Strosa på Rabida

Välkomstkommittén på Rabida är några strandskator.

På en sten sitter en härmtrast och kvittrar. 

Stora delar av ön är bevuxen av de grå träden som ser helt döda ut, lite svårt att tro på att de vid nästa regnperiod vaknar till liv igen och grönskar för full.

En liten ödla kikar lite nyfiket på oss.

Jag kikar ner från de branta klipporna, där nere simmar ett stim tonfisk, de blänker under ytan.

Havet bjuder på ett underbart ljus i dag.

Det prasslar i en buske nära mina fötter. Nu är det jag som kikar nyfiket in bland det torra gräset och riset.

Se där, några Galapagosduvor pickar omkring i riset. 

Den här utsikten har jag svårt att se mig mätt på.

Även de grå träden är fascinerande. 

Tillbaka nere på stranden möts vi av några sjölejon.

Den här passar på att visa upp sig inför våra beundrande blickar.

Helt orädd patrulerar den omkring. Vi måste hålla ett säkerhetsavstånd på tre meter från djuren,  men det bryr sig djuren inte om.

Jag tror att den bevakar sitt revir. Men den såg inte oss människor som något hot och körde inte bort oss.

Fast det var väldigt jobbigt, måste nog sova lite.

En sista titt på de grå träden och den gröna växtligheten nere vid stranden. De gröna är växter som kan avsalta havsvattnet och tillgodogöra sig vatten därifrån.

Den elfte i samlingen

Vi ska iland på Bartolomès strand för snorkling. Adam och Sven gör sig i ordning.

Jag är ivrig att komma iväg men eftersom det finns en liten chans att få se den första Galapagospingvinen så ska även kameran med. Maken ska inte snorkla, så han tar väskan med kameran. Här lär jag mig en viktig regel; se till att hamna i samma gummibåt som din kamera. Det blev inte så nu och det gjorde jag aldrig om...för naturligtvis så får vi syn på den allra första Galapagospingvinen redan på väg in till stranden. Jo, jag såg den och jag kunde inte fotografera den. Ni vet hur det känns.Det här är en bild med min kamera,  men med Adam Rheborg som fotograf och det är ju inte det samma.

Snorklingen var helt underbar igen, fiskar som jag bara sett i akvarium tidigare, hade jag runt omkring mig nu. Helt fantastiskt. Nu var det bara att hoppas på att pingvinen inte gett sig iväg,  det hade den inte. Den hade väntat troget på att vi snorklat klart och vår förare av pangan (som gummibåtarna heter här) var snäll att ta vägen förbi den även på återvägen,  för min skull.

Pingvinen hade blivit lite trött och lagt sig ner, men det gjorde inget, viktigaste var att jag fick fota den.

En bild med lite miljö också.

Nöjda och glada återvänder vi till vårt flytande hem. Mest nöjd var nog jag som fått fotografera min elfte pingvinart.

Grande Finale Mongoliet med Prezewalskis vildhästar.

Det sista äventyret i Mongoliet var att leta efter Prezewalskis vildhästar.  Vi beger oss till Hustai nationalpark.

I Mongoliet finns det alltså en hästras som kallas för Prezewalskis vildhäst och den är den enda äkta vildhästrasen. Hästrasen upptäcktes av Nikolaj Prezewalskis 1879, därav namnet på dem. Fast det finns dokument om hästarna redan på 1400-talet. Hästrasen finns inte med i Linnés "systema natura" och var länge okänd i västvärlden. Under 1897-1903 kom det utländska expeditioner till Mongoliet och de fångade in 88 föl som sedan transporterades till Europa, 54 stycken överlevde transporten. Men det var bara 12 som hade den rätta avelslinjen. På grund av jakt så dog hästarna ut i Mongoliet, men tack vare de som fraktats till Europa så kunde man sedan återbörda dessa vildhästar till Mongoliet. 

På vägen dit träffar vi på några jungfrutranor (Grus virgo) som är den minsta i familjen tranor. De här har två ungar.

Men undrar just om de är tvåhövdade.

Hallå, barna vart tog ni vägen.

Tittut!

När vi kommer fram till nationalparken får vi först en föreläsning om vildhästarna och tittar även på en utställning om vad vi kan se i nationalparken. Här får jag även ta en närmare titt på hur den där flygande gräshoppan ser ut, den som jag försökte fotografera flygande tidigare under resan, utan att den bara flyger iväg.

Sedan beger vi oss iväg ut i nationalparken, jag har berättat att om jag får en bild på Prezewalskis vildhästar så ska den bilden vara med på en utställning i Finland. De på nationalparken tycker att det är så viktigt att vi får en ranger med oss som hjälp för att hitta hästarna.

Vi stannar och spejar av området med jämna mellanrum, rangern med sin kikare och jag med telet på min kamera. Men vår ranger berättar att det finns ingen garanti att få se dem för de håller sällan till nära vägen och här får man inte köra ute i terrängen. 

År 1992 återfördes 15 hästar till Mongoliet och genom noggrann avel så finns det nu ungefär 350 stycken, en del av dem lever i Hustai Nationalpark. Vi kuskar runt och letar men hästarna lyser med sin frånvaro, fast på långt håll ser vi en flock gaseller.

På vår jakt efter vildhästarna kommer vi till Ungutstenarna, som är från 600-800 talet.

Vi stannar där en stund och begrundar dessa stenar och vilka som en gång i tiden placerade dem där.

Det finns dessutom en lång rad av stenar som leder fram hit, eller om det är bort, som är flera kilometer lång.

