Mývatn Nature Baths – Nordens varma hjärta

De flesta som åker till Island har Blå lagunen på listan över "måste göra", vi hade Blå lagunen som reserv ifall att Myvatn Nature Baths inte skulle uppfylla förväntningarna. 

Men vi valde bort den Blå, för den som ligger i området runt Mývatn uppfyllde alla krav. Den som är intresserad av att läsa om hur det är vid Blå lagunen kan läsa om det i mitt blogginlägg från förra resan här.

Det vid Myvatn brukar ibland kallas för Norra Islands svar på Blå lagunen, men det har ett eget namn, Jarðböðin á Mývatni på isländska.

Det är som på Blå lagunen ett geotermiska bad — men med färre turister och mer stillhet.

Här badar man i mjölkblått, mineralrikt vatten som hämtas från jordens djup, omgiven av lavalandskap och fjärran berg. Ångan stiger från marken, och doften av svavel påminner om att du befinner dig mitt i ett aktivt geotermiskt område.

Det är en plats för vila, för att låta kroppen sjunka ner i värmen och blicken vandra över det karga landskapet.

Här liksom den nära Reykjavik har en bar och man kan förköpa drinkar. 

Vattnet är geotermiskt, alkaliskt och rikt på mineraler (särskilt svavel och kisel). Det sägs vara bra för hud- och andningsproblem. Vattnet har en behaglig temperatur på cirka 36–40 °C.

Den här poolen bör man undvika, tur att den var inhägnad så ingen förvirrade sig in dit.

Fin utsikt är det vid badet också,  vi testade även fiket och det var helt klart godkänt.

Innan vi lämnar området Mývatn så ville jag ha en bild på sjön som gett området sitt namn. Det är en fågelrik sjö.

Här kommer fortsättningen.

Fjaðrárgljúfur – där tiden skär genom berget

Vi lämnar både den svarta stranden och Skógafoss vattenfall bakom oss, och styr österut mot nästa natthärbärge: Höfn – hamnen där bergen möter havet.

Men vi har ingen brådska. Vägen är en berättelse i sig, och vi tänker göra våra strandhugg med öppna sinnen.

Första stoppet blir vid Fjaðrárgljúfur, den vindlande kanjonen där tiden skurit sig ner i berget. Från parkeringen är det en kort promenad innan landskapet öppnar sig, dramatiskt, tyst, och nästan overkligt. Som om jorden själv dragit ett penseldrag genom mossan.

Fjaðrárgljúfur är en plats där landskapet själv verkar viska om urtid. Denna dramatiska kanjon, formad för över två miljoner år sedan av glaciärvatten som skar sig genom berg och lava, slingrar sig som ett sår i jorden, djupt och stilla. Vattnet i Fjaðrá rinner fortfarande där nere, klart och tyst, som om det minns varje sten det passerat.

Stigen längs kanten bjuder på utsikter som känns nästan overkliga.

Gröna väggar som stupar ner i djupet, ljuset som leker över mossan, och ibland en ensam fågel som svävar mellan himmel och jord. Det är lätt att förstå varför platsen blivit så älskad – och varför den också behöver varsamhet. Naturen här är skör, trots sin storslagenhet.

Att stå vid kanten av Fjaðrárgljúfur är som att blicka in i en saga – en där landskapet själv är huvudpersonen.

På väg tillbaka mot bilen, med vinden i ryggen och nästa etapp i tankarna, stannar blicken. Långt där borta, där kanjonen planar ut och mossan breder sig som en filt över jorden, anar vi en gård. En ensam byggnad i det gröna, som om den lyssnar till vattnets viskningar och minns varje fotsteg som någonsin vandrat här

Här kommer fortsättningen på islandsresan. Här

Sen åkte vi hem

Hemresan från Grönland blev i samma trestegstripp som när vi kom, fast nu utan övernattning i Kangerlussuaq.

Illulisat har en liten flygplats, liten och smidig för oss resenärer. Säkerhetskontrollen bestod av en hund som gick runt och nosade på vårt bagage och oss resenärer. 

På den flygplatsen träffade jag på en liten kille som var så duktig på att virka, han fixade två stycken grytlappar under tiden vi väntade på vårt flyg. Hans stolthet över sina alster lyste sedan i ögonen. 

Från Ilulisat gick flyget mot Kangerlussuaq.

