"Bättre en levande åsna, än ett dött lejon"

När Shackleton var hemma igen lär han ha sagt till sin fru Emily: ”Jag trodde, min älskling, att du hellre ville ha tillbaka en levande åsna än ett dött lejon.”

 Efter några dagar till havs utan att kunna göra någon landstigning börjar vi nu närma oss Elefantön.

Vi står ute på däck och spanar efter land.

Man får gå försiktigt för det är halt efter snövädret men vinden har lagt sig. Istapparna hänger i trappstegen  så man får se sig för hur man sätter ner fötterna. Bakom trappan kikar Carsten Arnholm fram, en känd och duktig norsk fotograf som tyvärr gick ur tiden i januari i år.

Livbåtarna är istäckta.

Jag hade kilat ut på däck utan vare sig mössa, vantar eller jacka, skulle bara kolla in vädret. Tur hade jag för just då kom det några vikvalar.

Kändes inte som läge att be valarna vänta lite så att jag kunde kila in igen och hämta jacka och vantar. Nej ville jag ha några bilder på dem så var det bara att stanna kvar.

Att ta kameran med mig vart jag än gick hade jag åtminstone lärt mig, nu fick jag lära mig att klä på mig ordentligt också då jag gick ut. Med iskall kropp och nästintill förfrusna fingrar var jag ändå nöjd över att ha fått beskåda den korta simuppvisningen av vikvalarna.

Stora flockar med kappetreller och brokpetreller kommer flygandes och visst är det väl land som siktas där borta i fjärran.

Där har vi den beryktade Elefantön. Elefantön är en av Antarktis mest otillgängliga öar. Det vanligaste är att den är täckt av dimma så att förbipasserande inte ser den. Snöstormar är inget ovanligt här. Oftast blåser det så mycket att man inte kan gå iland på den enda möjliga landstigningsplatsen, Point Wild.

Ett mäktigt taffelisberg ligger relativt nära ön och mina tankar går till Shackleton och hans mannar hur de under sina strapatser då de efter att ha nått öppet vatten ibland tog sig upp på isflak för att övernatta.

 Jag hade boken "I isens grepp" med mig på resan. Jag har läst den flera gånger förut men det var lite speciellt  att läsa den här ute i samma omgivning där det hände. Det var den här klippan på Elefantön som de kom till efter att ha övergivit det sjunkande fartyget Endurance och tillbringat  så lång tid ute på isen och havet. Som det står i boken."Det var bara ett fotfäste, 30 meter brett och 15 meter långt. ett uselt fotfäste på en vild kust, utsatt för ishavets hela raseri. Men i alla fall - de hade kommit i land. För första gången på 497 dygn var de i land. På den fasta, osänkbara, orörliga, välsignade jorden."

En ganska ogästvänlig plats men jag kan tänka mig att de kände sig både lättade och trygga då de klev iland här. Första natten tillbringade de i genomblöta sovsäckar men så utmattade som dessa män var sov de ändå. På morgon upptäckte de att platsen inte var säker. Bara i fint väder kunde man vara där. Märken på klipporna visade att högvattnet och stormvågor dränkte platsen. Utmattade var de men var tvungna att flytta ändå. Dit ska vi nu bege oss med våra gummibåtarna och se om det går att komma iland.

Fin utsikt hade de åtminstone från sin lilla strand.

Hoppas de orkade att se hur vackert det var.

Fortsättning följer:

Flexibilitet

....är nyckeln till en lyckad expedition! Är en fras man ofta får höra då man reser med PolarQuest. Inget undantag den här resan. Planerade landstigningarna var tvungna att ändras den här dagen. Solen sken men vinden var hård. Klassas som något mellan styv kuling och halv storm med sina 20 s/m. Trots att det blåste ordentligt kunde vi njuta av solen ute på däck men det gällde att klä på sig rejält.

Isbergen drev omkring och fler och fler syntes i diset. Stora som höghus och ibland knappt synliga tornar de upp sig. Man måste nog förstora för att se det största i bakgrunden.

Pingvinerna verkade älska vädret och studsade fram på vågorna.

Vi älskade att titta på dem.

Vi siktar in Coppers Bay där vi planerar en landstigning.

Glada pingviner gör oss sällskap.

Jag undrar lite vad de tänker då de spanar in gänget på däck med sina kameror.

Så var det, det där med flexibilitet. Vädrets makter styr här, planerna ändras, det går inte att göra någon landstigning. Det är för mycket is och för hårt väder. Det är inte smuts på linsen som gör att den här bilden ser vitprickig ut, det snöar dessutom.

