge sedan och slutade med katastrof för en i det sällskapet. Sadelgjorden var inte ordentligt fastspänd och hans sadel gled iväg och runt och mannen föll i backen med en smäll. Skadade ryggen och hade rejält ont efteråt. Kände honom inte så jag vet inte hur det gick för honom sedan. Så med det i minnet känns det lite extra spännande att rida kamel.

Redan på vägen till vår camp så träffar vi på ett gäng kameler. De går lösa ute i öknen.

Charmiga djur som hela tiden ser ut att spana efter något.

Vi få höra legenden om varför kamelen ser ut så. Det var så att djuren hade party alla var där och stämningen var hög. Det skojades friskt och man hade kul, men hjorten kände sig lite ledsen för den var avundsjuk på kamelen som då hade horn. För att trösta och göra hjorten glad så tog kaninen kamelens horn och gav dem till hjorten. Något inträffade sedan för kamelen fick aldrig sina horn tillbaka och sedan dess så spanar kamelen bort i fjärran i hopp och tro att den ska hitta sina horn igen.

-Oh!

Vi lämnar de här kamelerna och åker till kameluppfödaren.

Där blir vi inbjudna till hans hem. Han tar fram sin doftflaska som går runt och alla ska dofta i den. En liten flaska med väldoft som gått i arv i generationer. Sedan kommer hans fru in och serverar oss mjölktea på kamelmjölk och en liten kaka.

Deras Ger är ombonad och välinredd. Batterier är viktiga om man vill ha lyse och se på TV.

Hästviolinen är ett traditionellt och viktigt instrument.

Men nu ska kamelerna sadlas.

Här kommer min och min mans kameler.

Min kamel sadlas och jag blir lite orolig då jag ser att sadeln, eller den mattlikande saken som jag ska sitta på, inte kommer att vara fastsatt utan bara ligga över ryggen på kamelen.

Men min kamel ser snäll ut, trots pinnen genom näsan. Jag skulle nog ha varit en aning härsk av mig med en sådan.

Upp på ryggen kommer jag även om det är högt redan då kamelen ligger ner och vingligt och väldigt  högt blir det då den reser på sig. jag klamrar mig fast i puckeln och lyckas hålla mig kvar. Jösse så högt upp jag kom. Vi ska rida en timme ute i sanden, det är varmt och det gungar långsamt fram. Ja mycket långsamt. Så långsamt att efter en halvtimme ber vi om att få gå tillbaka. 

Inte kan jag fota heller, för min vänstra hand går åt till att klamra mig fast i den så kallade sadeln (den som inte sitter fast) och i min höga hand har jag fått ett rep som går till min mans kamel. Alltså den leder jag. Han i sin tur leder Solongos kamel. Solongo är lite orolig för att vi vill avbryta ridningen eftersom hon fått klagomål tidigare av några som tyckte de fått rida för kort stund. Vi försäkrar att vi kommer INTE att klaga så vi vänder åter.

Min man sa att det här var väl ingen höjdarupplevelse, jag håller inte med honom för det var väldigt högt. Både högt och vingligt.

Kamelägaren hund var också överens med mig, den tyckte att det var mycket bättre att jag kom tillbaka och kelade med den istället.

Jag tror att  kamelförarna också var nöjda att få återvända till sitt schackspel.

Kamelen fortsatte att spana efter sina horn och vi tog en promenad i sanden ut till floden istället.

Flytten

Som tur är så är det inte bara öken på vår väg mellan våra camper.  Visserligen så är vi kvar i Gobiöknen ännu, men här har vi kommit till ett vinterviste. Att det är ett vinterviste ser man på den rejäla byggnaden till vänster i bild. Den är till för skydd åt djuren då vinterstormarna viner.

Vi stannar och träffar på en familj som håller på att flytta, nomaderna flyttar flera gånger om året. Vi stannar och får en liten pratstund.

Den här familjens djur behöver komma till bättre bete och då tar man sitt "hus" och och sina djur och drar vidare till nästa ställe.

Huset i form av familjens Ger packas ihop och lastas på lastbilen. Förr var det kameler som var lastfordonet. Överst på lasset syns takringen till deras Ger och parabolen.

Hunden och geten får åka med på lastbilen. Geten är dräktig och av den rasen som har finaste ullen, hunden är gammal och orkade inte springa med.

De andra hundarna får hjälpa till med djuren. 

Vi känner oss också lite som nomader, bor en natt och så vidare till nya mål och nu är vi åter igen ute på dessa omarkerade vägar.

Ser under färden att det inte är alla djur som har lika stor tur som geten på flaket.

