De kommo från öster, och Lilla Bocken Bruse.

Vi såg dem på långt håll, det såg ut som om det var en kamelkaravan som kom vandrandes över öknen.

De hade gått långt och hade lång väg kvar.

De kom närmare och närmare, då ser jag att det är en flock kor.  Undrar så vad som fått dem att komma på tanken att korsa den torra öknen.

Hur har de fått nys om att på andra sidan all den här sanden så finns det grönt gräs.

Regnskuren som kom på morgonen har gjort att det grönskat rejält på några timmar.

Fåren och getterna har rejält med bete.

Se där, där kommer den Lilla Bocken Bruse. Han trippar så fin över bron. Ta inte mig sa Lilla Bocken Bruse och försvann iväg till sina väner på sätern för att äta sig mätt.

Jag beundrar alla skiftningar som blir av sol och skugga.

Under tiden vi tittade på Lilla Bocken Bruse och färgskiftningarna i sanden så hittade de vandrande korna ner till sitt mål, de hägrande gröna gräset.

titta där en...…….ja det är nog en fågel.

Även om det är grönt på några ställen här så är det nog ändå en trakt där kamelen gör sig bäst.

Håller med mig.

                                                               föregående --- nästa

De sjungande sanddynerna.

Vår punktering är lagad och det är nu dags för oss att utforska Khongor sand dunes, dessa brukar populärt kallas för "De sjungande sanddynerna". Sjungande sand är sällsynt för det finns få platser i världen som har sand med rätt mängd och kvalitet för att producera ljuden. Dessa sanddyner är de största i Gobiöknen. Många tror att Gobiöknen är ett stort område med bara sanddyner, men vi har nu sett hur varierat det är där ändå. Khongor är ett av de få områdena med sanddyner.

Den här sanddynen är 6-12 km bred och 180 km lång och har dyner som är 300 meter höga. Här bildas skap kurvor i sanden som avslutas med en skarp kant som bildar vågmönster i sanden.

När man står här nere och spanar upp så ser den vandringen ganska lätt ut, men lita på mig det är en tuff vandring uppför. Sandkornen är små och fina och sanden är torr, vilket gör att det är väldigt mjukt och man sjunker ner i sanden.

För varje steg du tar framåt så glider man tillbaka en bra bit, känns ibland som om man står och trampar på samma ställe.

Det är dessutom varmt och vattnet i vattenflaskan blir snabbt så varmt så det känns kokt. Jag kämpar mig uppför, bit för bit.

När man kommer högre upp så blir det dessutom  brant, inte bara brant utan väldigt brant. Ser att man måste ta till både händer och fötter för att komma vidare

Jag har kameran med mig och vill inte riskera att få den full med sand, så när jag ser det så bestämmer jag mig för att bara gå dit där det brantaste börjar.

Visst är det säkert bättre utsikt där uppe på toppen, men jag ser bra redan på den här höjden.

Fin utsikt över området med sina camper och bosättningar.

Ser att morgonens regnskur har gjort betet lite grönare nere vid vattenhålet.

Ser kanske inte så brant ut där uppe ifrån den här vinkeln, men jag lovar det är både brant och hett.

Många ger upp, pustar ett tag och vänder sedan nedåt. Förutom att det är varmt så är det också vindstilla så vi hör inte att sanden sjunger för oss.

Jag vänder nedåt. Där nere är det också varmt och utan skugga, smart hade varit att vi fått bilnyckeln, men de är på väg upp till toppen av dynen, och kunnat vänta i skuggan i bilen. Rune och vår guide tar en promenad och jag blir inviterade till några kanadiska damer att sitta i deras bil och vänta, får en trevlig pratstund. En av damerna har varit i Sverige flera gånger.

Fast de allra tuffaste fortsätter ända upp till toppen.

Vår chaufför Amdraa är en av dem, han står här längst till vänster.

Sedan är det dags för dem att också vända ner. Det är då det händer. Sanden börjar sjunga, det är när sanden kommer i rörelse som man kan höra sången.

Ett franskt team har förklarat detta fenomen som på grund av en tunn ytbeläggning av skiffer över sandkornen som gör att sanden gör ett resonansljud. Ljudet är också hänförligt till värme, väderförhållandena i öknen och till lavinverkan som orsakas av sandpartiklarna som rör sig harmoniskt. Detta ljud jämförs också med ljudet från ett flygplan under start och landning.

Sandkornen måste vara runda och mellan 0,1 och 0,5 mm i diameter, den måste innehålla kiseldioxid och vara en aning fuktig för att ljudet ska bildas.

