En mytomspunnen ö - St. Kilda
Om du ska till St.Kilda så glöm allt vad whiskyprovningar heter och tjusiga skottska golfbanor, av golfutrustningen är det bara regnstället som du behöver ta med dig. Det finns heller inga charmiga hus, sådana där som gör sig så bra på vykort. Nej har du rest hit ut till Yttre Hebriderna för att göra ett försök att komma iland på den avlägsna ön St. Kilda, då bör du gilla regn och vind och även ha ett intresse för historia. Medeltemperaturen i juli är 11,8 grader men i gengäld är inte vintrarna så kalla. St. Kilda ligger så pass långt ut i Atlanten så den finns inte med på vår skottlandskarta. Under natten har vi tuffat iväg från Inre Hebriderna till yttersta utkanten av de Yttre Hebriderna och har kastat ankar. Nyfiket tar jag mig ut på däck för att titta på ön och undrar om det är tillräckligt lugnt väder för att vi ska kunna gå iland.
Vi har tur, det regnar inte och det blåser nästan inget alls, bara lite dimma som ligger som ett lock över ön, så det blir en landstigning. Vår landstigning går smidigt så att det är svårt att tro att det skulle vara svårt att komma iland här och att fiske från båt skulle vara farligt, men tänker man sig samma plats med storm och dyningar på 6 meter, så förstår man svårigheten.
Det är Skottska National Trust som äger ön och det bor en del volontärer, forskare och arkeolger här under sommaren. Vi blir mötta på kajen och får lite information om ön och den aktuella verksamhen. Han berättar lite historik om ön.
De levde ett enklet men fritt liv här och en författare som var hit på besök för ungefär 300 år sedan lär ha sagt. ”Invånarna på S:t Kilda är lyckligare än de flesta andra människor eftersom de är det enda folk i världen som verkligen känner frihetens sanna sötma”. Vi får också veta att det var inte fiske som var den huvudsakliga näringen på ön. Fiskades det så gjordes det från land, att ge sig ut i båt var för farligt. Däremot så fångades det mycket fågel. Vi får också veta att formationerna uppe på kullen inte är skapade av naturen vilket forskarna trodde ända tills någon kom sig för att klättra upp och undersöka saken.
Det är terassodlingar skapade av människohand.
Sedan vi fått lite information och även förmaningar om att vi inte får klappa lammen, även om de kommer fram till oss. Tur att han säger det för de är ju så söta. Sedan släpps vi lösa att gå runt och titta på vad vi vill.
St.Kilda kan ha varit bebott i över tvåtusen år, man vet inte så mycket om de tidigaste bosättningarna. Namnet på ön lär ha anknytning till vikingarna, de kallade ögruppen för Skildar ("sköldar"), som under åren har förändrats gradvis till att till slut bli St.Kilda. Men det finns ett otal teorier om namnet.
Jag följer vägen upp på höjden för att få en överblick av ön.
Fåren som strövar fritt omkring är av rasen soayfår och härstammar från en vild ras från ön Soay i den här ögruppen. Till forskarnas glädje är flocken här på ön helt opåverkade utifrån. De fäller sin ull som kan plockas för hand. Rasen har ingen flockinstinkt så om man försöker driva dem med fårhund springer de bara åt olika håll.
Här levde folk väldigt isolerat, de visste väldigt lite om fastlandet och internationell politik. Efter slaget vid Culloden ryktades det att Prins Charles Edward Stuart och hans medhjälpare hade flytt till St.Kilda. En expedition sändes ut, och i sinom tid kom de iland till ön Hirta som är huvudön i St.Kilda. De fann en övergiven by, de bofasta trodde att det var pirater som kom och hade flytt till grottor. När de till slut övertalades att komma ner, upptäckte soldaterna att de isolerade infödda visste ingenting om prinsen och hade aldrig hört talas om kung George II heller.
Men även här förändrades tiderna och 1838 kom det första kryssningsfartyget med turister hit. Gradvis förlorade ön sin självständighet och av det jag läst så verkar glädjen ha tappats en hel då präster hittade hit och förbjöd sång, lek och dans, och beordrade folk att gå till kyrkan istället. Kyrkan finns kvar och där byggdes även ett skolhus. I skolhuset finns numera en liten shop där man kan köpa vykort och souvenirer.
