Maggan mellan isbjörnar och pingviner
En höstdag i Falun.
Vaknar till en solig men lite sval dag i Falun så efter frukost tar vi en liten promenad ut på stan. Har varit i Falun några gånger förut men då har det bara blivit korta stopp på väg någon annanstans, så nu ska det bli trevligt att se lite mer av stan. Fick tips om att det finns fin gammal träbebyggelse där gruv- och hyttarbetarna bodde så vi styrde kosan åt det hållet.
Gatunätet här är det samma som genomfördes efter stadsplanen från 1646. Husen ser väldigt fina och välbevarade ut.
Efter en liten stund hamnar vi vid Falu gruva, rondelldekorationen vid ingången är passande.
Men gruvan vill jag in ock titta på, har visserligen varit där några gånger förut men aldrig i morgonljus och här ser jag att solen verkar ha nått fram till Stora stöten.
Man lär så länge man lever sägs det och här lär jag mig något nytt nämligen att slagghögarna är kulturskyddade.
Det är en lite kylig dag och vad som för mig är första frosten för säsongen börjar krypa fram då solen stiger upp mer och mer och det ångar rejält ur berget där det finns gruvhål.
Även här vid Stora stöten lär jag mig något, jag trodde att det varit ett dagbrott här men får läsa om hur det rasade ihop över gruvgångarna och bildade det stora hålet. Ett under att ingen gruvarbetare strök med. Fast när jag tänker efter så har jag nog hört eller läst om det raset men glömt bort.
Ser att det finns ett promenadstråk runt hela stora hålet och här får jag mer kunskap igen. Det finns en sägen om bocken Kåre som för ungefär 1000 år sedan kom hem med röd färg på pälsen och hornen. Bonden blev lite förbryllad över färgen och frågade vallpojken var färgen kom ifrån. Pojken berättade att bocken gärna rullade sig på en plats där jorden var röd och han visade bonden var den platsen var och det sägs att det var så det började.
Vi tar en skön promenad runt området.
På några ställen är det titthål gjorda i stängslet men antingen är det en lång person som gjort dem eller någon som inte tänkt på att det ska gå att fotografera. En del hål är där det finns buskar och andra sitter så högt att jag skulle behövt ta en stol med mig för att kunna titta genom sökaren i kameran. Men vid ett hål når jag upp så pass att jag kan försöka rikta in kameran och få en bild på gropen från baksidan och med staden i bakgrunden.
Ser också att här finns en berguv och att Falu fågelklubb har en webkamera där man kan följa den, men det här är den enda uggla som jag ser.
Känns som om jag måste ta och leta reda på boken Kopparberget av Rune Pär Olofsson, det var länge seden jag läste den och minns att den var bra.
Karlskrona - Ett världsarv.
Även om man bor i ett världsarv, som Skärva också är, så måste man även där ta hand om sin tvätt.
Vi är nu alltså i Karlskrona som är som ett kärt barn med många namn. Vad sägs om världsarvsstaden, örlogsstaden, residensstaden och Sveriges roligaste stad, det är en del namn på Karlskrona som jag hittade på den lilla tid jag var där. Kanske finns det fler.
Vi gör i alla fall som många andra, traskar in i Trefaldighetskyrkan på Stortorget. Där inne finns det information och bildspel om världsarvstaden.
I en av bänkarna verkar det vara någon som blivit bortglömd här för mycket länge sedan. Lite tanig och huvudlös är figuren. Det lite mörkt där inne och jag var inte så stadig på hand med min lilla kamera.
Mitt på Stortorget tornar den pampiga Fredrikskyrkan.
Vi tar en promenad för att kika på staden och är på jakt efter Rosenbom. Honom måste man ju hälsa på när man är i Karlskrona.
I bildspelet inne i kyrkan berättade de om små, små trähus och jag antar att det här är något av de husen från förr i tiden.
Det var inte bara vi som sökte oss till skuggan. Skugga var hårdvara den här sommaren.
Jag hade hört talas om glassen här i Karlskrona men hade nog inte trott att de skulle vara så här gigantiskt stora.
Det fanns några som vågade slå sig ner i solen också.
