Brasília - TV-tornet

 TV-tornet är 224 m högt och Brasiliens näst högsta byggnad.

På 218 meters höjd finns det en observations plattform, dit man kan åka hiss.

Här uppe har man en vidsträckt utsikt. Staden är byggd så att det uppifrån ser ut som ett flygplan och nu står vi i flygplanets mittkropp. Längst borta vid nospartiet kan vi då se Congresso Nacional.

Även om staden invigdes 1960 så ser det ut som om det fortfarande byggs och även finns plats för mer hus. Här tittar vi ut mot den ena vingen.

En liten brasiliansk kille som jag träffade på uppe i tornet, han pratade endast portugisiska så vi kunde inte samtala så mycket men han ville gärna bli fotograferad.

Nedanför tornet breder en alldeles nybyggd marknadsplats ut sig. Fick höra att tidigare hade här varit ett virrvarr av marknadsstånd. Nu ser det väldigt prydligt ut. Det här är utsikten mot "flygplanets" stjärtparti.

Arkitekterna har verkligen fått tagit ut svängarna då de ritade byggnaderna i den här staden.

Bron som mer anas än syns i bakgrunden är Juscelino Kubitschek bro, den och många andra byggnader här gör att jag gärna skulle vilja åka tillbaka hit och ha mer tid på mig.

Fontänen nedanför tornet kunde man stå länge och beundra. Sättet som den sprutade upp sitt vatten på var ett skådespel bara det. Här är allt vatten i full sprut.

Blev man sugen på något färgglatt och sött fanns det gott om sockervadd till salu.

Yamal - på väg mot Nordpolen.

Yamal är en rysk isbrytare. Han är stor och han är atomdriven, jag vet att fartyg brukar benämnas med "hon". Men här på Yamal fick vi lära oss att isbrytare är manliga och är en "han". 

Yamal betyder "Jordens ände" och isbrytaren är döpt efter halvön Jamal som säkert känns som jordens ände med sin placering långt uppe i Sibirien.

Ymal är ett rejält bygge, han är 150 m lång, 30 m bred och 55 m hög från köl till masthuvud. Yamal var färdigbyggd 1992 och var då den kraftfullaste av världens isbrytare. Hur det förhåller sig med det nu vet jag inte.

Det var lätt att irra sig bort i alla korridorer och på de alla olika däcken innan man lärde sig hitta. Längst fram i fören finns en öppning, jag antar att det är till för trossar eller liknande vid förtöjning, men det var väl tur att de var övertydliga så att ingen trodde det var någon nödutgång.

Hålet var ganska stort så man kunde nog klämma sig ut där med lite god vilja.

Tittade man på vårt stiliga fartyg framifrån så såg han ändå stiligare ut med sin hajmun.

Här forsar han fram så skummet yr. Ymal har dubbla skrov och mellan de yttre och innerskrovet finns det vatten som kan förflyttas så att fartyget kan gungas loss om det fastnar i isen.

Om någon undrar över hur jag kunnat fotografera isbrytaren från ovan så  är det lätt att förklara. Vi hade även en helikopter med oss.

Vid fint väder fick vi göra några rekognosceringrundor och se hur det såg ut från ovan. Helikoptern var även nödvändig vid ev. Landstigning eftersom glaciärkanterna var för höga för att forceras ned gummibåt.

Som synes var det mycket uppskattat med flygturen. Fönstren gick att öppna för att fotografera men man fick passa sig att stoppa ut huvudet för lång eftersom vinddraget fick en att tappa andan eller blåsa bort. Jag vet för jag testade.

Yamal är ett atomdrivet fartyg och kan gå i 5 år på en enda " tankning" . Det berättades att vi hade drivmedel för tre år på vår färd. De som ville fick följa med på en rundtur och se hur det såg ut i maskinrum och även där kärnreaktorn var. Det som är rosa på den här sprängskissen är det allra heligaste.  Yamal kan bara vara uppe i dessa kalla vatten eftersom det kalla vattnet behövs för att kyla reaktorerna.

Fotografering var det heller inget problem med.

Det var tillåtet överallt utom där själva kärnreaktor var.  

 Det var inte ryska bestämmelse, för dem hade vi fått plåta så mycket vi ville utan det var EU-bestämmelser. 

I fören under isbrytaren finns det en s.k. iskniv som slår sönder stora isblock för att de inte ska hamna i någon av propellrarna. Skull ändå någon av propellrarna bli skadade kan de bytas ut till havs.

 Som man ser på den här bilden och bilden ovan finns det ett system som sprutar ut luft 9 meter under ytan för att liksom knuffa undan isblock. Det är det som ser ut som ånga som sprutar upp..  Isen här på bilden är ungefär en meter tjock, men var upp till två meter på vissa ställen. Där isen hade skruvat sig var den naturligtvis tjockare, men där behövde vi inte bryta oss igenom. Vi kunde gå runt dem. Yamal kan dessutom bryta is både framåt och bakåt. 