Med turisterna kom det möjligheter att få lite inkomster; det såldes tweed, fågelägg och stickade alster. Men eftersom turisterna betraktade innevånarna som kuriosa blev det även en liten knäck för deras självkänsla. Ett annat problem som följde med turisterna var att de även förde med sig sjukdomar och det var så illa att det resulterade i en spädbarnsdödlighet så hög som 80 procent under slutet av 1800-talet. Missväxt och sjukdommar blev öns och dess befolknings öde och den 29 augusti 1930 var det så illa att resterande 36 invånare evakuerades till Skottska fastlandet.
Här under syns resterna av husen på huvudgatan. Några har renoverats av National Trust.
Här uppe på höjden sätter jag mig ner en stund på en sten och det är nästan så att jag i fantasin kan se och höra de som levde här för många år sedan. Förstår att de måste ha tyckt att det var svårt att lämna sin ö. Har läst att det var med tårar de såg sin ö försvinna i horisonten, i varje hus hade de lämnade en öppen bibel och en liten hög med havre innan de låste alla dörrar och klev ombord då fartyget som hämtade dem.
En liten fågel sjunger strax bredvid mig där jag sitter och nedanför går fåren och betar i godan ro.
Vill fåren söka skydd så finns det gott om cleit. Det är de små runda stenskjulen med grästak som finns utspridda där nedanför. De användes till förvaring av mat, fjädrar, rep, torv, potatis och en massa annat.
Gott om sten finns det här och sten har befolknngen verkligen användt.
Min man har tagit en promenad upp till dimman medans jag suttit och filosoferat och kännt in stämningen. Nu när han kommer åter tar vi oss ner till den forna bygatan. Hoppar över den lilla bäcken i ravinen.
I de hus utan tak kan man gå in och någon har lämnat ett litet minne i form av namnet på de som senast bodde här. Ser att någon som lämnade platsen 1930 har återvändt 1980, nästan på årsdagen.
Här nere ser vi några av de hus som renoverats.
I ett av dem finns ett museum, där inne finns en hel del information om ön och livet här. Jag får bl.a veta att varje dag samlas "Parlamentet". Det var ett möte på gatan varje morgon efter böner och med deltagande av alla vuxna män under vilken de skulle besluta om dagens aktiviteter. Ingen ledde mötet, och alla män hade rätt att tala, det var sällan det uppstod några tvister. Kanske är det från ett sådant möte den här bilden är tagen.
Klockan som syns här är ifrån fartyget Aghila. Den första militära landstigning på St.Kilda 1945, var med fartyget Aghila och klockan var en present till national Trust på den sista resan hit 1975.
En sista titt bakåt och vi har vandrat igenom hela byn.
Där träffar vi på det här lilla, lilla lammet. Kan det var Moses i vassen.
Tar en sista bild innan jag återvänder till vårt fartyg.
Efter lunch ska vi ut på en zodiakkryssning och se om det finns några fåglar här.
Föregående berättlese om fåglarna på Lunga - Nästa inlägg om en liten zodiakkryssning
//Tommy
Ser fram emot nästa inlägg!
Härliga öar, som jag inte visste ett dugg om. Tack för historielektionen
Marianne
med intressant historia och
speciella öden
Skulle verkligen vara en upplevelse att åka dit!
Ha det gott!
Jon Anders
Hälsningar Lena
Snyggt fotat:o)
Jag hade minnen av en tidigare teori om orsaken till spädbarnsdödligheten, letade och hittade nu en modern och intressant rapport om både den och mycket mycket annat, länk: http://cdn.intechopen.com/pdfs-wm/23611.pdf
Hittade nu en länk till den äldre teori jag kände till, att spädbarnen dog av tetanusinfektion orsakad av att navelsträngssåret baddades med en infekterad olja - den förvarades i samma pung decennium efter decennium som fylldes på vid behov.
http://www.localpopulationstudies.org.uk/PDF/LPS36/LPS36_1986_27-35.pdf
Skönt sitta och drömma som jag vore med på resan.
Ni måste haft en helt fantastisk dag här. Mycket som jag skulle vilja uppleva.
Natti natti hoppas du sover gott
så du får bra morgondag.
Gun-Inger
Ser att jag missat en del kommentarer. Rensade maillådan och hittade dem:)
De som bodde här hade det tufft, men vi hade en mycket fin dag här.