Två veckor i Norge

Nu är jag hemma igen efter två fantastiska veckor i Norge. Som ni kanske sett i ett tidigare kort inlägg var vi inledningsvis vid Saltströmmen och dök. Där blev det också fina möten med andra djur som t ex älgar. Vi körde sedan vidare söderut längs Norges kust, testade Helgelandstrappan i Mosjoen och avslutade i Flatanger. Sambon fortsatte hemåt men jag hade bokat tre dagar hos Ole Martin Dahle, en man som är närmast legendarisk för alla som vill fota örnar. Han levererade och betydligt mer än bara örn. Det kommer så småningom...

Så här såg det ut när vi började hemma på gatan den 7 juli. Vi var fyra timmar försenade för bilen hade stått på verkstaden två veckor längre än planerat. Den hade genomgått en motorrenovering (försäkringsärende) som blev större än de planerat för och sambon fick ut bilen strax efter 11 samma dag som vi skulle ge oss av. Vid tolvtiden var ändå allt inpackat och vi gav oss iväg mot Arjeplog som var första etappen, 851 km och ca 10 timmar enligt Google. Lite lättsamt kom frågan på tal " tänk om de glömt en skruv eller två,..." men bilen gick som vanligt när vi kom ut på E4.

Vi rullade på i bra fart till strax utanför Söderhamn, då tappade bilen all ork och följande meddelande dök upp samt en bild på en sköldpadda. Jag lyckades få kontakt med en bilmekaniker i Söderhamn som sa att de visserligen hade mycket att göra, men att han i alla fall kunde ta en titt på vår bil och avläsa vad meddelandet kunde innebära. 

Alltså blev det kaffe på Bilbolaget i Söderhamn. Vi kollade också snabbt med Hertz (och vårt försäkringsbolag) att de hade en tillräckligt stor bil hemma som vi kunde ha så länge som vi behövde den. Med dykutrustning för två personer och fyra dubbelflaskpaket, förutom normal packning och fotoutrustning, krävs en rejäl kombi med möjlighet att surra fast delar av packningen. Det fanns en Volvo S90 som nog skulle räcka till.

Men, efter ca 20 minuter kom vår bil tillbaka efter en provtur och vi fick nycklarna i handen. Man hade glömt att dra åt en slangklämma och när det var åtgärdat fungerade motorn som den skulle igen. De tog inte ens betalt för jobbet. Toppen! Vi behövde inte lasta om!

Då kunde vi ge oss iväg igen och nu gick resan utan vidare problem (utom en däcktrycksvarning med påföljande kontroll). Ju längre norrut vi kom desto mer blommor dök  upp som för länge sedan blommat ut hemma.

Strax före midnatt rullade vi in mot Arjeplog, där det tyvärr var mulet, men solen skymtade lite mellan molnen och den här fina renen traskade längs vägen.

Dagen efter hade vi bara några timmar att köra så vi passade på att se oss omkring i Arjeplog. Vi började med en tur på Vaukaleden som till stor del består av spång över strömmande vatten eller myrmark i skogen. Solen tittade fram ibland och det var nästan helt myggfritt. Spången var så fin att det hade gått att ta sej fram med rullstol eller barnvagn längs hela sträckan. Mycket snyggt gjort!

Vattnet strömmade fint men vi insåg när vi gick där att det brukar nog vara betydligt mer vatten tidigare på säsongen.

Det blommade fint på vissa platser längs leden t ex fanns det otroliga mängder linnea i de delar som gick genom skogsterräng. Den stora blå liljan stod i vass och vatten. Jag kan inte reda ut vad det är för blå svärdslilja/dansk iris ska bara finnas på enstaka lokaler i södra Sverige. Den mörkröda blomman tar jag också gärna emot information om. De flesta sländor vi såg var vackert gröna.

Efter en stärkande tur på ca 3 km i vacker natur hade vi också planerat att besöka Arjeplogs silvermuseum.

Det var mycket fint gjort och grunden till detta museum lades av Einar Wallquist som under 40 år var verksam som provinsialläkare i socknen. Han har återskapat miljöer från 1930-talets småbrukare samt jakten och fisket som varit mycket betydelsefullt i området. Jag fastnade för det gamla "kylskåpet" ovan men det fann smycket intressant att se och mängder med gamla bilder. 

I källarplanet finns det som ger museet dess namn. Samernas silver visas i Silversalens blå valv och här visas även delar av de släktkrönikor som silverföremålen beskriver. Det går inte att göra silvret rättvisa med foton genom glasmontrar, men jag visar två bilder i alla fall.  Dessutom visades ett mycket fint bildspel om Arjeplog som vävde samman historia och nutid under alla fyra årstiderna. Ett mycket sevärt museum om ni har vägarna förbi.

Vi fortsatte sedan vår resa längs väg 95 mot Norge och åt en väldigt sen lunch vid polcirkeln. 

Vägen gick över fjällen och även om vädret inte var det bästa så var det en vacker tur mot Saltströmmen, som var slutdestination den dagen.

