Vi tar ett till världsarv.

Först stannar vi till för att se skidbackarna i Jamsä, där finns ett av Finlands populäraste skidcenter, Himos. Mycket snö i backarna och det var fortfarande öppet, vi mötte en hel del bilar med skidor på taket.

Men nu var det ett av Finlands sju världsarv vi skulle till. Var kan det vara? Vi får en fingervisning om vart vi ska gå.

Petäjävesi gamla kyrka. Det är en träkyrka byggd åren 1763-1764. Den gamla kyrkan ligger en kilometer väster om den nuvarande kyrkbyn i Petäjävesi och är ett typiskt exempel på en traditionell byggnadsstil som är unik för östra Nordeuropa. En mycket vacker kyrka tycker jag.

Vackert ligger den också mellan de två sjöarna Jämsä och Petäjävesi

Vi går över bron fram till kyrkan och på andra sidan bron står två sångsvanar och trumpetar.

Kom man landvägen hit så var det nog den här vägen man kom. Fast på den tiden då det var glest befolkat var det sjövägarna som var de vanligaste färdvägarna.

Den här kyrkan ersattes av en ny kyrka 1879, inne i Petäjävesi, men kyrkogården användes långt in på 1900-talet. Det ser man på gravstenarna.

Jag brukar inte fotografera gravstenar men här gjorde jag ett undantag. Den var så speciell och jag har inte sett någon liknande tidigare.

Nu ska vi besöka ett världsarv.

Fast först ett gårdsbesök. Det såg lite ut som ett lappverk den här byggnaden, ungefär som "Man tager vad man haver".

Resten av gården såg prydlig ut.

Världsarvet som vi är på väg till är Struves meridianbåge (eller gradmätning) och är en triangelkedja som sträcker sig från Hammerfest i Norge i norr till Ukrainas kust vid Svarta havet i söder, genom tio länder och med en längd på drygt 2 820 km. Kedjan upprättades och användes av den tyskfödde ryske astronomen Friedrich Georg Wilhelm von Struve, mellan år 1816 och 1855, i hans projekt att mäta upp jordklotets rundning, för att fastslå jordklotets exakta form och storlek. Om du klickar på ordet Hammerfest i texten ovan så kan du se minnesmärket som står där. Det är tredje bilden nerifrån. På kartan, som var uppsatt på plats, kan man se hur den sträcker sig genom länderna.

Den  bestod av 258 trianglar och 265 mätpunkter. En av dessa var här i Korpilahti. När vi kom fram till platsen fanns det en skylt om att det är en km att gå för att komma till platsen. Låter inte så farligt långt men det var ingen lättgången stig. I början var den mest lerig.

Här har vi gått 270 meter och har 730 kvar.

Att gå en km är inte så svårt, inte ens för mig, men att gå den kilometern uppför och i isig terräng var inte lika lätt.

Nu har vi avverkat 430 meter och har bara 570 m kvar.

Här var det brant men inte lika halt. Min man var snäll och bar kameran åt mig och även vänta in mig så att jag fick ta några bilder.

Så där nu har vi avverkat 740 m och har bara 260 kvar. Här finns också en bänk att vila lite på.

Tur att vi inte behövde idka bergsbestigning och jag skänkte en tacksam tanke till de som byggt trappan.

Efter trappan var det lättgånget och de sista metrarna kunde jag avverka ganska lätt och snabbt. Hade t.o.m krafter kvar för att klättra upp i tornet.

Tänk  att här stod de och gjorde sina mätningar. Fin utsikt hade de.

Men har man gått upp så måste man ju ner också. Inte lika lätt då det är halt och brant. Funderade på hur jag skulle få med höjden här tills jag kom på att min man kunde kila ner före och visa hur liten han blev där nere, sen var han faktiskt så snäll så han kom upp igen och tog kameran så att jag hade båda händerna fria och kunde klamra mig fast i träd och grenar för att inte avverka nerfärden för fort.

Tror inte att jag hade gått upp där om det inte varit ett världsarv men efteråt är jag tacksam för att det lockade upp mig för det var skönt att komma ut i skogen. Lägger in informationstavlan också så de som är intresserade kan läsa mer.

