Det kunde ha varit en idyll.
Vackert odlingslandskap, leende människor som gärna är med på bild. Tvätten på tork vajar i vinden, hundar leker och folk har arbete. Känns som en idyll,men är det bara en illusion?
Vi åkte iväg till två av de mest jordbävningsdrabbade byarna, Bungmati och Khokana. Vi har en lokal guide som visar oss runt. En förmån att få följa med honom på en promenad genom byarna. Han verkar känna alla där och presenterar oss för byborna och berättar om livet i byn.
En fördel är att vi inte kommer i en stor grupp utan vår bil släpper av oss i utkanten av byn där vi först beundrar utsikten och sedan promenerar in i byn.
Vid en första blick så ser byn ut att må bra, en del hus är riktigt fina.
Fast andra hus er inte ut att vara bostäder, men är det ändå.
Hundarna i byn hälsar oss välkomna.
Frisören har en kund som vet hur han vill ha det klippt.
Träsniderskan visar glatt upp sitt arbete och hennes lilla dotter är med. De bor även i det här huset.
Skolan är stängd för barnen har vinterlov.
Det ser ut som om byn har klarat sig bra från jordbävningen.
Men än så länge är vi bara i utkanten av Khokana och har bara börjat vår promenad.
Vi hälsar på i den lilla restaurangen.
Vi presenteras för en man som sett tusen fullmånar, då får man sätta en sådan här guldring i örat. han visade upp sin ring med stolthet och berättade att han var 81 år. Anses som en hedervärd ålder då medelåldern för män är 68 år.
Vi hälsar också på i byns lilla skönhetssalong. I korgen ligger hennes lilla baby.
Slakteriet är öppet, det är kyckling som är den vanligaste varan, det är överproduktion på kyckling så priset är lågt nu.
Vi har mycket kvar att se innan dagen är slut och vi promenerar vidare.
Innan vi kom hit så fick vi veta att dessa två byar här hade drabbats hårt av jordbävningen.
.
Förra inlägget om Nepal.
/Synnøve
Vi som växte upp på 50-talet var nog inte vana vid någon lyx, antar att min familj också hade gått in under "fattig" om man jämför med dagens värderingar. Men bara för att grannen har det bättre så blir man väl inte fattig om man lever kvar på samma nivå. Vi hade mat för dagen fast restaurangbesök var en avlägsen lyx, kläder på kroppen även om de ibland var lappade och lagade. Nu köper man färdigslitna byxor. ;)
Trots vi blivit fler så har fler människor fått det bättre.
Sedan återstår väl frågan om det var på klotets bekostnad.
Nej fattigdom är inget recept för lycka, tvärtom. Men man benämner fattigdom på olika sätt, nu är man fattig om man inte har råd med skidresor eller en badsemester. De flesta har råd med mat för dagen och kläder på kroppen. I den här byn var det de som bara hade vad de kunde tjäna ihop för dagen. Lyckades man inte få något kneg så var det bara att svälta den dagen. De som var fattiga och blev av med sitt hus i jordbävningen kunde inte bygga upp något nytt hus. Kommer till det sedan.
Jag har besökt Nepal en gång, dels för att besöka min väns "grav" (hela familjen omkom i flygkrasch när de var på väg till första projektjobbet, som jag delvis sporrat till ...) och för att kolla stället för ev. projektjobb. Ett intressant land, med vacker natur och spännande kultur.
- hawk
Det var i en sorglig anledning du besökte Nepal.
Ett väldigt speciellt land som jag fascinerades av vid mitt första besök för 18 år sedan, tråkigt att se hur lite som hänt efter jordbävningen men ändå så underbara människor som verkligen bjöd på sig själv.
Mitt liv blev berikat med flera nya vänner.
Ha det gott/Stig
I utkanten av byn var det lite mer glesbebyggt och då klarade sig husen lite bättre, sedan tror jag att de som bor där har lite bättre ekonomi och har kunnat bygga upp sina hus igen. De fattiga har tyvärr ingen möjlighet utan bor i tält och kojor.
Kommer dit, måste bara repa mig från en förkylning.
de vet inte av något annat ...här svälter de inte
om jag har rätt...väldokumenterat är det så
Betraktaren kan se byns affärer o vissa hantverk
med mera..härligt...
Gun-Inger
Tror inte de svalt här, men de hade inget av livets överflöd. Skola fanns i byn, sjukvård också. Skolan är gratis men inte läroböcker.