De kommo från öster, och Lilla Bocken Bruse.

Vi såg dem på långt håll, det såg ut som om det var en kamelkaravan som kom vandrandes över öknen.

De hade gått långt och hade lång väg kvar.

De kom närmare och närmare, då ser jag att det är en flock kor.  Undrar så vad som fått dem att komma på tanken att korsa den torra öknen.

Hur har de fått nys om att på andra sidan all den här sanden så finns det grönt gräs.

Regnskuren som kom på morgonen har gjort att det grönskat rejält på några timmar.

Fåren och getterna har rejält med bete.

Se där, där kommer den Lilla Bocken Bruse. Han trippar så fin över bron. Ta inte mig sa Lilla Bocken Bruse och försvann iväg till sina väner på sätern för att äta sig mätt.

Jag beundrar alla skiftningar som blir av sol och skugga.

Under tiden vi tittade på Lilla Bocken Bruse och färgskiftningarna i sanden så hittade de vandrande korna ner till sitt mål, de hägrande gröna gräset.

titta där en...…….ja det är nog en fågel.

Även om det är grönt på några ställen här så är det nog ändå en trakt där kamelen gör sig bäst.

Håller med mig.

                                                               föregående --- nästa

De sjungande sanddynerna.

Vår punktering är lagad och det är nu dags för oss att utforska Khongor sand dunes, dessa brukar populärt kallas för "De sjungande sanddynerna". Sjungande sand är sällsynt för det finns få platser i världen som har sand med rätt mängd och kvalitet för att producera ljuden. Dessa sanddyner är de största i Gobiöknen. Många tror att Gobiöknen är ett stort område med bara sanddyner, men vi har nu sett hur varierat det är där ändå. Khongor är ett av de få områdena med sanddyner.

Den här sanddynen är 6-12 km bred och 180 km lång och har dyner som är 300 meter höga. Här bildas skap kurvor i sanden som avslutas med en skarp kant som bildar vågmönster i sanden.

När man står här nere och spanar upp så ser den vandringen ganska lätt ut, men lita på mig det är en tuff vandring uppför. Sandkornen är små och fina och sanden är torr, vilket gör att det är väldigt mjukt och man sjunker ner i sanden.

För varje steg du tar framåt så glider man tillbaka en bra bit, känns ibland som om man står och trampar på samma ställe.

Det är dessutom varmt och vattnet i vattenflaskan blir snabbt så varmt så det känns kokt. Jag kämpar mig uppför, bit för bit.

När man kommer högre upp så blir det dessutom  brant, inte bara brant utan väldigt brant. Ser att man måste ta till både händer och fötter för att komma vidare

Jag har kameran med mig och vill inte riskera att få den full med sand, så när jag ser det så bestämmer jag mig för att bara gå dit där det brantaste börjar.

Visst är det säkert bättre utsikt där uppe på toppen, men jag ser bra redan på den här höjden.

Fin utsikt över området med sina camper och bosättningar.

Ser att morgonens regnskur har gjort betet lite grönare nere vid vattenhålet.

Ser kanske inte så brant ut där uppe ifrån den här vinkeln, men jag lovar det är både brant och hett.

Många ger upp, pustar ett tag och vänder sedan nedåt. Förutom att det är varmt så är det också vindstilla så vi hör inte att sanden sjunger för oss.

Jag vänder nedåt. Där nere är det också varmt och utan skugga, smart hade varit att vi fått bilnyckeln, men de är på väg upp till toppen av dynen, och kunnat vänta i skuggan i bilen. Rune och vår guide tar en promenad och jag blir inviterade till några kanadiska damer att sitta i deras bil och vänta, får en trevlig pratstund. En av damerna har varit i Sverige flera gånger.

Fast de allra tuffaste fortsätter ända upp till toppen.

Vår chaufför Amdraa är en av dem, han står här längst till vänster.

Sedan är det dags för dem att också vända ner. Det är då det händer. Sanden börjar sjunga, det är när sanden kommer i rörelse som man kan höra sången.

Ett franskt team har förklarat detta fenomen som på grund av en tunn ytbeläggning av skiffer över sandkornen som gör att sanden gör ett resonansljud. Ljudet är också hänförligt till värme, väderförhållandena i öknen och till lavinverkan som orsakas av sandpartiklarna som rör sig harmoniskt. Detta ljud jämförs också med ljudet från ett flygplan under start och landning.

Sandkornen måste vara runda och mellan 0,1 och 0,5 mm i diameter, den måste innehålla kiseldioxid och vara en aning fuktig för att ljudet ska bildas.

Jag tar en liten filmsnutt, men är nog för varm och trött för den blir så kort att det är svårt att hinna med  att höra ordentligt. Men vill du höra hur det låter då sanden sjunger så klicka på länken sist i inlägget.

I början på vandringen få vi tipset att ta av skorna och känna den mjuka, sköna sanden mellan tårna. Hade nog varit skönt, i början. Solen låg på och värmde ordentligt, sanden blev varmare och varmare och de som gick utan skor brände sig rejält under fötterna. Amdraa hann nästan ända ner innan han tvingades sätta sig ner  och svalka av fötterna.

Lyssna

                                                                       föregående --- nästa

Punka

Steniga och knaggliga vägar har sitt pris. Åtgången av däck är stor i Mongoliet och det finns minst en däckverkstad i varje liten by, ofta flera.