Dagens mål är Jyväskylä

På vägen till Jyväskylä hamnade vi allra först i  Outokumpu och vid  den gamla gruvan där. Först trodde jag att den hette Vanha Kaivos men har förstått efteråt att det betyder "gammal gruva".  Här upptäcktes en fyndighet av koppar 1910 och då gruvdriften var i gång var det den största koppargruvan. Om det gällde endast i Finland vet jag inte.  Stor var den i alla fall.

Snyggt och prydligt var det här och av alla informationsskyltar så antar jag att det strömmar till många besökare under sommarmånaderna då besöksgruvan och museet är öppet. Nu var allt stängt, men man kan även kika utvändigt. Fanns mycket att titta på även där. Det var många ungdomar på väg hit, de gick här i skola, men vilken typ av undervisning de hade kom jag inte underfund med.

Stort och pampigt var det.  Gruvan hade totalt mer än 400 mil lång sträcka av gruvkorridornätet. Den djupaste punkten var 430 meter. Gruvan stängde 1989.

Till och med informationstavlorna var dekorativa och här fanns det information även på engelska.

Fast varför den här trappen fanns här var det ingen information om. Den ledde liksom ingenvart.

Många spännande vinklar och vrår här.

Om man tittar på den första inledande bilden så syns det att det är stor höjdskillnad på området och många trappor att traska på. Här har vi kommit en bit på väg upp mot översta nivån men har en lång trappa kvar Så jag passar på att träna min skraltiga fot. Min sjukgymnast skulle ha blivit glad om hon såg mig nu.

Pust! Jag klarade det, fast jag ska ju ner också. Även om en del säger "ner kommer man alltid" så föredrar jag att komma ner i en hel bit. Hur konstigt det än låter så är det svårare att gå nedför med min fot. Men ska det tränas så ska det.

Även om vädret inte var lika strålande som de dagar vi haft hitintills på vår resa i Finska Karelen så var utsikten här uppe inte att klaga på även om det var lite disigt.

Hittade en gruvhiss i en undanskymd vrå.

Här kunde man också beskåda lite krigsminnen.

Vi kommer till Pisa och träffar på ett par kaxiga herrar.

Det har varit mycket på radio, TV och tidningar om PISA den senaste tiden men det här är ett helt annat Pisa. Än en gång så handlar det om gränsdragning och krig.

Här slöts freden mellan Sverige, under kung Sigismund och Ryssland under tsar Fjodor, efter Nordiska tjugofemårskrigt den 18 maj 1595.

En intressant detalj är att  dokumentet om den fredan  aldrig ratificerades av någondera regent. Kung Sigismund befann sig i Polen och vägrade att befatta sig med svenska affärer. Tsar Fjodor dog 1597 utan att ha skrivit under och hans efterträdare, tsar Boris Godunov, skyllde på att Sigismund inte signerat dokumentet. Båda staterna genomförde dock sina skyldigheter.

Långt där inne i skogen finns en sten där bostävena SRS finns inristat, vilket står för Sigismund Rex Svecia.

Hade inte stigen varit så isig så hade vi nog tagit oss en promenad men att riskera stukade fötter där kändes inte mödan värt.

Jag försökte fota lite skägglav istället. Den fladdrade i vinden så det blev skägglav med rörelseoskärpa

På samma väg träffade vi på två kaxiga herrar. De hade tagit vägen som sitt revir och försökte övertyga varandra om vem som var starkast, vackrast och bäst. Visserligen är bilen ett bra gömsle men att fotografera genom en smutsig vindruta ger ingen vidare skärpa.

Bilen som säkerligen var ett större hot mot deras överlevnad upplevde de inte som något hot överhuvudtaget, men jag och min kamera var tydligen det största hotet för när jag klev ut ur bilen spatserade de iväg med högburet huvud.

Fast på andra sidan vägen tänkte de börja tuppfäktas igen. En bra skiljelinje hade de också.

Men så lätt blev de inte av med mig.

- Har inte du gett dig än, ser fasantuppen ut att säga.

Tupparna ledsnade på mig och gick till skogs. Jag gissar på att bråket fortsatte men där inne behöver de inte vara rädda för att bli överkörad.

Slaget vid Ilomantsi och en PV 444

Igen så har vi hittat en skylt som berättar att det finns en sevärdhet i närheten. Lite spännande att följa dessa skyltar då det endast står något på finska och vi har inte en aning vad som finns där. Vägen vi hamnar på blir plötsligt väldigt vintrig.