Vi hittade herr Rosenbom. Han stod där på sin vanliga plats bredvid Amiralitetskyrkan.
Ödmjukt jag Er ber
Fast rösten är nog matt
Kom lägg en penning ner
Men lyften uppå min hatt
- ~ * ~
Säll är den som låter sig
Wårda om de fattige
Ser en ubåt nere vid hamnen, det är inte U 137.
Vi lämnar Karlskrona för det är inte där vi ska övernatta den är gången, målet för dagen är ett annat och på väg dit så passerar vi en historisk plats, Brömsebro. Här gick gränsen mellan Sverige och Danmark en gång i tiden.
Tänka sig att det var här på den lilla holmen i Landabäcken 1645 som medlarna möttes för att överlämna fredstraktatet.
En mytomspunnen ö - St. Kilda
Om du ska till St.Kilda så glöm allt vad whiskyprovningar heter och tjusiga skottska golfbanor, av golfutrustningen är det bara regnstället som du behöver ta med dig. Det finns heller inga charmiga hus, sådana där som gör sig så bra på vykort. Nej har du rest hit ut till Yttre Hebriderna för att göra ett försök att komma iland på den avlägsna ön St. Kilda, då bör du gilla regn och vind och även ha ett intresse för historia. Medeltemperaturen i juli är 11,8 grader men i gengäld är inte vintrarna så kalla. St. Kilda ligger så pass långt ut i Atlanten så den finns inte med på vår skottlandskarta. Under natten har vi tuffat iväg från Inre Hebriderna till yttersta utkanten av de Yttre Hebriderna och har kastat ankar. Nyfiket tar jag mig ut på däck för att titta på ön och undrar om det är tillräckligt lugnt väder för att vi ska kunna gå iland.
Vi har tur, det regnar inte och det blåser nästan inget alls, bara lite dimma som ligger som ett lock över ön, så det blir en landstigning. Vår landstigning går smidigt så att det är svårt att tro att det skulle vara svårt att komma iland här och att fiske från båt skulle vara farligt, men tänker man sig samma plats med storm och dyningar på 6 meter, så förstår man svårigheten.
Det är Skottska National Trust som äger ön och det bor en del volontärer, forskare och arkeolger här under sommaren. Vi blir mötta på kajen och får lite information om ön och den aktuella verksamhen. Han berättar lite historik om ön.
De levde ett enklet men fritt liv här och en författare som var hit på besök för ungefär 300 år sedan lär ha sagt. ”Invånarna på S:t Kilda är lyckligare än de flesta andra människor eftersom de är det enda folk i världen som verkligen känner frihetens sanna sötma”. Vi får också veta att det var inte fiske som var den huvudsakliga näringen på ön. Fiskades det så gjordes det från land, att ge sig ut i båt var för farligt. Däremot så fångades det mycket fågel. Vi får också veta att formationerna uppe på kullen inte är skapade av naturen vilket forskarna trodde ända tills någon kom sig för att klättra upp och undersöka saken.
Det är terassodlingar skapade av människohand.
Sedan vi fått lite information och även förmaningar om att vi inte får klappa lammen, även om de kommer fram till oss. Tur att han säger det för de är ju så söta. Sedan släpps vi lösa att gå runt och titta på vad vi vill.
St.Kilda kan ha varit bebott i över tvåtusen år, man vet inte så mycket om de tidigaste bosättningarna. Namnet på ön lär ha anknytning till vikingarna, de kallade ögruppen för Skildar ("sköldar"), som under åren har förändrats gradvis till att till slut bli St.Kilda. Men det finns ett otal teorier om namnet.
Jag följer vägen upp på höjden för att få en överblick av ön.
Fåren som strövar fritt omkring är av rasen soayfår och härstammar från en vild ras från ön Soay i den här ögruppen. Till forskarnas glädje är flocken här på ön helt opåverkade utifrån. De fäller sin ull som kan plockas för hand. Rasen har ingen flockinstinkt så om man försöker driva dem med fårhund springer de bara åt olika håll.