Dzuden är en naturkatastrof som enbart förekommer i Mongoliet, det är en sträng vinter där många djur dör, främst av svält, eftersom de inte kan gå på bete. Det förvärras av att torkan minskar tillväxten av grödor och betesmark så att herdefamiljerna inte kan förbereda tillräckligt mycket hö och vete för att utfodra boskapen under vintern. Det innebär att djuren inte kan lägga på sig det fettlager som krävs för att överleva den hårda vintern.

Mongoliet står nu inför sitt tredje raka år av torka och hårda vinterförhållanden. En period av svår torka inträffade i mitten av 2017 och följdes av en lika svår vinter med en temperatur som höll sig på -50°C ända fram till slutet av februari.

På flera ställe efter vår väg ser vi resultatet av den stränga vintern. Nomaderna har det tufft.

Igendammat luftfilter.

Det är torrt och dammigt i Gobiöknen och vår bil börjar gå lite knackigt. Amdraa beslutar sig för att det är dags för ett verkstadsbesök. Första stället vi stannar på har en väldigt speciell skylt. Jag skyndar mig ut för den har jag inte i min samling med skyltar.

Skylten är lite av "Mongolian way", den är gjord av en gammal plåttunna och handmålad. Man tar liksom vad man har och fixar till det.

Vi har kommit till en liten by.

Här liksom i alla andra byar så ser man inte så mycket, det mesta är plank.

Men ibland finns det små öppningar i planken.

Eller så har någon bosatt sig utanför planket. Såg inte då jag tog bilden att någon var hemma, men då jag sedan gick förbi Geren så vinkade de glatt där inne.

Vi har kommit till byn ganska tidigt, så det är tämligen tyst och lungt.

De här bussarna är specialbyggda ryska fordon och gick allmänt under namnet "Ryssen". Lite av en budgetvariant på resa i Mongoliet.  Ingen komfort i dem och ingen  luftkonditionering och stötiga, fast hoppigt och skumpigt är det i de flesta bilar på dessa vägar. Dessutom så spelar det inte så stor roll om man har luftkonditionering i bilen,  de flesta kör med mongolisk luftkonditionering.  Alltså öppna fönster och korsdrag även om bilen är utrustad ned AC.

Eftersom vägarna eller bristen på vägar är så påtaglig, går det åt mycket däck.  Dessa däck återvinns som vägavdelare, staket och blompottor. Såg till och med hur delar av ett hus var byggt med däck.

Men nu var det en verkstad vi skulle ha tag på, vårt luftfilter hade dammat igen helt och hållet. Men det är lördagsmorgon och byn verkar ganska sovande.

Amdraa behöver också få tag på en bank, den är förstås stängd men trots det så lyckas han fixa så någon kommer och öppnar den.

En verkstad hittar vi också.

Medans Amdraa och killen på verkstaden gör rent vårt luftfilter, så går jag runt och tittar lite. Luftfiltret var helt igentäppt av damm. 

Här i byn finns det skola, en liten för de små...

...och en stor för de större.

Alla barn i Mongoliet går i skola och man har fri undervisning i 12 år, man börjar skolan vid 6 års ålder. Nomadbarnen och de som bor långt från någon skola inakorderas antingen hos någon släkting eller på annat sätt. Föräldrarna får hjälp med kostnaden för inakorderingen från staten. Efter dessa 12 år kan man fortsätta att studera på universitetet,  då finns det förmånliga lån för nomadfolket att ta. Fast de flesta säljer något djur för att finansiera barnens studier.  Det är flest flickor som läser vidare och många ungdomar åker dessutom utomlands och studerar sponsrade av staten. Vår guide Solongo är bara hemma på sommarlov, läser annars till lärare i Ungern.  Hon berättade att de inporterar kunskap. Berättade även att när hon var färdig med sin universitetetsexsamen i engelska så kunde hon ändå inte prata engelska, bara skriva och läsa det. Fanns inte lärare som kunde undervisa ordentligt i det språket. 

Vid så gott som alla skolor står det ett sådant här lekschabrak i plast.

Kul sopåtervinning.

Jag kikar in i gränderna.

Träffar på en söt och lekfull hundvalp.

Ryssbilen har också kommit hit och ska in och bunkra på minimarket. De har lite enklare hushållning och får laga sin lunch själv.

Med rent luftfilter, tankade och glada drar vi ut i öknen igen.

Förstörda kloster, kamelkaravan och en liten ökenråtta.

Efter lunchen hoppar vi in i vår bil igen för att utforska omgivningarna. Det ska finnas ett gammalt kloster  i närheten så vi beger oss iväg för att leta reda på det.