Men vi hade tur det var bara i kurvan som det var isigt.

Aaronpiha säger skylten dit vi har kommit. Ser ut som en äldre gård. Och här hade jag lite tur för när jag googlade på det namnet så fick jag en träff. Visserligen på finska men jag har lyckats lista ut att det är en gård som funnits här  sedan 1898.

Om jag inte helt missuppfattat det hela så hette ägaren  Aaro Ikonen och samlade på gamla jordbruksredskap, men inte bara samlade utan även använde dem. Nu är gården ett slags museum. Men så klart inte öppet nu.

Det prasslar i det torra gräset och se där ett litet vårtecken. En ensam tofsvipa har hittat hit.

Ladan eller om det är ett vagnslider har spåntaket kvar.

Här är det ingen som tankar längre, det är inte bara i Sverige som mackarna stängs. Fast det är nog lite bättre här i Finland för jag såg att på de små orterna så fanns det ofta mer än en butik och i relativt små samhällen, som vi åkte igenom, hade till och med bank.  

Men vår färd går vidare och vi hamnar på en minnesplats. Det finns flera stenar med emblem på och vi tyder ut att det är olika regementen som är representerade på dem. Här ägde tydligen "Slaget vid Ilomantsi" rum. Det var en del av fortsättningskriget. Det utkämpades under juli-augusti 1944 och var det sista stora finländska militära avvärjningssegern under den sovjetiska storoffensiven. I den riktningen som kanonerna är riktade och där borta där det lyser lite gult, där är Ryssland. 

Trots att det inte är upplogat  på platsen och massor med snö så ser jag att någon varit här för inte allt för länge sedan, för det ligger blommor vid en av stenarna,

På museet i Juesuu finns det en motor från ett Junker bombplan. Det planet störtade  1944 i en sjö inte så långt från Juensuu. den unga besättningen omkom och en av dem skulle få träffa sin hustru samma dag men istället fick hon identifiera makens armband med lyckoamuletten.

Den amuletten ligger i samma monter som en modell av planet, bredvid motorn. Hon födde deras barn ett halvår senare. Det är bara ett av alla tragedier som kriget förde med sig.

Fast vi är kvar ute i de karelska skogarna, upptäcker att den väg vi tänkt åka blir lite för lång  för att hinna tillbaka till Joensuu till kvällen. Så vi svänger av mot Naarva. Men ack ack här hade det suttit bra med vinterdäcken.

Men Narva ligger inte det i Polen? Aha det här stavas med två a. Även om vägen just här vid skylten ser grusig ut så var det undantag på den här sträckan.

Mest såg det ut så här och jag lovar det gick inte fort på den glashala vägen. Fast jag hade en säker chaufför. Han har kört rally tidigare och jag är glad att han inte gjorde det på den här vägen. Vi blev omkörda av brevbäraren två gånger, gissar på att han hade rejäla dubbdäck.

Riktigt skönt att komma tillbaka till Joensuu. Här där centrum är nu låg det forna Karelska jägarkårens sommarexercisplats 1790– 1809. Stadens namn betyder Älvmynningen och det är väl den älvmynningen som nu ses som en kanal och sluss nämligen Pielis kanals nedersta sluss.

I Joensuu var det betydligt bättre väglag och inte så mycket is. Fiskarna var i full gång.

På kvällen när vi ska gå ut och äta träffar vi på en riktig goding. Av min mans upphetsning över den här skönheten förstår jag att det nog är fler som  vill beundra den. Inte var dag man ser en Volvo PV 444 i så här fint skick. Det riktig glänser om den. Det som kan uppfattas som smuts på sidan av bilen är bara solen som reflekteras och gatan som speglar sig i den blanka lacken. Till och med blinkersen (fixlight eller takgök) på taket fungerade.

Tar en bild till från andra sidan.

Delad bakruta har den också.

Vid stationen står det ett gammalt lok, det är för mig oklart varför just det loket står där men har förstått att det har något med det militära att göra. Tror mig också förstå att det där loket kallades för "Duck". Intressant var att det har aldrig varit någon skadegörelse, klotter eller stölder från loket.

Nu är det dags för middag och vi fick sällskap av Snusmumriken. Han pratade i telefon mest hela tiden och drack rödvin. Lite lik Snusmumriken var han allt.