Vi lämnar hajarna och styr mot St Martin

Efter fyra dagar vid Guadalupe säger vi "hej då" till hajarna för att styra kosan mot St Martin, som ligger ganska nära det Mexianska fastlandet.  

En sista haj måste jag dock få berätta om. Vår kapten besökte "systerfartyget" Belle Amie för att diskutera något med sin chef, som är dess kapten. I ett obevakat ögonblick skar han ner deras mascot och lyckades pressa ur luften så mycket att han fick ner hajen i sin väska.

Strålande som ett barn på julafton monterade han den uppblåsbara hajen på vår kran....

....precis i tid för att alla på Belle Amie skulle kunna se den då de gav sej av mot sitt nya dykmål.  

Stort jubel naturligtvis ! Den fina hajen fick sedan hänga på vårt dykdäck under resten av vår resa.  

Vi hade gjort vårt sista dyk för dagen och då gick det bra att beställa öl till bubbelpoolen. Katie serverade gärna både öl och de obligatorisk nybakade kakorna som alltid fanns på eftermiddagen. 

När kranen skulle användas till det den var till för uppstod något slags haveri, men besättningen lyckades få ordning på den och burarna lastades ombord en efter en.

Vi lämnade Guadalupe när det började skymma, för en ca 12 timmar lång resa till St Martin. I natt skulle vi vaggas till sömns av Stilla Havets dyningar. Vis av erfarenhet placerades kameror och andra prylar på ställen där de inte kunde åka omkring eller ramla ner.

Vår kapten stod i baren denna kväll, men vi visste att det fanns två personer till ombord som regelbundet körde båten. Tim, som skulle ha natt/morgonpasset hade redan sagt godnatt och försvunnit till sin hytt för att sova några timmar. Dykare hänger inte särskilt länge i baren men en öl eller ett glas vin till maten slinker ju ner. Efter en vanlig dykdag var det sällan någon som var vaken mer än en halvtimme efter middag och vid niotiden var såväl salong som bar oftast öde.

I gryningen nådde vi St Martin och det låg en lätt dimma vid ytan, solen strålade.

Trots att det ser helt stilla ut rörde sig stora mjuka dyningar mot klipporna hela tiden. Under ytan betyder det då att man gungar fram och tillbaka och man ska akta sej för att komma för nära klippor.

Eftersom vi började komma nära det mexikanska fastlandet fick vi plötsligt åter kontakt med mobilnätet. Efter 10 dagar helt utan täckning kunde man nu prata med nära och kära igen. Beth, som till vardags är hovslagare (och extraknäckar som riddare !), förvissade sig om att allt var bra hemma på gården. 

Sista dykdagen skulle vi dyka i kelpskog. Kelp kan se olika ut men i dessa områden är det vanligt med lång lianliknande kelp full med små "flöten". Dessa "lianer" kan vara 30 m långa och bilda något som liknar en undervattensdjungel.  Mer om detta i nästa inlägg.

Hälsningar Lena

Vithaj på hugget!

Molnen ligger lågt över Guadalupe, den lilla mexikanska ö som vi ligger vid och som är ett favorittillhåll för vithaj. På håll ser vi Bellamy (vit), som har samma ägare (Mike) som vår båt. Mike är kapten på Bellamy och har aviserat att han tänkte komma och hälsa på oss. En bit längre bort ligger Solmar V, en båt som vi rest med till Socorro, då vi såg andra hajar och mycket manta. Inlägg från den resan kan man se nedan.

http://www.fotosidan.se/blogs/logholm/db-98-fran-det-stora-bla.htm

http://www.fotosidan.se/blogs/logholm/att-fotografera-hajar-i-deras-naturliga.htm

http://www.fotosidan.se/blogs/logholm/dansande-mantor-rapport-tre-fran-det.htm

Denna dag såg tavlan ut så här. Nu gick mycket på rutin och vi åt och vilade mellan våra dykpass i de nersänkta burarna som öppnade 08:00 och stängde 17:00. Sedan kunde man stanna ytterligare en timme i ytburarna. Denna kväll skulle Mike komma och prata om vithaj och hur man kan identifiera olika individer. En bonus för normalt hade vi inte besök, utom från militärer som klev ombord oanmälda två gånger för att kontrollera pass, förbjudna droger etc. De ville inte vara med på bild....och all annan aktivitet avstannade också under dessa besök.

För första gången hade vi en lite större hytt på övre däck. En stor bekväm säng som man inte kunde rulla ur, hur mycket det än gungade...

Det fanns så pass stor golvyta att man kunder ha kameraprylar där och dessutom få plats att sitta där och pyssla. På tidigare resor har vi ofta fått turas om att stå på den golvyta som vi haft i vår hytt.

Den här dagen började bra med en vithaj som visade sig strax under ytan. Vi fick dock inte se någon stor fena skära genom vattnet....det gör de bara på film.

Men hajarna var "på hugget" när vi kom ner under ytan. De kom fram och kollade in oss ordentligt.

De var inte aggressiva men definitivt nyfikna och mer alerta än tidigare dagar. Vi hade också fler hajar runt oss än tidigare. Som mest var det fyra vithajar som cirklade runt burarna och det var inte helt lätt att hålla reda på dem. Plötsligt kunde en haj dyka upp väldigt nära buren...