Vi ska iväg till sanddynerna, morgonens promenad där blev instäld i brist på sol men nu ska de bestigas i fullt solsken.  Då upptäcker vi att vi har fått punka. Full fart för att byta däck, de andra chaufförerna vid campen kommer och hjälper till.

Vår chaufför Amdraa jobbar på bra...

...så det tar inte så lång tid innan reservdäcket är på plats. 

Nu kan vi bege oss iväg till de väldiga sanddynerna.

                                                                           föregående ---  nästa

Liten promenad med sand i skorna.

Eftersom vi tyckte att det där med att rida kamel var lite väl långsamt så passade vi på att ta en promenad ut i sanden i stället 

Här var sanden varm, mjuk och skön, inte den steniga sanden vi upplevt tidigare.

Vi traskade på och kom fram till floden.

Här hade många djur samlats, även om det inte var så rikligt ned vatten i floden så gjorde det att växtligheten var bättre här. 

En liten flicka lekte där nere i vattnet. 

Såg ut som om hon tvättade sina skor.

Trots att sanden var finkornig och mjuk så kändes sandbanken vi stod på, hård och stadig. 

Fina mönster i sanden.

Men tråkig att hitta plast långt ute i öknen. 

Även om vi red kortare stund än planerat, så fick vi en skön promenad och åter på vår Ger-camp var det skönt att hoppa in i duschen och få en kall avrivning,  för något varmvatten har vi  inte här.  Men blåsa håret och värma sig kan ju vara skönt ... ja, visst ja, vi har ingen ström så det fungerade inte heller.  Men den pyttelilla toastolen och handfatet i tvättrummet är väl charmiga,  fast de är nog bara till lyst, för de är inte inkopplade.

Det blir att sova tidigt i kväll för i morgon har vi tänkt oss att gå upp vid fyra och möta solen över sanddynerna. 

En höjdarupplevelse eller långsamhetens lov.

Vi har nu kommit till Gobi Erdene och för en gångs skull stannar vi två nätter. Dags att hissa flaggan då vi kommit till vår fjärde Ger.

Vi ska nu iväg och träffa en kameluppfödare och även få rida kamel. Låter spännande, jag har ridit dromedar förut. Det var länge sedan och slutade med katastrof för en i det sällskapet. Sadelgjorden var inte ordentligt fastspänd och hans sadel gled iväg och runt och mannen föll i backen med en smäll. Skadade ryggen och hade rejält ont efteråt. Kände honom inte så jag vet inte hur det gick för honom sedan. Så med det i minnet känns det lite extra spännande att rida kamel.

Redan på vägen till vår camp så träffar vi på ett gäng kameler. De går lösa ute i öknen.

Charmiga djur som hela tiden ser ut att spana efter något.

Vi få höra legenden om varför kamelen ser ut så. Det var så att djuren hade party alla var där och stämningen var hög. Det skojades friskt och man hade kul, men hjorten kände sig lite ledsen för den var avundsjuk på kamelen som då hade horn. För att trösta och göra hjorten glad så tog kaninen kamelens horn och gav dem till hjorten. Något inträffade sedan för kamelen fick aldrig sina horn tillbaka och sedan dess så spanar kamelen bort i fjärran i hopp och tro att den ska hitta sina horn igen.

-Oh!

Vi lämnar de här kamelerna och åker till kameluppfödaren.

Där blir vi inbjudna till hans hem. Han tar fram sin doftflaska som går runt och alla ska dofta i den. En liten flaska med väldoft som gått i arv i generationer. Sedan kommer hans fru in och serverar oss mjölktea på kamelmjölk och en liten kaka.

Deras Ger är ombonad och välinredd. Batterier är viktiga om man vill ha lyse och se på TV.

Hästviolinen är ett traditionellt och viktigt instrument.

Men nu ska kamelerna sadlas.

Här kommer min och min mans kameler.

Min kamel sadlas och jag blir lite orolig då jag ser att sadeln, eller den mattlikande saken som jag ska sitta på, inte kommer att vara fastsatt utan bara ligga över ryggen på kamelen.

Men min kamel ser snäll ut, trots pinnen genom näsan. Jag skulle nog ha varit en aning härsk av mig med en sådan.

Upp på ryggen kommer jag även om det är högt redan då kamelen ligger ner och vingligt och väldigt  högt blir det då den reser på sig. jag klamrar mig fast i puckeln och lyckas hålla mig kvar. Jösse så högt upp jag kom. Vi ska rida en timme ute i sanden, det är varmt och det gungar långsamt fram. Ja mycket långsamt. Så långsamt att efter en halvtimme ber vi om att få gå tillbaka. 

Inte kan jag fota heller, för min vänstra hand går åt till att klamra mig fast i den så kallade sadeln (den som inte sitter fast) och i min höga hand har jag fått ett rep som går till min mans kamel. Alltså den leder jag. Han i sin tur leder Solongos kamel. Solongo är lite orolig för att vi vill avbryta ridningen eftersom hon fått klagomål tidigare av några som tyckte de fått rida för kort stund. Vi försäkrar att vi kommer INTE att klaga så vi vänder åter.

Min man sa att det här var väl ingen höjdarupplevelse, jag håller inte med honom för det var väldigt högt. Både högt och vingligt.

Kamelägaren hund var också överens med mig, den tyckte att det var mycket bättre att jag kom tillbaka och kelade med den istället.

Jag tror att  kamelförarna också var nöjda att få återvända till sitt schackspel.

Kamelen fortsatte att spana efter sina horn och vi tog en promenad i sanden ut till floden istället.