De Flammande klipporna och dinosaurier.

Vi är kvar  i Gobiöknen vilket inte är så konstigt eftersom den är så stor. Med sina 1,3 miljoner km2  är Gobiöknen den femte största öknen i världen. Gobiöknen är ett säreget område och skiljer sig delvis från andra öknar Här finns inte bara sanddyner utan också vidsträckta stäpper, bisarra klippformationer, raviner, berg och till och med skog.

Någon skog har vi inte sett till ännu men vi har kommit fram till Bayan zag eller "De flammande klipporna" som de populärt kallas för.

Det är varmt, så varmt så att luften dallrar då vi traskar iväg från vår camp mot dessa klippor.

När vi gått en bit vänder jag mig om och i hägringen där borta ser det ut som om vi har en sjö mellan oss och campen. Det till och med speglar sig i det vatten som inte finns.

De här klipporna som vi nu ska besöka är lite speciella eftersom det var här som Roy Chapman Andrew upptäckte dinosaurieäggen.  Han var en förespråkare för teorin om mänsklighetens ursprung i Asien och ledde flera expeditioner till Asien 1922-1928 som kallades "Centralasiatiska expeditioner" för att söka efter de tidigaste mänskliga kvarlevorna i Asien.

De startade sin expedition från Peking 1920, de drog iväg med bil och kameler. De hittade inga mänskliga kvarlevor, men här vid dessa klippor gjorde de stora fynd av dinosaurer. Bland annat ett skelett av en stående Paraceratherium, den tros ha sjunkit ner  i kvicksand och fastnat där.

Av en slump så upptäckte han även de berömda äggen, han klättrade runt bland klipporna och föll, rullade iväg en bit och där han sedan hamnade såg han något sticka upp i sanden. Det han hade hamnat på var ett bo fullt med dinosaurieägg, de allra första dinosaurieägg som någonsin upptäckts och dessa fynd visade för världen att dinosaurierna lade ägg.  I närheten av boet låg kvarlämningarna efter en tvåbent dinosaurie som man trodde var där för att ta äggen och fick därför ett namn som betyder "äggtjuven som tycker om noshornsödlor".  Senare visade det sig att den inte alls var där för att röva äggen utan att det var de egna äggen.

Utgrävningarna varade två år, under vilken många hundra ben grävdes upp. Andrews har kallats för "verklighetens Indiana Jones" och antas vara inspirationen till denne då han bland annat stred mot banditer i Gobiöknen. 

Det är inte någon expedition för utgrävning som vi skymtar där uppe på toppen av klippan, utan de bilar som jag var något irriterad över att de parkerat där, visade sig tillhöra både turister (som inte orkat gå dit) och försäljare som ofta kommer i turisternas spår.

Svalka under försäljningsbordet och kalla drycker är inte så dumt i värmen.

Fin utsikt uppifrån klippan och här ser man hur stor den är. Det står några människor längst bort.

Syns lite bättre här.

Vi traskar tillbaka till vår camp, rejält trötta, promenera i värmen tar på krafterna. Vi vilar lite i skuggan av palmen...

...och ser sedan en mycket intressant film om Roy Chapman Andrew och hans expedition.

På kvällen åker vi tillbaka för att se om klipporna flammar i solnedgången, men vi har lite otur med moln även vid den här solnedgången. Men färgen på klipporna är lite annorlunda på kvällen.

Men se där nere, är det inte en sovande dinosaurie som ligger där. Huvudet ner mot busken och svansen lite böjd. Med en stor dos av fantasi så kan man upptäcka en hel del här.

Det här var all solnedgång vi fick.

Nästa morgon fortsätter vi vår resa, flickan som välkomnade oss och några till av personalen på campen kommer och vinkar farväl. Att vinka farväl och önska lycka till på färden är väldigt viktigt här i Mongoliet. En sed som härstammar från när krigarna drog iväg och de inte visste om de skulle återvända. Vi blir även välsignade med kamelmjölk.

Vi tar svängen förbi klippan och får se den i morgonljus också.

Jag ser något på kanten till klippan och ber att vi ska stanna, tycker nog att det ser ut som skelettdelar från en dinosaurie där uppe.

Håll med att visst ser det misstänkt likt ryggraden på ett stort djur.

Klippan är skyddad numera så vi får inte gräva och undersöka mitt fynd utan far vidare mot nya upptäckter.

