Fönsterputs.

Fönsterputsning på hög höjd är inte någon sysselsättning som jag skulle vilja ägna mig åt. Känns som om höjdrädsla kommer med åren och jag skulle inte ens kunna tänka mig att klättra omkring i träden numera, så som man gjorde som barn. Men det är tur att det finns personer som inte drabbas av svindel bara de tittar ner från kanten på en liten kulle. Den här killen verkar vara av det mer härdade slaget. Så här i närbild ser det inte så farligt ut.

Men zoomar man ut lite så känns det som lite pirr i magen, bara av att titta på honom.

För att inte tala om när man zoomar ut ändå mer och ser hur högt huset är. Då blir han till en liten prick där uppe på husväggen. Huset fortsätter dessutom en bit till ner mot marken, det syns inte för jag står på en gångbro ovanför gatan.

Lite tryggare och säkrare känns den här sorten av mekanisk fönsterputsning. Där sitter det en arm högst upp på hustaket som sänder ner en låda som putsar fönstren.

Undrar hur de putsar fönstren i ett sådant här hus och undrar också hur det känns att bo i en sådan kub. Fönstren verkade inte precis nyputsade men jag såg att huset var bebott.

Järnvägar så fort det gick!

Trots försening med borttappade busspassagerare och väldiga köer på vägarna så hann vi i tid till vårt tåg. Det var inte vilket tåg som helst utan Japans höghastighetståg "Shinkansen". Vi kom till stationen i så pass god tid så att vi hann med att se några tåg passera på ett annat spår. Det gick så fort så att när det första tåget kom hann jag inte ens lyfta upp kameran innan det var borta. Det sa bara swich så hade det försvunnet i fjärran. När jag såg lysen på nästa slängde jag upp kameran och fick någon bild fast det ser mer ut som ett streck som swichar förbi. 

Inte så konstigt eftersom det hade en hastighet av 300 km/t.

Lite lättare var det med ett tåg som stannade vid perongen på motsatta sidan.

Shinkansen betyder "Nya stambanan" och syftar egentligen på själva spåren men även tågen kallas så. Det kallas även för "The Bullet Train".  Shinkansen-nätet används endast för persontrafik och betraktas som extremt säkert och dessutom punktligt. Tågen körs endast på spår som är byggda för just dessa tåg och hindras inte på så vis av lånsammare gående tåg.

Mycket riktigt så kommer vårt tåg i rätt tid.

Nosen på tåget tycker jag liknar en anka, den formen har det för att det ska klara av luftmotståndet i tunnlarna.

Trots att det gick så fort skakade det inte och det var tyst och lugnt i kupén, man satt bra och konduktören var väldigt artig. Varje gång han kom in i kupén och varje gång han lämnade kupén så stannade han till och bugade.

Resan gick fort, 10 mil på 35 min med två stopp på stationer dessutom.

Jag brukar ha lite svårt att hitta i Tunnelbanan i Stockholm ibland, nu skulle det bli spännande att se om vi klarade av att byta till tåget som skulle ta oss från Tokyo Station till den station som låg närmast vårt hotell.

Här var det mycket folk som rusade än hit och än dit.

Man kände sig något förvirrad och vi spanade runt på alla skyltar. Vi viste att vi skulle till perrong 5 men var fanns den?  Det var skyltar och gångar åt alla håll och massor av folk.

Men se där, efter lite irrande så ser vi plötsligt vår skylt. Tur att siffrorna ser likadana ut här i Japan som de gör i Sverige.

Vi har hittat ner till rätt perrong och tåget med rätt färg och som går åt rätt håll kommer in.

Vi ska stiga av om två stationer men det här är "Circel-line" så om vi missar vår station kan vi åka en timme och kliva av nästa gång vi kommer dit.

Men det låter lite jobbigt så vi kliver av vid rätt station. Här går tåget inte lika skakfritt så det blir lite skak även på bilderna.

I dagsljus ser vår station ut så här, man kan se den från vårt fönster på hotellrummet. Där är det aldrig tomt på tåg.

På andra sidan huset har vi en annan järnvägslinje.

Fuji-san.

Det var en gång en liten flicka som gick i folkskolan för länge sedan, hon satt i skolbänken med sin geografibok och tittade på bilden av berget Fuji. Det berget låg i ett land långt, långt borta och det landet hette Japan. Åh så vackert tänkte hon, tänk om jag någon gång kunde åka dit och få se det med egna ögon.

Ja, drömma går väl alltid tänkte flickan och slog ihop sin bok och sprang ut på rast. Åren gick och visst kan drömmar ibland bli sanna.

Fuji ligger 10 mil från Tokyo och en solig dag bokade vi en utflykt för att åka och se drömmarnas berg. Vi hade tur för vår japanska guide berättade att dagen innan hade de haft ösregn hela dagen och de hade inte sett ett dugg av berget. I bussen på väg dit så berättade hon och visade att vi skulle åka upp med bussen till femte stationen som ligger på 2.400 m.ö.h.

Vid klart väder kan man se berget ändå från Tokyo, det hade vi inte gjort ännu så jag spanade ut genom bussfönstret för att se när det skulle kunna gå att få se det efterlängtade berget. Det tog inte så många mil innan den första skymten dök upp och halvägs framme så såg vi att i dag var det ingen risk för regn. Lite blänk från bussfönstret får man väl stå ut med för att få en första bild.