Vi fortsätter leta vildhästar, stannar då och då och spejar, Titta på området ovanför de mörkgröna träden.

Där långt borta upptäcker jag tack vare kameran och telet att det går några hästar. Jag zoomar in och vår ranger bekräftar att den bakre hästen är en vildhäst. Den har slagit följe med några mustanger.

De är alldeles för långt borta för att få någon vettig bild. Den här är kraftigt beskuren från en bild tagen med 400 mm.

Vi fortsätter kuska runt och hoppet om att få se dessa hästar på lite närmare håll börjar ge vika, en steppörn seglar ganska nära oss så den får vara med på bild.

Men vår ranger ger inte upp så lätt, han vet en plats där det brukar kunna finnas hästar, så vi lämnar bilen och beger oss på väg fotledes upp i bergen. Hoppas, hoppas!

Uppför och uppför drar han iväg, jag pustar och kämpar på för att hänga med.

Hade nog gett upp, om det inte visade sig att man kunde se spår av att hästar varit i området för inte så länge sedan.

Svettig och andfådd så jag tror jag ska tuppa av, då plötslig. I dalen bakom berget, där är de. En hel flock vildhästar.

Vi fick inte gå för nära och störa dem, men med 400 mm så har jag nu mina bilder på vad som anses vara världens enda riktiga vildhästar.

Manen är även rättuppstående och blir oftast inte över 20 cm lång. Taglet i man och svans har också en mycket grov struktur och luggen saknas för det mesta. Även svansen är unik för hästarna då den övre delen av svansen är korthårig, ungefär som hos en mula. Ett unikt tecken för Przewalskin är även ett svart streck som går tvärs över skuldrorna och bildar ett kors över manken tillsammans med ålen. Przewalskihästarna kan även lagra fett i nacken inför torra perioder, ungefär som kamelen.

Vi lämnar hästarna och beger oss ner till bilen igen.

Där nere blir det ett plötsligt stopp och vår ranger rusar iväg visslandes i sin visselpipa, en bil har kört ut i terrängen. Han får stopp på dem och det blir en böteslapp. Man får inte köra ute i terrängen här.

Här i nationalparken finns det en hel del murmeldjur också, men de är inte så villiga fotomodeller. Fort, fort kilar de ner i sina hålor då man närmar sig.

Några bilder fick jag ändå, men inte på någon av de största.

På väg hem träffar vi på jungfrutranorna igen, kan vara samma familj som på hitvägen, men då har de hunnit förflytta sig en bra bit.

Doften av öknen.

Även öknen har sina dofter, ofta luktar det bara torrt men när det har regnat så blir det en helt annan doft i öknen, jag tycker att den påminner om svamp. Den doften har vi i luften i dag då vi ska åka vidare. Vi styr kosan mot Bayanzag där vi ska fixa ett nytt däck.

Vi drar iväg först av alla på campen, men efter ett tag mitt ute i öknen ropar jag STOPP! Solongo och Amdraa tittar sig förvånat omkring, de ser inga djur och inget speciellt som kan föranleda ett stopp. De har ju inte en aning om att jag samlar på street art. Fast jag vet inte vad kallas för i öknen, kanske desert art.

Landskapet har förändrats en hel del,  höga berg kantar vår väg och vi kör liksom i en kanjon.

Vi är tidigt iväg och det är lovande för att få se lite vilda djur Amdraa spanar för fullt.  

Och det ger resultat, plötsligt står det några hjortdjur där, jag tror att det här är black tailed gazelle.

De stannar till en kort sekund och spanar in oss och så iväg. 

Vi hinner inte köra så lång stund innan han ser något högt uppe på berget.

De kallar dem för vilda getter...

...jag tycker de ser ut som stenbockar.

De är högt uppe på berget men har ändå koll på oss.

En liten bit länge bort står en get med en unge.

Vår ravin tar slut och när vi kommer ut på slätten är det fullt ståhej där. Vi har turen att komma precis när ryttarna i hästracet kommer dundrande 

Ryttarna är barn i åldern 6 - 12 år.

Det är ingen tävling på skoj utan ett riktigt lopp. Tävlingar förekommer över hela landet och de bästa får ställa upp i det stora loppet i Ulaanbaatar under festivalen.  

Fort rider de och den här lilla killen verkar vara en av sexåringarna. Tror han var den ende som hade hjälm. Der finns olika klasser efter ålder, men då är det hästarnas ålder och inte barnens. 

Bäst att hålla koll bakåt också. 

De flesta rider barbacka.

De här barnen är mer eller mindre uppfödda på hästryggen och har alla ridit sedan de var mycket små.

Den här lille killen verkar ha bestämt sig för att sattsa allt.

Piskan slår från sida till sida och han fullkomligen flyger fram.

Gårdagens regnväder börjar ge sig till känna i underlaget på våra vägar. 

Här i leran var det lite segt att komma igenom.

Blånande berg i fjärran. Det nästan ut som en dubbelexponering, var själv tvungen att förstora och kolla.

                                                             föregående ---nästa

Kurre, Kurre, Kurre!

Vår ekorre är en riktigt akrobat och en modig sådan.

Han kastar sig med dödsförakt rakt ut i luften för att få fatt på linan i cirkusmanegen.

Sedan gäller det att hålla balansen och klamra sig fast.

För att sakta gliiiida ner mot det hägrande målet.

-Attans också, någon har satt en klämma över locket, nu kan jag ju inte lyfta på det och  krypa in där.

-Undrar om man kan bita bort den där klämman?

-Den sitter för hårt.

Men en listig och smidig ekorre klarar sig alltid.