Här levde folk väldigt isolerat, de visste väldigt lite om fastlandet och internationell politik. Efter slaget vid Culloden ryktades det att Prins Charles Edward Stuart och hans medhjälpare hade flytt till St.Kilda. En expedition sändes ut, och i sinom tid kom de iland till ön Hirta som är huvudön i St.Kilda. De fann en övergiven by, de bofasta trodde att det var pirater som kom och hade flytt till grottor. När de till slut övertalades att komma ner, upptäckte soldaterna att de isolerade infödda visste ingenting om prinsen och hade aldrig hört talas om kung George II heller.
Men även här förändrades tiderna och 1838 kom det första kryssningsfartyget med turister hit. Gradvis förlorade ön sin självständighet och av det jag läst så verkar glädjen ha tappats en hel då präster hittade hit och förbjöd sång, lek och dans, och beordrade folk att gå till kyrkan istället. Kyrkan finns kvar och där byggdes även ett skolhus. I skolhuset finns numera en liten shop där man kan köpa vykort och souvenirer.
Med turisterna kom det möjligheter att få lite inkomster; det såldes tweed, fågelägg och stickade alster. Men eftersom turisterna betraktade innevånarna som kuriosa blev det även en liten knäck för deras självkänsla. Ett annat problem som följde med turisterna var att de även förde med sig sjukdomar och det var så illa att det resulterade i en spädbarnsdödlighet så hög som 80 procent under slutet av 1800-talet. Missväxt och sjukdommar blev öns och dess befolknings öde och den 29 augusti 1930 var det så illa att resterande 36 invånare evakuerades till Skottska fastlandet.
Här under syns resterna av husen på huvudgatan. Några har renoverats av National Trust.
Här uppe på höjden sätter jag mig ner en stund på en sten och det är nästan så att jag i fantasin kan se och höra de som levde här för många år sedan. Förstår att de måste ha tyckt att det var svårt att lämna sin ö. Har läst att det var med tårar de såg sin ö försvinna i horisonten, i varje hus hade de lämnade en öppen bibel och en liten hög med havre innan de låste alla dörrar och klev ombord då fartyget som hämtade dem.
En liten fågel sjunger strax bredvid mig där jag sitter och nedanför går fåren och betar i godan ro.
Vill fåren söka skydd så finns det gott om cleit. Det är de små runda stenskjulen med grästak som finns utspridda där nedanför. De användes till förvaring av mat, fjädrar, rep, torv, potatis och en massa annat.
Gott om sten finns det här och sten har befolknngen verkligen användt.
Min man har tagit en promenad upp till dimman medans jag suttit och filosoferat och kännt in stämningen. Nu när han kommer åter tar vi oss ner till den forna bygatan. Hoppar över den lilla bäcken i ravinen.
I de hus utan tak kan man gå in och någon har lämnat ett litet minne i form av namnet på de som senast bodde här. Ser att någon som lämnade platsen 1930 har återvändt 1980, nästan på årsdagen.
Här nere ser vi några av de hus som renoverats.
I ett av dem finns ett museum, där inne finns en hel del information om ön och livet här. Jag får bl.a veta att varje dag samlas "Parlamentet". Det var ett möte på gatan varje morgon efter böner och med deltagande av alla vuxna män under vilken de skulle besluta om dagens aktiviteter. Ingen ledde mötet, och alla män hade rätt att tala, det var sällan det uppstod några tvister. Kanske är det från ett sådant möte den här bilden är tagen.
Klockan som syns här är ifrån fartyget Aghila. Den första militära landstigning på St.Kilda 1945, var med fartyget Aghila och klockan var en present till national Trust på den sista resan hit 1975.
En sista titt bakåt och vi har vandrat igenom hela byn.
Där träffar vi på det här lilla, lilla lammet. Kan det var Moses i vassen.
Tar en sista bild innan jag återvänder till vårt fartyg.
Efter lunch ska vi ut på en zodiakkryssning och se om det finns några fåglar här.
Föregående berättlese om fåglarna på Lunga - Nästa inlägg om en liten zodiakkryssning
Verla, ytterligare ett världsarv.