Fuji är Japans högsta berg 3.776 m.ö.h och det betraktas som en nationalsymbol. På vägen upp träffar vi på många som är här för att vandra, det finns många vandringsleder och till min förvåning är det också mycket skog på ganska hög höjd.

Tydligen en det vilda djur också.

Vid  klart  väder är utsikten över Stilla Havet  svårslagen. I dag är det klart väder men inte ut mot havet, vi är ovanför molnen och så här vacker är utsikten då.

Toppen på berget som vi såg var så molnfri och fin på vägen hit, har hunnit täckas av moln även den.

Ska jag ha åkt så här långt utan att få se toppen av berget. Klättra upp till toppen får vi inte. Det är bara i juli augusti som det är tillåtet.

Men se där, molnen skingrar sig lite, jag kan i alla fall ana toppen uppe bland molnen.

Jämfört med Tokyo så är det ganska kallt här uppe, men +10 grader och sol är inte så farligt för en viking. De andra passagerarna frågar om jag och maken inte fryser då vi går omkring utan jacka. Då vi svara nej, undrar de var vi kommer ifrån. Jaha det förklarar saken tycker de, då de får höra att vi är från Sverige.

Det blåser en del och molnen lättar mer och mer....

...tills det plötsligt är helt klart och vi ser hela berget.

Vår guide blir så glad när molnen blåser bort så hon hoppar runt och ropar, gång på gång. "We can see the mountain".

Då det är monfritt gäller det att snabbt samla ihop familjen och fotografera sig framför berget.

Sådär, håll i barnen så de inte rymmer och le mot kameran!

Vårt besök är över och vi hoppar in i bussen igen, men kastar först ett öga på skylten som berättar vad man ska tänka på då man bestiger berget.

Vi lämnar berget och i mitt minne har jag kvar den här bilden på mina drömmars berg.Förstora så syns det att det är lite snö kvar och där i snön så kan man även se hur stigen går upp mot toppen.

En sista bild.

Det är en heldagsutfärd vi är iväg på, så det kommer mer från den utflykten.

Polis, polis.

I Tokyo finns det gott om poliser. Sådana här små polisstationer finns det 1.100 runt om i Tokyo.

De är alla i två våningar, på övervåningen har de utrymme för att övernatta.

Såg många poliser som cyklade omkring i staden.

Kul med hållaren de har på cykeln, undrar om det är för paraplyet eller batongen. Den ena hållaren ser ut att vara upptagen med något som trafikpolisen har i handen då de dirigerar trafik eller gående.

Det är mycket sällan som det finns sådana små polisstationer i båda änderna av gatan, ett undantag är den här gatan där ryska ambassaden ligger, där finns en station både i början och slutet. Dessutom står det poliser utposterade som snabbt kan dra för avstängningen om det skulle bli oroligheter.

Undrar om bilderna vid den här polisstationen är på folk som är efterlysta.

Vid många övergångsställen finns det poliser som hjälper till. Den här viftade och skyndade på fotgängarna, varnade för svängande trafik och sa alltid något när man passerade. Glad var han också.

Oftast behövde man inte korsa gatorna och det gick inte heller att göra det. Då fanns det snillrika konstruktioner uppbyggda ovanför trafiken för fotgängarna.

Det finns inte bara poliser ute på stan, på många ställen fanns det privata vakter. De här stod i en park och såg ut att ha det ganska lugnt.

Vid vägarbetena hade de mekaniska vakter som visade hur bilarna skulle köra.

Samuraier och ninjor.

Plötsligt kommer han gåendes där på kajen, har hört att de ska vara lite farliga men den här ninjan ser mycket fredlig och snäll ut.

Ordet ninja betyder ungefär "en dold person", ordet används som benämning för personer som praktiserar ninjutsu. I ninjutsu ingick strategi, spionage och rekognosering, men också överfall och bakhåll, alltså var det inte alla ninjor som var stridande soldater.

Ninjorna vi ser i äventyrsfilmerna verkar ha mycket lite gemensamt med de historiska ninjorna förutom klädseln.

Den här ninjan var mycket fredlig men han ville väldigt gärna visa upp sina kunskaper.

Vi tackade vår ninja för uppvisningen och traskade vidare, såg att dagens ninjor har fått ändra lite på sin sysselsättning. Såg många som hade övergått till att köra omkring turister i  Rickshaw.

Om det här är en ninja eller en samurai låter jag vara osagt.

Han verkade i alla fall ganska fredlig där uppe på taket.

En samuraj var förr en adlig krigare, de tillhörde de högsta samhällskasten. Samurajerna hade en hederskodex, bushido ("krigarens väg"), som beskrev hur en samuraj skulle leva och dö. Det samurajidealet levde kvar länge. Bushido var viktigt i den japanska armén ända fram till andra världskrigets slut. Fast från början var de inte krigare utan var en slags tjänare till kejsaren. Ordet samuraj betyder "att tjäna".

Plötsligt så träffar vi på en samuraj också. Han ser väldigt fredlig och trevlig ut och vill gärna posera för en bild.

Han ställde sig helst i en stridande position för att visa hur farlig han egentligen är, människorna bakom verkar ta honom på allvar.

Fast jag tycker det är roligare om han visar lite aktion och då sätter han fart.