Ingen tät dimma nu så ibland kunde vi se hur landskapet under oss såg ut.

Här ser vi att det snart är dags att landa.

Vi får ett relativt snabbt byte i Kangerlussuaq. Något som är ganska ovanligt på Grönland är att alla flyg och byten fungerar. Ofta ställer vädret till det och man får oväntade övernattningar eller byten av flygplatser. Så vi hade nog lite tur när vi kunde lyfta på planerad tid. 

När vi lyfter så ser vi var alla kryssningspassagerare kommer ifrån. Deras fartyg ligger i viken redo för att hämta upp nästa gäng passagerare.

Vi har en övernattning i Köpenhamn och flyger hem nästa morgon.

Ser hur vindsnurrorna står uppradade som vaktposter i Öresund.

Tejp fungerar bra.

Vägarna här i Mongoliet går hårt åt bilarna, vi har lite problem med vår bil.

Men är man i ett land där det är långt mellan verkstäderna så får man vara uppfinningsrik. Fram med tejprullen...

Så är det fixat i ett kick...och den omplåstringen klarade sig för resten av vår resa. Fast det var lite kallt om fingrarna där med bara +5°C.

Går inte bakdörren att stänga, lätt fixat. Fast det där är inte vår bil.

En ovoo (stupa) byggd av pinnar.

Den hade vi behövt gå många varv runt för att få välsignelse av vår färd. För lite längre fram såg vägen ut så här.

Rena rama lervällingen. bilen där framme har just klarat sig igenom leran och väntar för att se hur det går för oss, ifall vi skulle behöva hjälp.

Vi körde om några personbilar på väg hit och jag undrar hur de ska kunna ta sig igenom den här geggan. För vi får kämpa rejält för att inte fasta och ändå har vi fyrhjulsdrift och en hög bil.

Det här är inte floden utan vägen.

Här ska vi över, undrar hur djup det är.

Bättre färdmedel i den här terrängen är nog häst.

Även om jag tvivlade och trodde att vi skulle bli tvungna att gå ut för att skjuta på, så kom vi igenom lervällingen till slut och kunde njuta av vacker natur.

Inget dramatiskt väder utan bara vackra landskap.

I skydd av berget ligger ett vinterviste.

Här är ju vägen riktigt bra.

Varning för slirig väg, som om det inte varit det tidigare. Eller så varnas det för att det kan gå blixtrande fort.

Det var inte bilkö där, utan flera som stannat för att beundra utsikten.

Om det inte vore för att där står en Ger, så skulle det här nästan kunna vara en svensk liten by.

                                                              föregående --- nästa

Great Ocean Road

Nu ska vi iväg på en två dagars bussresa längs Great Ocean Road. Den anses vara en av världens vackraste vägsträckor. Vi ska åka från Adeleide till Melbourne.  Inte i ett sträck utan med en övernattning på vägen.

Det tog de återvändande soldaterna från första världskriget 13 år att färdigställa vägen till minne av sina stupade kamrater. Great Ocean Road invigdes 1932 och är idag en av Australiens främsta sevärdheter.

Vi korsar Murray River som är Australiens längsta flod.

Gör ett fiakastopp i Tailem Bend, där kan man, om man hoppar över fikat, gå och titta på en nyöppnad utställning av Australiens djur.

Man kan också få se en gris i svart spetsklänning som klipper gräsmattan.

Färden går vidare och landskapet förändras allt eftersom.

Vi dundrar förbi den rosa sjön Pink lake, där är stoppförbud så jag slänger upp kameran och får en bild genom fönstret.

I Robe finns jättehummern Larry. Bakom honom finns det en restaurang och om du är på jakt efter en sådan i Australien så är den till salu.

Här i Robe tar vi ett lunchstopp och vi går ner till stranden.

Det går bra att bada här men plocka inget från havsbotten.

Vi är bevakade av måsarna när vi äter, några ropar även till oss att spara lite till dem.

Lite fick de smaka och då blir man törstig.

Sedan kollar vi in väderutsikterna för kommande dagar...

...och festar slutligen på lite glass.

En liten fågelunge undrar om det inte blev någon glass över till den.

Och vi beger oss ut på vägarna igen, ser nya landskap susa förbi.

Undrar om det inte är dags för de där hoppande djuren ska dyka upp snart.