Stormen Gerrit och "bubble cars"

Vår sista dag innan hemresan från England såg det ut så här när vi satt och åt frukost. Under natten hade stormen Gerrit passerat oss och en tromb hade ställt till med en del förödelse i Manchester. Prognosen för dagen var minst 50 mm regn, beroende på vilken vädersajt man tittade i.

Det öste ner och inbjöd verkligen inte till några långpromenader i naturen. 

Några som verkade trivas var dock de forspaddlare som med jämna mellanrum passerade under bron och som vi kunde se från vårt köksfönster. Jag missade förstås precis när de kom farande, men det var tydligen ganska många under förmiddagen. 

Inom 500 m promenadavstånd från vårt boende fanns ett motormuseum. Det listade vi ut när vi var på bilträffen som de arrangerade på parkeringsplatserna runt muséet. Min sambo ville gärna gå dit och det kändes som en lagom aktivitet i regnet. Vi klädde oss sålunda i heltäckande regnkläder och gick dit. Jag tog inte ens med mej en kamera, men väl där upptäckte jag att jag inte kunde låta bli att ta några bilder ändå (med mobilen). Den första är förstås en Bentley och det som förvånade mej var färgen. Den var tvåfärgad i klara blå toner. Jag trodde bilar från denna tid enbart gjordes i mörka färger som svart, mörkgrönt och vinrött. Den fanns även en tvåfärgad klargrön bil från samma epok.

Men det var egentligen dessa små fordon som gjorde att jag på allvar ville fotografera. Av alla "värstingbilar" som fanns i dessa lokaler, inklusive en DeLorean, tyckte jag att de pyttesmå, ibland trehjuliga, bilarna var roligast att titta på. 

Bara att det fanns en liten bil med namnet Messerschmitt var helt nytt för mej. Hur kan det få plats tre personer och skulle jag vilja åka i 90 km/timmen i denna? 

Bilarna kallades för "bubble cars" och här är de allra minsta. Den mörkare blå, PeelP50, hade 4 hästkrafter och en maxhastighet på 60 km i timmen. Den har ingen backväxel, men ett handtag på baksidan gör det mycket lätt att fysiskt manövrera bilen vid behov. Den var designad som en stadsbil, med en tjänstevikt på 59 kg och marknadsfördes som en bil med sittplatserna "en vuxen och en kasse" (Wikipedia).

Med tanke på väderleken ute kanske en sån här inte hade varit helt fel, men med taket uppfällt förstås. Det visades en film där man fick se en familj på utflykt med bilen och hur de växlade mellan att färdas på vatten och landsväg. 

Bilen blev inte den succé man trodde. Det tillverkades bara 3800 stycken och företaget gick i konkurs 1968.

Efter lunch lättade vädret något och även om det fortfarande regnade, åkte vi till den lilla staden Windermere för att se oss omkring. Vi behövde också mer ved till den öppna spisen i vardagsrummet där det var mysigast att sitta på kvällen.

Smala gränder och stenhus.

En ny klänning är kan aldrig vara fel...

Windermere hade i princip två huvudgator och vi hade tur som hittade en parkeringsplats, trots att det var lågsäsong.

Av en slump hamnade vi i ateljen hos konstnären Thuline De Cock. Det stod på dörren att hundar var välkomna in... 

...och så var det ju alla tavlor med husdjur som gjorde att jag absolut ville gå in och titta. Det slutade med att jag hade lite extra handbagage att hantera när vi flög hem.

Vi vågade inte åka längre bort än Windermere pga allt vatten på vägarna. Vi fick avsluta dagen med att laga mat tillsammans, spela kort framför brasan och packa för hemresan. 

Hälsningar Lena