                                                                     föregående --- nästa

Bayanzag

Jag gillar de små byarna som vi kommer till och de lite ofrivilliga stopp som punktering och hjulbyte ger är bara välkomna. Medan bilen fixas kan vi gå runt och titta. Först lite påfyllning av bränsle.  Alla bensinstationer är bemannad och här bor personalen i en Ger bakom macken.

Välja oktantal på bränslet här är inte så svårt, för det finns inte så mycket att välja på, dessutom så är det inte alltid det finns något att tanka när man kommit till en bensinstation. Hände oss vid några tillfällen att bensinen var slut på macken.

Träffar på en liten fågel med tofs där.

Macken ligger ofta i byarnas utkant.

Första däckverkstan var stäng.

Här var det öppet, åter igen ett exempel på " mongolian way" gamla element har använts till underlag vid ingången. 

Det första vi träffar på där i byn är en liten pojke som nyfiket och förundrat tittar efter oss, jag har en liten leksak i fickan som jag tänker  ge honom och går mot honom.  Han springer då skräckslagen iväg och gömmer sig, men kikar ändå fram bakom planket då och då. Solongo förklarar att vi var nog de första utlänningar han någonsin sett.

Street art eller kanske reklam, för dit ska vi senare i dag.

Byn är inte stor...

...men ett litet shoppingcenter finns det.

Jag kanske ska passa på att köpa mig en ny klänning.

Är man törstig eller hungrig så finns det flera minimarket i den lilla byn. 

Den här lilla tösen var inte lika rädd, men iaktog oss förundrat.

Med yougurt runt munnen och förundran i blick iaktog hon oss. 

Vattenhämtning ingår i de större barnens sysslor.

Några byggjobbare.

När det är varmt, viker man upp kanterna på Geren och öppnar också upp vid taket så att luften kan cirkulera. 

Det här är ortens sjukhus, inget vatten indraget där...

...och toa har man ute på gården.

Pampigt kommunalhus.

Istället för persienner.

Vid Gerrestaurangen kan man få riktigt kaffe och inte bara pulverkaffe som är det vanligaste annars.

Man har byggt ihop tre Ger med öppning emellan. I de två första är serveringen...

...och i den  tredje köket.

Efter besöket i byn åker vi till vår nästa Ger camp. Här hälsas vi välkomna med den svenska flaggan...

...och en tös står beredd med en kopp med mjölktea. Vi får ta emot den blå sjalen och koppen, ta en mun tea och sedan lämna åter den för att nästa person ska kunna dricka sin välkomstskål.

Entrén till den här campen går genom en lite större Ger.

Vid vår femte Ger har vi till och med ett husdjur.

Här inne finns det en kamin, men vi har inget kaminrör så elda i den går inte så bra. Men det gör inget för även nätterna är varma här.

                                                           föregående --- nästa

Doften av öknen.

Även öknen har sina dofter, ofta luktar det bara torrt men när det har regnat så blir det en helt annan doft i öknen, jag tycker att den påminner om svamp. Den doften har vi i luften i dag då vi ska åka vidare. Vi styr kosan mot Bayanzag där vi ska fixa ett nytt däck.

Vi drar iväg först av alla på campen, men efter ett tag mitt ute i öknen ropar jag STOPP! Solongo och Amdraa tittar sig förvånat omkring, de ser inga djur och inget speciellt som kan föranleda ett stopp. De har ju inte en aning om att jag samlar på street art. Fast jag vet inte vad kallas för i öknen, kanske desert art.

Landskapet har förändrats en hel del,  höga berg kantar vår väg och vi kör liksom i en kanjon.

Vi är tidigt iväg och det är lovande för att få se lite vilda djur Amdraa spanar för fullt.  

Och det ger resultat, plötsligt står det några hjortdjur där, jag tror att det här är black tailed gazelle.

De stannar till en kort sekund och spanar in oss och så iväg. 

Vi hinner inte köra så lång stund innan han ser något högt uppe på berget.

De kallar dem för vilda getter...

...jag tycker de ser ut som stenbockar.

De är högt uppe på berget men har ändå koll på oss.

En liten bit länge bort står en get med en unge.

Vår ravin tar slut och när vi kommer ut på slätten är det fullt ståhej där. Vi har turen att komma precis när ryttarna i hästracet kommer dundrande 

Ryttarna är barn i åldern 6 - 12 år.

Det är ingen tävling på skoj utan ett riktigt lopp. Tävlingar förekommer över hela landet och de bästa får ställa upp i det stora loppet i Ulaanbaatar under festivalen.  

