Kathmandu - när staden vaknar.

Ska man fotografera när staden vaknar på riktigt måste man vara uppe mycket tidigt, tidigare än efter frukost. På vår tidiga morgonpromenad hade jag tyvärr inte kameran med mig. Dagens promenad i den gamla stadsdelen tar vi innan alla butiker öppnat och staden verkar fortfarande lite sömndrucken.

Trafiken är i full gång, den verkar aldrig vila....och över allt vakar Canon.

Jag var här för elva år sedan och det mesta är sig likt, men något som jag inte såg till då var alla dessa tiggande barn. Det var nog det som berörde mig mest. Så sorgligt att se och inte kunna göra något åt det. De flesta sniffade i en plastpåse med lim och med blanka ögon.

Duvorna har inte vaknat ännu.

Undrar hur de gör när det blir elfel och måste hitta felet i det här skatboet av ledningar. Sätter de bara dit en ny tråd i stället för att byta ut den trasiga?

Jag skulle inte vilja vara elektriker här.

Är det någon som är i behov av en lokal eller en lägenhet här i Kathmandu så är det dags att boka nu. Det ser inte ut som om det brådskar men vi får väl tro på att det ska vara färdigt snart.

Försäljarna har också vaknat.

På Durbar Square är det ganska lugnt ännu.

Fast försäljarna är redan på plats där.

Hamburgerstället har inte öppnat ännu. Undrar om det är gårdagens hamburgare som är till salu?

Smutsig väg!

Vägen till Kathmandu är innehållsrik, många lever sitt liv väldigt nära vägen och vi får en liten inblick i deras vardagsliv.

Det är livlig trafik på den här vägen och det dammar en hel del. Trots att det är soligt och varmt är det svårt att ha fönstret öppet på grund av allt damm. Tycker att tvätten som hänger på tork ute i  dammet, borde bli smutsig igen innan den torkat.

Husen klättrar upp efter bergväggen.

Disk.....

.....och den dagliga hygienen sköts också utefter vägen.

Det känns lite ovant med all vacker och frodig grönska efter att ha åkt omkring i det karga och torra Tibet.

Det växer bra och här pågår det skörd av dagens grönsaker till middagen.

En del hus ser mer ut som skjul.

På vår karta står det att den här vägen är "Dirt Road" och det är nog en klar underdrift. Den är inte bara smutsig utan nästan helt ofarbar vissa sträckor, ändå  åker vi buss på den.

Det här är bilder på några av de bättre sträckorna. På de sämsta blev det inga bilder för då blundade jag och var övertygad om att vi skulle välta och rulla ner i dalen. När bakhjulet (där jag sitter) på bussen passerar en sådan här grop som på den här bilden, då är det lätt att tro det.

Det är visserligen mycket vackert nere i dalen, men jag vill nog hellre komma fram till Kathmandu än att avsluta resan här.

För de som vill ha lite mer äventyr, än att åka på den här vägen, kan boka en Bungy Jump och få hoppa på en av de högsta bungy jump-ställena i världen. Mitt på bron finns en plattform, där är det 160 meter ner i ravinen. Här en länk för den som är intresserad av att boka ett hopp. Bungy.

Träffade på två artiga pojkar där som uppskattade att fåvarsin penna. De kunde dessutom lite engelska.

Det har varit en av Nepals alla helger och vid den här helgen är det tradition att sätta upp en gunga gjord av långa bambustörar.

Bambu andvänds även till byggnadsställningar. Det här huset var verkligen välförsett med fönster.

Vår buss var tydligen inte i det allra bästa skick, för ungefär halvvägs till Kathmandu, går bussen sönder.

Vår buss är inte den enda som trafikerar den här sträckan, många bussar passerar oss där vi står vid vägkanten och alla är överfulla.

De flesta passagerarna är studenter som varit hem till sina byar över långhelgen.

Vår chaufför och hans "busspojke" är tydligen vana med krånglande motorer för med lite slit och några vattenflaskor är vi snart på väg igen.