Många var först besvikna över den missade landstigningen men nu är vi på väg mot det riktiga Antarktis och då måste man vara försiktig. Alla var nog mycket tacksamma över vår ryska kaptens beslut om försiktighet då vi vid resans slut fick höra om Explorers förlisning. Tack och lov räddades alla men då de satt där i sina livbåtar visste de inte om det var någon räddning på väg eller om de skulle få tillbringa både dagar och nätter i livbåtarna. Oscar Westman  som vi hade som expeditionsledare på en resa uppe i Svalbard sommaren efter berättade och visade bilder från händelsen. Han hade inga egna bilder för hans kamera ligger nu på 1137 meters djup.

Fåglarna trivdes i det här vädret.

För att få ett litet grepp om hur stort isberget är så förstora och titta på den låga delen till höger. Där finns det en hel pingvinkolloni. Jag vet de syns knappt, ser mer ut som en liten smutsfläck men är ett helt gäng med pingviner, det visar lite av isbergets storhet.

Fåglarna gillar när det blåser friska vindar. Här en brokpetrell.

En sydlig stormfågel.

Första ispetrellen dyker upp.

Två dagar till havs, den första med friska vindar, sol och snö och den andra i ganska stilla och lugn sjögång. Sydorkneyöarna missade att få se oss. Där låg isen tjock och kompakt så vårt fartyg som visserligen var isgående men ingen isbrytare fick ge sig. Vi satte kurs mot Elefantön istället. Där går det troligtvis inte att gå iland men att få se ön dit Shackleton och hans mannar kom efter deras skräckfärd över istäcket och havet från det förlista skeppet, bara det är en bonus.

Grytviken igen

Fortsätter med lite bilder från Grytviken. Det är mycket större här än vad jag hade trott. Många fartyg ligger övergivna och rostar och faller samman.

Djuren här verkar inte bry sig om förfallet

Valfångstfartyget Petrell som var med i förra inlägget har fortfarande sin valharpun kvar i fören.

Utkikstunnan sitter kvar i masten men jag tror inte att den håller för någo utkik.

Ett ankare utan fartyg.

Vrakdelar kan vara en bra startplats.

Jag förstår att man kanske inte vill stanna här nere för en romantisk träff. De svarta prickarna högt uppe i backen är inga  stenar utan det lilla kärleksparet på nästa bild.

Där har vi de två förälskade. Så mycken möda för att få vara på tu man hand.

En elefantsäl kan känna sig trygg här numera.

Tärnorna svävar omkring.

Hittar en fisk då och då.

En blåögd skarv dök upp...

...och dök ner igen.

Den lilla asätande stjärtanden hade också hittat hit.

Anders ville ha ett porträtt på sig i ögat på elefantsälen, var inte någon lätt uppgift eftersom det var ett mönster i ögat som förvrängde motivet något. Elefantsälshonan var samarbetsvillig.

Albatrosser som fastnar i fiskeredskap och även flyger runt med krokar och linor fast i näbben är vardagsmat här. Fisket med långrev gör att 26 arter av sjöfågel riskerar att dö ut. Många åtgärder vidtas numera för att undvika att fåglarna ska försöka fånga reven men tyvärr är det nog så att alla inte följer föreskrifterna.Men det är inte bara fåglarna som råkar illa ut. Skräp dumpas och kanske även tappas i havet. Såg den här pälssälen som har all anledning att vara på dåligt humör med sitt plastband som fastnat runt hans hals och sedan växt fast. Kan gissa att han har rejält ont. Har han tur så finns det någon vänlig själ som klarar av att få bort bandet innan han växer sig större.

Vår guide berättade att de träffat på något liknande för något år sedan och då hade de bestämt sig för att hjälpa sälen. Den var lite mindre än den här. De kastade en jacka över huvudet på den och kastade sig sedan fram och lyckades slita bort bandet. Sedan hade de ett litet dilemma. De behövde jackan för sin fortsatta färd men vem skulle våga gå fram och ta bort den för nu var sälen mer än uppretad så det gällde att springa fort sedan.

Innan vi lämnar Grytviken för nya äventyr har vi lite mingel med de få bofasta och bjuder på ett litet grillparty på däck. Jag valde att lämna kameran i hytten och mingla lite istället.

Valfångarkyrkan

Whalers Church eller valfångarkyrkan kallas kyrkan i Grytviken. Kyrkan tillverkades i förväg i Norge och uppfördes sedan i Grytviken av valfångare. Juldagen 1913 invigdes kyrkan. 1922 hölls i kyrkan en begravningsgudstjänst för Ernest Shackleton som därefter begravdes på kyrkogård en bit bort. Förste prästen i här hette Kristen Loken men sedan 1931 har man inte haft någon präst här. Kyrkan restaurerades och återinvigdes 1999.