Sista dagen på vår resa i Finland letar vi oss fram till ännu ett världsarv. Alldeles intill det världsarv vi ska titta på finns det information om hällristningar. Jag kan inte se var de är men tar för säkerhetsskull några bilder på klippan som finns på andra sidan sjön. Kan ju kika lite närmare på bilderna sedan.
Och så riktigt så, här finns det några. Nu är det bara några få, där man kan se att det är ifyllt med rött, men man kan ana i berget att det finns fler.
Det här som liknar ett hjärta, till höger i berget, är nog ingen ristning, det är nog bara naturen som har format sin hjärtliga hälsning där.
Verla träsliperi och pappfabrik är en välbevarad nedlagd träindustri.
Fabriken grundades 1872 och stängdes 1964 sedan de sista arbetarna gått i pension. Den första fabriksbyggnaden brann dock ner men ersattes av de som nu finns och då byggde man det större och i tegel. En pampig byggnad är det.
Riktigt fina prydnader på taket.
Många fina byggnade finns det här så även ett besök då det inte är öppen känns fint.
En egen brandstation hade de också. Inte så stor men var nog bra att ha när man arbetade med trä och papper.
Vatten är bra transportmedel så jag gissar att man både tog upp material för tillverkning nere vid sjön och lastade de färdiga produkterna för leverans till båtar via den här lilla järnvägen.
Vackert här även en gråmulen och lite regning dag.
De enda vårblommor som jag såg på hela den här resan, var den här lilla tuvan med blåsippor.
Nu ska vi besöka ett världsarv.
Fast först ett gårdsbesök. Det såg lite ut som ett lappverk den här byggnaden, ungefär som "Man tager vad man haver".
Resten av gården såg prydlig ut.
Världsarvet som vi är på väg till är Struves meridianbåge (eller gradmätning) och är en triangelkedja som sträcker sig från Hammerfest i Norge i norr till Ukrainas kust vid Svarta havet i söder, genom tio länder och med en längd på drygt 2 820 km. Kedjan upprättades och användes av den tyskfödde ryske astronomen Friedrich Georg Wilhelm von Struve, mellan år 1816 och 1855, i hans projekt att mäta upp jordklotets rundning, för att fastslå jordklotets exakta form och storlek. Om du klickar på ordet Hammerfest i texten ovan så kan du se minnesmärket som står där. Det är tredje bilden nerifrån. På kartan, som var uppsatt på plats, kan man se hur den sträcker sig genom länderna.
Den bestod av 258 trianglar och 265 mätpunkter. En av dessa var här i Korpilahti. När vi kom fram till platsen fanns det en skylt om att det är en km att gå för att komma till platsen. Låter inte så farligt långt men det var ingen lättgången stig. I början var den mest lerig.
Här har vi gått 270 meter och har 730 kvar.
Att gå en km är inte så svårt, inte ens för mig, men att gå den kilometern uppför och i isig terräng var inte lika lätt.
Nu har vi avverkat 430 meter och har bara 570 m kvar.
Här var det brant men inte lika halt. Min man var snäll och bar kameran åt mig och även vänta in mig så att jag fick ta några bilder.
Så där nu har vi avverkat 740 m och har bara 260 kvar. Här finns också en bänk att vila lite på.
Tur att vi inte behövde idka bergsbestigning och jag skänkte en tacksam tanke till de som byggt trappan.
Efter trappan var det lättgånget och de sista metrarna kunde jag avverka ganska lätt och snabbt. Hade t.o.m krafter kvar för att klättra upp i tornet.
Tänk att här stod de och gjorde sina mätningar. Fin utsikt hade de.
Men har man gått upp så måste man ju ner också. Inte lika lätt då det är halt och brant. Funderade på hur jag skulle få med höjden här tills jag kom på att min man kunde kila ner före och visa hur liten han blev där nere, sen var han faktiskt så snäll så han kom upp igen och tog kameran så att jag hade båda händerna fria och kunde klamra mig fast i träd och grenar för att inte avverka nerfärden för fort.
Tror inte att jag hade gått upp där om det inte varit ett världsarv men efteråt är jag tacksam för att det lockade upp mig för det var skönt att komma ut i skogen. Lägger in informationstavlan också så de som är intresserade kan läsa mer.