Jag tar en liten filmsnutt, men är nog för varm och trött för den blir så kort att det är svårt att hinna med  att höra ordentligt. Men vill du höra hur det låter då sanden sjunger så klicka på länken sist i inlägget.

I början på vandringen få vi tipset att ta av skorna och känna den mjuka, sköna sanden mellan tårna. Hade nog varit skönt, i början. Solen låg på och värmde ordentligt, sanden blev varmare och varmare och de som gick utan skor brände sig rejält under fötterna. Amdraa hann nästan ända ner innan han tvingades sätta sig ner  och svalka av fötterna.

Lyssna

                                                                       föregående --- nästa

Punka

Steniga och knaggliga vägar har sitt pris. Åtgången av däck är stor i Mongoliet och det finns minst en däckverkstad i varje liten by, ofta flera.

Vi ska iväg till sanddynerna, morgonens promenad där blev instäld i brist på sol men nu ska de bestigas i fullt solsken.  Då upptäcker vi att vi har fått punka. Full fart för att byta däck, de andra chaufförerna vid campen kommer och hjälper till.

Vår chaufför Amdraa jobbar på bra...

...så det tar inte så lång tid innan reservdäcket är på plats. 

Nu kan vi bege oss iväg till de väldiga sanddynerna.

                                                                           föregående ---  nästa

Liten promenad med sand i skorna.

Eftersom vi tyckte att det där med att rida kamel var lite väl långsamt så passade vi på att ta en promenad ut i sanden i stället 

Här var sanden varm, mjuk och skön, inte den steniga sanden vi upplevt tidigare.

Vi traskade på och kom fram till floden.

Här hade många djur samlats, även om det inte var så rikligt ned vatten i floden så gjorde det att växtligheten var bättre här. 

En liten flicka lekte där nere i vattnet. 

Såg ut som om hon tvättade sina skor.

Trots att sanden var finkornig och mjuk så kändes sandbanken vi stod på, hård och stadig. 

Fina mönster i sanden.

Men tråkig att hitta plast långt ute i öknen. 

Även om vi red kortare stund än planerat, så fick vi en skön promenad och åter på vår Ger-camp var det skönt att hoppa in i duschen och få en kall avrivning,  för något varmvatten har vi  inte här.  Men blåsa håret och värma sig kan ju vara skönt ... ja, visst ja, vi har ingen ström så det fungerade inte heller.  Men den pyttelilla toastolen och handfatet i tvättrummet är väl charmiga,  fast de är nog bara till lyst, för de är inte inkopplade.

Det blir att sova tidigt i kväll för i morgon har vi tänkt oss att gå upp vid fyra och möta solen över sanddynerna. 

Flytten

Som tur är så är det inte bara öken på vår väg mellan våra camper.  Visserligen så är vi kvar i Gobiöknen ännu, men här har vi kommit till ett vinterviste. Att det är ett vinterviste ser man på den rejäla byggnaden till vänster i bild. Den är till för skydd åt djuren då vinterstormarna viner.

Vi stannar och träffar på en familj som håller på att flytta, nomaderna flyttar flera gånger om året. Vi stannar och får en liten pratstund.

Den här familjens djur behöver komma till bättre bete och då tar man sitt "hus" och och sina djur och drar vidare till nästa ställe.

Huset i form av familjens Ger packas ihop och lastas på lastbilen. Förr var det kameler som var lastfordonet. Överst på lasset syns takringen till deras Ger och parabolen.

Hunden och geten får åka med på lastbilen. Geten är dräktig och av den rasen som har finaste ullen, hunden är gammal och orkade inte springa med.

De andra hundarna får hjälpa till med djuren. 

Vi känner oss också lite som nomader, bor en natt och så vidare till nya mål och nu är vi åter igen ute på dessa omarkerade vägar.

Ser under färden att det inte är alla djur som har lika stor tur som geten på flaket.

Dzuden är en naturkatastrof som enbart förekommer i Mongoliet, det är en sträng vinter där många djur dör, främst av svält, eftersom de inte kan gå på bete. Det förvärras av att torkan minskar tillväxten av grödor och betesmark så att herdefamiljerna inte kan förbereda tillräckligt mycket hö och vete för att utfodra boskapen under vintern. Det innebär att djuren inte kan lägga på sig det fettlager som krävs för att överleva den hårda vintern.

Mongoliet står nu inför sitt tredje raka år av torka och hårda vinterförhållanden. En period av svår torka inträffade i mitten av 2017 och följdes av en lika svår vinter med en temperatur som höll sig på -50°C ända fram till slutet av februari.

På flera ställe efter vår väg ser vi resultatet av den stränga vintern. Nomaderna har det tufft.