Titta till höger nere vid flodstranden, där sitter en kvinna och tvättar, inne i skuggan bakom henne kan man se hennes hus. Skulle kunna tro att det huset bara är en koja som barn byggt för att leka i, men så är det inte, det är hennes hem.

Landskapet förändras igen och vi kör förbi stora bebyggda dalar.

Vi kommer fram till Dhulikel och ett litet trevligt ställe där vi ska äta lunch.  Inte vilken lunch som helst. Känner att matlusten återkommer bara av att titta på maten.

Grillad kyckling, potatisgratäng, fräscha grönsaker och en massa annat gott. Känns som om det är evigheter sedan jag åt sådan mat.

Vad sägs om creme brulée eller fruktsallad till dessert.

De har en bambugunga också och trädgårdsarbetarna tar en paus i ogräsrensningen och kommer och visar oss hur den fungerar.

Mätta och belåtna åker vi sedan vidare. Tittar på landskapet genom bussfönstret.

Åker förbi risfält och nybyggda hus.

Vi börjar närma oss dagens mål, stannar för att titta på en 30 meter hög staty av en ung Buddha. Den är byggd av en rik indisk köpman uppe på en höjd .

Han står där uppe med en formidabel utsikt äver Kathmandudalen.

Sedan går vår buss sönder igen och vi passar på att vinka till de bussar som kör förbi.

Bussen lagas igen och vi kommer ner till mer tätbebyggt område och det eviga motorvägsbygget. En motorväg som aldrig tycks bli färdig. Ser att det inte verkar vara tillåtet att åka på busstaket, för alla som sitter där uppe måste gå av när polisen ser dem.

Efter en lång bussfärd är vi i Kathmandu och vid vårt hotell. Ett vackert och lite lyxigt hotell där det inte luktar kloak på rummen.

Upptäcker dessutom att vi har varmvatten och nu är vi på låg höjd (1.317 m.ö.h) så här gör det inget om man tar en varm dusch eller ett bad. Passar på att ta ett långt skönt bad, men upptäcker först efteråt att vi bara fått små tvättlappar till handduk. Hårtork har vi i alla fall, men vad hjälper det när det är elransonering och just i kväll är det vår del av stan som inte har någon ström. Det får bli självtorkat hår till middagen.

Nu är vi i Nepal, åker snart mot Kathmandu

För att komma in i Nepal behöver man ett visum och det söks vid gränsen, vi hade den förmånen att vår guide samlade in våra pass, foton  och ansökningsblanketter och skötte om hela inreseformaliteten. Vi slapp allt köande och kunde ägna oss att gå runt i Kodari och ta lite bilder.

Tittade över till Tibetsidan.

Tittar man upp på berget i bakgrunden ser man också att det inte är så långt mellan gränsen och Zhangmu i Tibet.

Tar sedan en liten promenad i Kodari.

Det finns inte mycket plats utanför bygatan där allt verkar hända.

Såg en lite ovanlig klädtvätt på en balkong, det var en mamma som tvättade barnets klänning när hon hade den på sig, tog sedan av den och hängde upp på tork.

En liten killing som har höga mål för sitt ätande.

För att komma till de byar som ligger längre upp på bergssluttningen är det vandring som gäller. Den här lite handikappade gamle mannen kom vandrandes ned för en av dessa stigar. Vet inte om han såg att jag fotograferade men när han kom ner gick han rakt fram till mig och ställde sig där utan att säga något. Jag hade en penna i fickan, den fick han och då verkade han nöjd och gick vidare.

När alla formaliteter är klara och vi fått tillbaka våra pass är det dags att åka vidare mot Kathmandu, väskorna ska lastas på bussen.

Starka killar som hivar upp väskorna på taket. Ser du damen i den gula kjolen och kepsen som står bredvid bussen. Hon kom fram till mig och tog tag i min arm samtidigt som hon säger något som jag inte förstår. Gissar att hon tigger.