På vägen träffar vi på en kamelkaravan. Kamelerna här i Mongoliet är de som vi kallar för "riktiga" kameler. Det vill säga, de har två pucklar. Det här är inga vilda kameler utan det är någon som äger dem och de går lösa ute på bete, fast man kan verkligen undra vad de hittar för något att äta här ute i grusöknen.

Vi ska besöka en plats där ett litet kloster från 1700-talet har legat men som blev förstört av komunister på 1920-talet.  När vi nu reser runt här i Mongoliet så upptäcker jag hur fragmenterade mina kunskaper om landets historia är. Minns inte att vi läste något om det under min skoltid, Djingis Khan, eller Chinggis Khaan som han kallas här har vi nog alla hört talats om, men det är 1200-tal det, men resten av landets historia vet jag inte mycket om. Vår guide är kunnig och försöker efter bästa förmåga att berätta om sitt lands historia, mongolerna kan sin historia och är väldigt stolta över sitt land.

Men för att göra en lång historia väldigt kort så hade man en buddhistisk regent, Bogd Khan. Khan är mer som vårt kung och inte ett efternamn, något som man utses till eller som i Bogd Khans fall,  anses vara en reinkarnation.  När Bogd Khan dog 1924 utropades Mongoliska folkrepubliken och kommunister tog över makten, proklamerade att inga fler reinkarnationer skulle hittas för att förhindra en religiöst utsedd efterträdare till Bogd Khan och slå till mot det inflytelserika buddhistiska prästerskapet. Det var nu som massakern på kloster och munkar började. 

Det här lilla klostret som låg i en bergsskreva ute i Gobiöknen hade bara några få munkar, de jobbade med att översätta böcker från tibetanska och även undersöka religiös filosofi och medicinsk vetenskap.

Information om det finns att läsa om på den här tavlan,  bara att lära sig det kyrilliska alfabetet först och även mongoliska. Kan väl inte vara så svårt.

Lite hotfull ser den här stenen ut, kan det vara en varning från de gamla munkarna om att vi ska gå varligt fram i deras forna kloster.

Det finns inte mycket kvar av klostret och de har verkligen hittat e undangömd plats för att bygga det på.

Klostret förstördes och munkarna  som bodde där dödades.

Det går att ana lite av färgsättningen.

Folk som kommer hit bygger stenhögar och dekorerar träden med silkessjalar. Stenhögarna, som anses lika heliga som stupor, går man runt tre varv medsols och ber om lycka och välgång till sig själv och sin familj.

Sjalarna i träden försöker de munkar som kommer hit, att plocka bort eftersom de förstör träden.

Det är nu jag upptäcker att vår guide har en förkärlek för berg och höga höjder, finns det en högre kulle eller berg i närheten så ska vi upp på den och beundra utsikten. Börjar ana att det här kommer att bli en träningsresa, lite extra jobbigt att gå uppför eftersom vi  inte är vana vid höjden ännu. Medelhöjden i Mongoliet är ca 1500 meter över havet och vi befinner oss nu på den  medelhöjden.

Bra utsikt här uppe.

Även en guide kan bli lite trött.

Vi lämnar det lilla klostret och de vackra bergen...

...kommer till ett annat kloster som även det förstördes på 1920-talet då kommunisterna gjorde sitt bästa med at utrota buddismen och dess munkar.  

Husen och ruinerna är även här från 1700-talet, men här håller man på med att återuppbygga och restaurera.

Själva templet är nybyggt.

Det har en pampig en ryttarstaty av en revolutionärhjälte.

På väg därifrån träffar jag på en liten ödla.

Tillbaka vid vår Ger-camp och i väntan på middagen försöker jag bekanta mig med våra grannar. De har inte byggt sig någon Ger utan har sitt hem under stenplattorna i gången. Försiktigt kikar någon upp på bakre sidan av stenplattan, men dyker snabbt ner igen när den får syn på mig. 

Men jag vill ha lite bilder på den lilla ökenråttan så jag hämtar pallen i vår Ger och sätter mig och väntar. Det gör nytta, för nu kikar den ut på andra sidan plattorna.

Dyker ner i sitt hål igen för att om en liten stund kika upp på andra sidan igen.

Så håller den på ett tag och jag undrar lite stilla vad det betyder då en råtta viftar på svansen, är den arg som katten eller glad som hunden?

Men nu har den blivit så modig att den kommer fram helt och hållet.

Och se där, här visar sig hela lilla familjen ökenråtta.

Middag nu och sedan sova på de sandfyllda kuddarna och vidare i morgon mot nya mål.

                                                        föregående  --- nästa