Nu ska vi besöka ett världsarv.
Fast först ett gårdsbesök. Det såg lite ut som ett lappverk den här byggnaden, ungefär som "Man tager vad man haver".
Resten av gården såg prydlig ut.
Världsarvet som vi är på väg till är Struves meridianbåge (eller gradmätning) och är en triangelkedja som sträcker sig från Hammerfest i Norge i norr till Ukrainas kust vid Svarta havet i söder, genom tio länder och med en längd på drygt 2 820 km. Kedjan upprättades och användes av den tyskfödde ryske astronomen Friedrich Georg Wilhelm von Struve, mellan år 1816 och 1855, i hans projekt att mäta upp jordklotets rundning, för att fastslå jordklotets exakta form och storlek. Om du klickar på ordet Hammerfest i texten ovan så kan du se minnesmärket som står där. Det är tredje bilden nerifrån. På kartan, som var uppsatt på plats, kan man se hur den sträcker sig genom länderna.
Den bestod av 258 trianglar och 265 mätpunkter. En av dessa var här i Korpilahti. När vi kom fram till platsen fanns det en skylt om att det är en km att gå för att komma till platsen. Låter inte så farligt långt men det var ingen lättgången stig. I början var den mest lerig.
Här har vi gått 270 meter och har 730 kvar.
Att gå en km är inte så svårt, inte ens för mig, men att gå den kilometern uppför och i isig terräng var inte lika lätt.
Nu har vi avverkat 430 meter och har bara 570 m kvar.
Här var det brant men inte lika halt. Min man var snäll och bar kameran åt mig och även vänta in mig så att jag fick ta några bilder.
Så där nu har vi avverkat 740 m och har bara 260 kvar. Här finns också en bänk att vila lite på.
Tur att vi inte behövde idka bergsbestigning och jag skänkte en tacksam tanke till de som byggt trappan.
Efter trappan var det lättgånget och de sista metrarna kunde jag avverka ganska lätt och snabbt. Hade t.o.m krafter kvar för att klättra upp i tornet.
Tänk att här stod de och gjorde sina mätningar. Fin utsikt hade de.
Men har man gått upp så måste man ju ner också. Inte lika lätt då det är halt och brant. Funderade på hur jag skulle få med höjden här tills jag kom på att min man kunde kila ner före och visa hur liten han blev där nere, sen var han faktiskt så snäll så han kom upp igen och tog kameran så att jag hade båda händerna fria och kunde klamra mig fast i träd och grenar för att inte avverka nerfärden för fort.
Tror inte att jag hade gått upp där om det inte varit ett världsarv men efteråt är jag tacksam för att det lockade upp mig för det var skönt att komma ut i skogen. Lägger in informationstavlan också så de som är intresserade kan läsa mer.
Man lär så länge man lever
Marianne
- hawk
PS - du har en fin man. Jag tyckte om de små kärleksfulla raderna där han bär din kamera...
Det var tufft av dig att klättra upp i tornet också men värt det helt klart med denna utsikt.
Åter en fin dag att lägga till övriga
för mig också.
###Gun-Inger
//B-O
Hälsningar Lena