Inte för att det var någon brist på sysselsättning ombord, kommer till det vid något annat tillfälle, men om man ville ta sig en träningsrunda var det inget problem. De flesta gick rundan runt, men några sprang sina varv runt fartyget som vår expeditionsledare Laurie Dexter här.

Det fanns även gym och sporthall ombord. Även en liten simbassäng. Fast den badade vi inte så gärna i eftersom den på vår resa hade en nollgradig vattentemperatur. Även det ska jag förklara senare.

Yamal fortsätter sin färd med målet inställt på Nordpolen. Bara en enda gång har han inte tagit sig ända fram, vi hoppas på att det inte ska bli en andra gång

Kvällsbilder och lite barhäng.

Lite kvällsbilder från 46:våningen ut över Tokyo. Var lite svårt att undvika blänket från fönsterglaset eftersom jag förmodar att de övriga i huset inte hade uppskattat om jag släckt lyset där. Fast jag hittade ändå ingen lysknapp. Men med linsen tryckt dikt mot fönsterrutan så blev det någorlunda ändå.

Blev lite svårare med utsikten mot regnbågsbron eftersom det inte gick att få det tätt mellan lins och fönsterruta.

Sedan slank vi in på baren där upp, mysigt att sitt där och läppja på en drink med den utsikten.

Här skakas det en Margarita.

Fast den drack inte jag.

Kockarna i köket hade inte lika bra utsikt som vi i baren, men de lagade god mat.

Sedan slank vi hem mellan alla skyskrapor.

Högt över marken svävar betongen.

I Tokyo kan man känna sig ganska liten på jorden. Jag når inte så högt över havet med mina 161 cm men ute på gatan bland alla japaner så kände jag mig ganska lång ändå ända tills jag höjde blicken och såg alla hus. Då kände jag mig ganska liten, mer som en myra i storlek. Till exempel vårt hotell det började uppe på våning 25 och fortsatte med rummen uppåt till 34:e våningen. På backen såg det ut som det sträckte sig ända upp till himmelen.

Det var inte något av de högsta husen i området där vi bodde.

Markpriserna är säkerligen dyra och då får man bygga på höjden.

Bor man högt är det bra med brandstege men man bör nog inte lida av svindel om den ska användas.

Det högsta huset vi hittade som det gick att åka upp i hade 47 våningar och på den 46:e våningen fanns det en plats där det gick att beundra utsikten.

Ibland var det inte så lätt att förstå vad japanerna hade för sig, den här mannen åkte upp hit för att fotografera sina skor. Inte några nya skor, utan ett par väl ingångna och lite nötta bruna läderskor.

Jag passade på att ta lite bilder på omgivningen från hög höjd. Bron längst ut till höger kallas för Rengbågsbron.

Här uppifrån ser inte ens de andra höga husen så höga ut.

En lunch med den här utsikten var väldigt trevlig och god mat hade de också. Restaurangen heter /so/ra/si/o/, är du i Tokyo så är det ett "inte-missa-ställe".

Till och med från vårt hotellrum på 28:e våningen såg många hus ut som om de var hämtade från ett modellbygge.

Mitt första intryck av Tokyo var: Högt, varmt, vänligt och rent.

Överkalix.

Överkalix var det och dit for vi också. Där hittade vi en skylt som det stod Brännaberget på och på berg brukar det vara utsikt så den skylten följde vi. Där uppe blev jag nästan tillbakaförflyttad till 50-talet och min barndoms Folkets Park. Minns väl inte helt klart men nog tror jag det såg ut ungefär så här då.  Biljettluckor och t.o.m de där snurrgrindarna som man skulle ut genom, fast här var spärren trasig så man kunde gå åt båda hållen i dem.

Den park som jag kommer ihåg, där var dansbanan utomhus, här hade de lyxat till det lite och dansade tydligen inomhus.

I dag såg det ganska ödsligt ut.

Det var fint ordnat för man kunde gå upp på taket till dansbanan...

...och titta på utsikten. Däruppifrån hade man en vidsträckt utsikt över omgivningen. man ser nästan ända bort till Polcirkeln. Här har jag lagt ihop fyra bilder så att man kan se hur storslaget det är.

Är man i Norrbotten så skulle det kännas lite tomt om man inte fick se några renar. Träffade på några vägrenar. Den första vi såg hade ett snyggt halsband och var ganska blasé vad gällde bilister och turister. Jag var tvungen att vissla lite för att den skulle avbryta ätandet för ett litet ögonblick.

Inte alla renar var lika orädda, en vaja med sin lilla renkalv hastade iväg.

Kalven var inte lika snabb som mamman.

Det här är kanske pappan.