Damen är tydligen välkänd, för en av väsklastarna blir fruktansvärt arg. Han greppar en stor bräda och under svavelosande haranger (fast på nepalesiska) hotar med att klappa till henne. Han t.o.m slår efter henne, såg både dramatiskt och otäckt ut.

Jag ser att min väska kommer med och går in i bussen för att undvika fler incidenser. Bara för turister, står det på bussen, undrar just varför. Skulle kunna tro att det är för att den inte är i det bästa skicket. Min stol är av liggstolsvarianten och sätet sitter helt löst. Förstår senare att vår buss ändå är av det bättre slaget och vi får i alla fall sitta inne i bussen.

Friendship Bridge och en ilsken brovakt.

Det här är vår sista morgon i Tibet, väskorna är packade igen och vi åker direkt efter frukost ner till gränsövergången till Nepal. Innan vi lämnar hotellet går jag ut på balkongen och tar en till bild över Zhangmu. I dag är det molnfritt, här syns  även alla odlingar på sluttningen.

Vägen ner är kantad av växtlighet så det går inte så bra att fotografera där. Alltid är det någon buske ivägen.

Gränsövergången öppnar först klockan 10.00 men det är bra att vara där lite tidigare för kön in till tull och passkontrollen blir fort väldigt lång. Kinesiska tjänstemän är väldigt noggranna så genomgången tar tid. Råkar man dessutom ut för extra kontroll där de går igenom väskan plockar de bort allt som de anser att man inte får ha. De t.o.m river ut Dalai Lama om han finns med i någon guidebok.

Här nere är det också en hel del försäljare, av deras varor att döma verkar det inte som om de vänder sig till turister. De säljer mest kläder och skor.

Det är väldigt trångt på vägen här nere, mycket trafik som ska samsas om utrymmet. Lastbilar och långtradare ska fram och samtidigt försöker de bilar som vi kommit med att vända för att åka tillbaka.

Sophanteringen är inte den bästa, soporna vräks ut där det passar sig.

Så här ser Friendship Bridge ut, till höger Tibet och till vänster Nepal däremellan rinner floden.

Höga berg kantar gränsen.

På andra sidan floden ligger Kodari som är vårt första möte med Nepal.

Tog även den här bilden på en liten butik, där en pappa hjälper sitt lilla barn med toalettbestyren alldeles vid tröskeln till butiken. Den blev inget vidare men jag är ganska tacksam för att jag hade den ändå. Gissar på att det var den som räddade de bilder jag har på bron.

Det gick bra att komma igenom tull och passkontrollerna. På andra sidan hade det samlats en hel del bärare som ville bära vårt bagage över bron och till den väntande bussen. Några ville inte utnyttja bärare utan dra sin väska själv, men varför ta jobbet ifrån dem, de pengarna var kanske det enda som de kunde tjäna i dag. Jag passade på att fotografera raden av bärare innan vi gick över bron.

På bron stod det, med mycket jämna mellanrum, vakter som såg mycket bistra ut. De stod ganska tätt ända fram till mitten av bron och då insåg jag att nu är vi i Nepal. Jag visste att man inte fick fotografera på bron men trodde att på den nepalesiska sidan så borde man få ta en bild på vattenfallet i floden. Jag frågade vår guide och han trodde att det skulle gå bra. Upp med kameran och en snabb bild på vattenfallet. Men om jag var snabb så var den civilklädda vakten bra mycket snabbare. Han dök på mig med sur min och befallde mig att radera bilden. Då såg han även bilderna på bärarna och de fick jag inte heller ha kvar.

Jag försökte att vrida ratten så att jag fick bilder från andra hållet på minneskortet, men den vakten lurade man inte så lätt. Det var bara att radera alla bilder på bärarna för det var tydligen på en plats där det var fotoförbud. När jag kom fram till bilden med butiken och mannen med barnet, den här ovanför, så sa han att jag skulle radera även den. Då ilsknade även jag till och vägrade. Sa det är ju bara en affär och då gav han med sig och han fick aldrig se de jag hade på bron.