Vi tar en titt inne i kyrkan, den är ljus och vacker.

I ett litet rum till vänster om altaret sitter den här minnestavlan över Shackleton. Den är skänk av besättningen på ett fartyg 1997. Bakgrunden till gåvan vet jag kommer jag tyvärr inte ihåg. Om det är någon annan som vet så tar jag tacksamt emot information.

Kyrkan framifrån.

Många hus har rasat samman men det här huset står fortfarande kvar, kan bero på att det är ordentligt förankrat.

Valfångarnas fartyg ligger kvar och rostar och förmultnar sönder. Petrell har inte sjunkit ännu, men det är nog bara en tidsfråga.

Fast hon är ordentligt förankrad även hon.

Rejäla kättingar.

Jag vet inte, men jag tror att pingvinerna inte frivilligt kom till den här viken när valfångarna var som mest aktiva. Det fanns inte så många av dem här nu heller men de som var här såg lite malplacerade ut bland de rostiga fartygen.

Cisternerna står här som stora monument och vittnar om en tid som flytt.

Jag tror inte att varken valar, sälar eller vi människor vill ha den tiden tillbaka. Men förstora så kan man se att de som är här nu, när det är vår, passar på att ha lite kul också. I backen bakom cicternerna finns det spår från fina slalomsvängar. Rejäl motion får de också för det finns ingen lift.

Mera om Grytviken kommer...

Grytviken

Så kommer vi till Grytviken. Namnet har den här platsen fått redan 1902 av den första svenska antarktisexpeditionen. Då de kom hit hittade de gamla engelska grytor som använts av säljägare, platsen hade inget namn. Johan Gunnar Andersson som var med på expeditionen har fått äran av att ha kommit på namnet. Själv skriver han i sin bok Antarctic. " Vi gåvo åt denna lilla idealiskt trygga hamn namnet Grytviken" 

Det är alltid fascinerande att få komma till platser som man läst mycket om och eftersom det här området varit en favorit för mig länge, så har jag slukat alla böcker jag kommit över och sett så många filmer som jag kunnat som handlat om det här området. Ofta nämn just Grytviken så att få komma iland här var extra spännande. Man föreställer sig hur där ska se ut och visst stämmer mycket, de hus jag sett på bild finns där, men helheten den får jag nu.

När vi kommer in i viken ser jag alla de välkända byggnader, kyrkan finns där, de stora rostiga tankarna, de övergivna fartygen och övriga hus. Allt det som jag sett på bilder och i filmer.

Kikar vi sedan runt i viken till höger så har vi postkontoret där. Det är det vita huset med rött tak bakom den gröna stora byggnaden.

Museet får man inte missa att besöka då man är här, där kan man lära sig mycket om valfångsttiden  och även se hur stor en vandringsalbatross är. Har man dessutom drabbats av shoppingabstinens efter många dagar till havs, så kan man råda bot på det i en liten butik där inne. Många passade också på att köpa och skriva vykort för att få en fin stämpel på frimärket.

Kyrkan byggdes av norrmän 1913, men dit ska vi gå senare.

Numera bor här bara två personer de arbetar i museet och souveniraffären. I närheten finns en forskningstationen, jag frågade vad det var för fula spår upp på berget och fick veta att det var något som forskarna åstadkommit.

Vi började vårt besök med en visit på kyrkogården för att hedra Shackleton. Fast innan vi får gå iland kommer en representant för Sydgeorgien ombord för att gå igenom våra pass, stämpla i dem och även klarera fartyget. Sedan får vi gå iland.

Här ligger äventyraren Ernest Henry Shackleton begravd. Han är mest känd för sin Sydpolenexpedition där han aldrig kom fram till målet men lyckades rädda hela in besättning. Mycket har sagts om denne man men det som är mest talande är nog: "For scientific discovery give me Scott; for speed and efficiency of travel give me Amundsen; but when disaster strikes and all hope is gone, get down on your knees and pray for Shackleton."

Uppe på berget finns det även några kors och de är av lite nyare datum och härstammar från det senaste kriget mot argentinarna.

Vi hedrade Shackleton med en skål i rom men drack inte upp det sista i glaset utan det fick hjälten.

Tar man en promenad runt hela viken och fortsätter förbi postkontoret finns det en minnessten också, eller snarare ett kors. Shackleton avled här i Grytviken av en hjärtatack då han rustade för sin fjärde expedition.

Från havssidan syns denna skylt.

Det kunde tydligen gå lite vilt till här på den tiden det begav sig eftersom det finns ett fängelse. Tydligen inte så rymningssäkert.