Fort rider de och den här lilla killen verkar vara en av sexåringarna. Tror han var den ende som hade hjälm. Der finns olika klasser efter ålder, men då är det hästarnas ålder och inte barnens. 

Bäst att hålla koll bakåt också. 

De flesta rider barbacka.

De här barnen är mer eller mindre uppfödda på hästryggen och har alla ridit sedan de var mycket små.

Den här lille killen verkar ha bestämt sig för att sattsa allt.

Piskan slår från sida till sida och han fullkomligen flyger fram.

Gårdagens regnväder börjar ge sig till känna i underlaget på våra vägar. 

Här i leran var det lite segt att komma igenom.

Blånande berg i fjärran. Det nästan ut som en dubbelexponering, var själv tvungen att förstora och kolla.

                                                             föregående ---nästa

Solnedgång.

På kvällen ska vi iväg och se om vi kan få lite bilder på solnedgången, blev ingen soluppgång på grund av regn och nu ser det lite oroande ut även för solnedgången. Vi har fått några skurar på eftermiddagen och nu en fin regnbåge.

Men vädret växlar snabbt och då kvällen kommer skiner solen. vi åker iväg och träffar på några rapphönor.

De är inte samarbetsvilliga utan drar iväg då vi kommer lite för nära.

Men det är ett underbart kvällsljus så vi får lite hopp.

Morgonens regnskur gjorde att det grönskade en hel del borta vid floden och regnet som även kom på eftermiddagen gör att det blir ändå frodigare där.

Det ser fortfarande lite hotfullt ut, men än skiner solen. 

Sanden får en helt annan färg av den lågt stående solen. 

Ingen av grupperna som bor på vår camp har åkt hit, det är bara jag, Rune och Solongo. Endast våra steg i sanden och öknens ljud som hörs.

Former och färger.

Regnet som kom på eftermiddagen gör att sanden är hårdare och det är inte lika jobbigt att gå i sanden då.

Nästan som att gå på skare. På de flesta ställen håller den skarliknande ytan, men då vi kommer högt upp på dynen brister den ibland. 

Den här gången går vi ända upp på toppen av en sanddyn. Det är inte lika brant som på förra stället, men lite kittlar det i magen då man går på eggen av dynen. Man brukar säga att kameran ljuger inte, men här gör den faktiskt det. Höjden och djupet försvinner liksom och det är svårt att se hur smal eggen är. Men vår bil där ner ser ganska liten ut.

Men vi är inte helt ensamma, en bra bit bort ser vi tre personer. Fast det är så långt bort att ingen av oss stör den andre.

Några hästar har hittat en grön oas.

Fåren och getterna är på väg hem för kvällen.

Lite lurade på en riktigt färggrann solnedgång blir vi, för just när solen ska försvinna bakom sanddynen så går den i moln. Men vackert var det ändå och en fin kväll fick vi.

Fascinerande är att stå här uppe på toppen och vända sig runt åt olika håll och se hur ljuset förändras när man vänder sig runt.

Vi väntar och hoppas på att monet framför solen ska blåsa bort.

 Men tyvärr, det blev inte den maffiga solnedgång som vi hoppats på.

Plötsligt förändras regnbågen också den ser nu mer ut som fackla som tänds där borta bakom bergen.

Där uppe var vi nyss, nu ser den förut så färgrika sanden alldeles grå ut.                                     

                                                                föregående --- nästa

De kommo från öster, och Lilla Bocken Bruse.

Vi såg dem på långt håll, det såg ut som om det var en kamelkaravan som kom vandrandes över öknen.

De hade gått långt och hade lång väg kvar.

De kom närmare och närmare, då ser jag att det är en flock kor.  Undrar så vad som fått dem att komma på tanken att korsa den torra öknen.

Hur har de fått nys om att på andra sidan all den här sanden så finns det grönt gräs.

Regnskuren som kom på morgonen har gjort att det grönskat rejält på några timmar.

Fåren och getterna har rejält med bete.

Se där, där kommer den Lilla Bocken Bruse. Han trippar så fin över bron. Ta inte mig sa Lilla Bocken Bruse och försvann iväg till sina väner på sätern för att äta sig mätt.

Jag beundrar alla skiftningar som blir av sol och skugga.

Under tiden vi tittade på Lilla Bocken Bruse och färgskiftningarna i sanden så hittade de vandrande korna ner till sitt mål, de hägrande gröna gräset.

titta där en...…….ja det är nog en fågel.

Även om det är grönt på några ställen här så är det nog ändå en trakt där kamelen gör sig bäst.

Håller med mig.

                                                               föregående --- nästa