Hej så länge,

Lena

Bilddokumentation långt före fotografins tid

I dyningarna efter Planket känns det passande att visa en gammal form av bilddokumentation, ett bildskapande som var ytterst tidskrävande.  För ca 7000 år sedan knackade någon fram denna djurflock med sten mot sten metoden, en liten skärva i taget. I de äldsta bilderna var det mycket fokus på de viktigaste bytesdjuren t ex ren och älg. Visst kan ni se dem? Det prickiga på stenen är regn, men det kom inte så mycket.

 I Alta, (Finnmark, Norge) finns ca 6000 hällristningar som är mellan 2000-7000 år gamla. Ett område med en stor samling har frilagts och gjorts tillgängligt för allmänheten genom Alta Museum. Bergkonsten kom med på UNESCOs världsarvslista 1985. Om ni har vägarna förbi, stanna! Det är en bildutställning på ca 3km som sträcker sej över 5000 år. 

Det här påminner kanske lite om en ofullständig spelplan men i bilden visas olika former av jakt på ren, älg och björn. I övre högra hörnet visas drivjakt på ren från båt (syns tyvärr dåligt). Man fiskade även, hälleflundra och lax finns med bland djurmotiven på flera ställen. 

Så här ska hällristningarna egentligen se ut och man ska helst se dem i lågt stående solsken som ger de skuggor som gör att alla detaljer framträder. Dessa "omålade" bilder tar mycket längre tid att titta på, tid som vi kanske sällan kostar på oss när vi tittar på bilder idag. När man började frilägga hällristningar fyllde man i dem med röd färg. Det gör man inte längre och de flesta bilder i Alta ser ut som den ovan. Guideboken som ingår när man löser inträde är guld värd när man klurar över bildgåtorna.

Sol i någon form kunde vi glömma men det slutade i alla fall regna och mjölkörten fick hela området att spraka i rosa toner. Blommorna hade bjudit på enorm färgprakt i landskapet längs vår resväg de senaste timmarna, men bara några mil norr om Alta försvann de helt. 

Den väl anlagda promenaden genom området med hällristningar är drygt tre kilometer lång och det gällde att trampa på för väder och vind inbjöd inte till att stå still (trots långkalsonger). Den här viken passerades i raskt tempo, men jag vände tillbaka och tog en bild av den gamla båten. 

Vilket får leda över till en annan båt, eller snarare "nästan ett fartyg". Den här ristningen visar en "modernare" typ av båt som bara uppskattas vara ca 2000-3000 år gammal. Jag hoppas ni kan se den.... Den mörka fläcken är från en fågel som struntat i att man inte får släppa en klutt på ristningarna, den hade dessutom ätit blåbär.

Ca 2 mil utanför Alta finns ett litet museum tillägnat ett annat känt fartyg, slagskeppet Tirpitz. Det här stället hade min sambo hittat och jag var lite skeptisk, men rycktes utan vidare med även av dessa historiska vingslag. Modellen ovan visar systerfartyget Bismarck. Tirpitz och Bismarck var gigantiska skepp (250 m långa, 36 m breda) med ett skrov som var 30 cm tjockt, beväpnade till tänderna och maskiner som kunde ge 30 knop (dubbelt så snabbt som Hurtigrutten och i stort sett alla andra krigsfartyg på den tiden).   

Bismarck sänktes i maj 1941 och Tirpitz gömdes undan i nordnorska Kåfjord, som man kan se ut över utanför museet. Hon visade sig vara mycket svårsänkt och det krävdes flera försök, som orsakade rejäla skador (och dyrbara reparationer) innan brittiska bombplan lyckades sänka henne med specialgjorda 5 tons bomber (31 plan med en bomb var). Då låg Tirpitz ankrad i 15 m vatten utanför Tromsö, efter den senaste reparationen. Man vet inte säkert men ca 1000 besättningsmän dog under eller efter de 11 minuter det tog för fartyget att kantra och börja vattenfyllas. Besättningsmän blev innestängda utan möjlighet att få ut dem i tid. Modellen av Tirpitz ovan jobbar man fortfarande med.

Som ofta efter ett besök på ett krigsmuseum kommer man ut lite omtumlad. Det finns fortfarande rester av Tirpitz kvar utanför Tromsö och det går nog även att dyka där, även om det betraktas som en gravplats.  Det finns inte med på vår lista över dyk vi önskar göra.

Vi lämnade Tirpitz-museet och åkte tillbaka mot Alta för att fortsätta vår resa norrut. Vi hade ca tre timmar kvar till slutdestinationen.

Vi åt lunch på en parkering utanför "nordlyskatedralen" i Alta. Jag gick ut och tog en bild för att ljuset plötsligt inbjöd till det. När vi borstat ut det värsta av knäckebrödsmulorna bar det av mot norr...

...landskapet ändrade karaktär efter bara några mil och så fanns de plötsligt där i stora flockar, renarna. 

Hej så länge,

Lena