Glad är jag över att jag hade en digitalkamera, annars hade han nog tagit hela filmen. Men är något irriterad på mig själv som inte kom på att jag borde ha bytt minneskort efteråt och inte fortsatt att fota på samma kort. I annat fall  kunde jag ha återskapa de raderade bilderna hemma.

Vår guide var i alla fall nöjd, han sa att nu vet vi att man inte får fotografera där heller.

Lite småsur över de raderade bilderna tog jag en bild på Kodari.

Passade även på att fotografera några av bärarna, här på den nepalesiska sidan. Här var det inget fotoförbud.

Alla bär väskorna med ett band över pannan, jag tycker att det ser väldigt tungt ut och har lite svårt att förstå varför, eftersom alla väskor har hjul och draghandtag.

Den här kvinnan kånkar dessutom på sina barn.

Zhangmu, sista staden före Nepal.

Den här tallen som står vid vår rastplats är tydligen en speciell tibetansk tall och jag är ledsen att jag inte antecknade på plats vad det var för sorts tall. Jag trodde mig ha bättre minne än vad jag hade. Är det någon som är tallkännare och kan berätta för mig vad det är för sorts tall. Den hade väldigt vackra kottar som var lite gråaktiga i färgen och växte uppåt. En fågel kom väldigt passande och satte sig i toppen just när jag skulle fotografera tallen.

Vi var inte de enda som valt den platsen att stanna på för att sträcka på benen, en liten tibetansk familj satt där också. Deras lille son såg ut att frysa lite, så jag frågade om de ville ha en mössa och vantar till honom och det tyckte de att han kunde få. De färdades med traktor och släp, bak på släpet satt mamman med sonen så jag antar att mössan kom väl till pass där.

Zhangmu är ingen stor stad och den är byggd på en bergssluttning där hela staden klättrar utefter kanten. Genom staden går en enda lång gata som slingrar sig fram i sicksack.

Gatan är inte bred, så när vi kommer med våra bilar och stannar utanför hotellet blir det väldigt trångt.

Under tiden vårt bagage lastas ut är det bara motorcyklarna som kan slingra sig fram. Alla lastbilar och långtradare  som kör gods till och från Nepal får vackert vänta. Direkt när vi stannar kommer kvinnor fram och vill att vi ska växla pengar, de vet att vi ska vidare till Nepal och inte har någon användning av de kinesiska pengar som vi eventuellt har kvar.

Jag och min man tar en liten promenad för att titta på staden, det är ingen risk att gå vilse på den enda gatan och här går man antingen uppför eller nedför, något annat alternativ finns inte.

Mellan gatans slingor är det trappor byggda, så det går att gina också.

Det känns att vi nu är på så pass låg höjd som 2.400 m.ö.h för luften är mycket lättare att andas och det är inte alls lika jobbigt att gå i uppförsbacke.

Vi går en bit och kikar på butiker och stadslivet i övrigt.

Den här bilverkstaden hade ett något dubiöst läge, kan tänka mig att mekanikerna lever lite farligt då de stora långtradarna kommer körandes här.

När man ska in i Nepal söker man visum vid gränsen, då är det bra att ha ett foto med sig. Vi var några som hade varit förutseende och tagit med foton, de övriga var tvungna att besöka en lokal fotograf. Även om det var mycket lättare att gå uppför och i trappor här så är jag lite glad att jag slapp traska upp för dessa trappor där fotografen hade sin studio.

Tillbaka på hotellet hittade jag en balkong där man kunde komma ut och se staden och dess omgivningar från andra sidan. Längst där nere i ravinen flyter  floden Bhote Koshi, eller Rongshar Tsangpo som den heter på Nepalesiska. Den fortsätter sedan in i Nepal.

Vänder mig åt andra hållet och ser bort mot Nepal, som här ligger till höger lite längre bort i bilden, dit ska vi i morgon.

Ser också att det där nere på sluttningen bor folk i mycket enkla bostäder.