Det var helt fantastiskt att stå där bakom gallret och beundra dem när de svepte förbi.

Äntligen började de också smaka lite på de bitar av tonfisk som vi försökte bjuda dem på. Den här har precis huggit ett stycke som de släppt från tvåmansburen.

Vi dyker med ett tyskt par som står på knä och ser den stora vithajen simma förbi oss. Lägg märkte till att det står en kille (divemaster Ryan) ovanpå buren som skymtar till höger i bild, bakom bubblorna. Den stora hajen simmar förbi och ser sedan ut att dyka ner, men gör istället en tvär sväng uppåt, till höger...

...och simmar rakt mot Ryan som står ovanpå buren (för att lätt kunna hantera betet som ska locka till sej hajarna)... 

...buren får sej en törn och luft från en av "lådorna" töms så den börjar luta. Ryan sätter sej på rumpan istället för att hoppa ner genom öppningen in i buren, som han ska göra i en situation som denna.

Allt går fort och nästan omedelbart viker hajen undan och simmar bort från buren. Den bara kollade in oss lite extra...eller kanske markerade den vem det ändå är som bestämmer vid Guadalupe. Ryan var lätt exalterad när vi kom till ytan...och glad över att få bilderna efteråt.

Innan dagen är slut får vi en till haj på hugget som tar en bit tonfisk som dinglar från buren i den starka strömmen.

Den hugger tag och biter sedan av allt från snöret genom att stänga munnen och rycka till med huvudet. Alla har haft fantastiska upplevelser med hajarna idag och stämningen är mycket god när vi avslutar dagens dykning. 

Före middagen kom Mike Lever och visade bilder på några av de 171 individer av vithaj som identifierats i området och vi lyckades namnge flera av de vi sett genom att titta på våra bilder och det bibliotek av hajbilder han hade med sej. Hajen med den mörka fläcken vid ögat som många sett är en hanne som kallas Devon. Thor fanns också med bland våra bilder och han har tidigare gjort sej känd då han bet av ankartrossen till vår båt under en tidigare tur.

Det säkraste sättet att identifiera olika individer av vithaj är att titta på mönstret där det vita på hajens undersida möter den grå färgen. Större skador på fenor kan också ge information, men ärr är en osäker faktor för även skador som ser kraftiga ut läker förvånansvärt bra och lämnar få spår på dessa djur.

När Mike skulle åka tillbaka till Bellamy var de tvungna att hissa ner gummibåten från soldäcket igen. Våra gummibåtar kunde inte ligga i vattnet ens ett par timmar för av någon anledning tyckte hajarna att just gummibåtar kunde man sätta tänderna i. De hade bitit sönder sex stycken...

Hälsningar Lena

I vithajens rike

En ny dag gryr med strålande sol och förväntningarna är höga. Första gruppen gör sej klara till 08:00.

Ryan sköter tvåmansburen och bär helmask som möjliggör kommunikation med ytan.

När man klättrar ner får man en slang med regulator att stoppa i munnen. Det känns  konstigt att inte ha en flaska på ryggen men man vänjer sej fort.

Vår ingenjör Charlie från Jamaica hjälper till med lite av varje, men har går inte i vattnet. Det gör däremot vår kapten som hoppar i och fäster betespåsar i våra ytburar.

Divemaster Jesse fixar med betet som är halvtinade stycken med tonfisk. Det luktar inte överdrivet gott men hajarna gillar ju detta och de andra fiskarna älskar de små bitarna som driver ut i vattnet.

Buren sänks ner och fiskarna är på hugget direkt.

Ett sjölejon simmar förbi....hajmat ?...Det verkar inte så och ingen har någonsin sett hajarna attackera sjölejonen här. Inte heller ostronfiskarna ha sett det och de tillbringar mycket tid här.

Vi har mer tur idag eller så tog det ett dygn för hajarna att inse att vi var där. De är inte överdrivet intresserade av våra beten eller burar. Lägg märke till mönstret mellan vitt och grått längs sidan på denna haj. Det är unikt för varje individ och kan användas för identifikation, vilket vi får lära oss mer om nästa dag.  

Det ser lovande ut när det plötsligt är två hajar runt våra burar. Det är något majestätiskt över dem när de glider fram genom vattnet.

Ibland kommer de närmare och kollar in oss. Den här hajen har en mörk fläck vid ögat på vänster sida vilket gör den lätt att känna. Bilderna är tagna med ett fisheyeobjektiv på 17 mm så ganska nära är den....men vi får inte riktigt kontakt...de simmar mest bara förbi.... 

Det är också lite svårt att hålla armarna innanför burgallret. Här är det min sambo som är lite ivrig och vi får väl hoppas att hans mamma inte läser just detta inlägg...

Vithajarna som vi har runt oss är stora, mellan tre och fyra meter långa och väldigt grova. Det är inte första gången vi möter haj i vattnet, men första gången det känns skönt att ha ett galler mellan. Ändå visar hajarna inte någon som helst aggressivitet och de är knappt intresserade av de större stycken tonfisk som vi bjuder dem.

Ändå kommer ett tillfälle då divemastern som står uppe på buren i bakgrunden får överraskande mycket kontakt med en av de riktigt stora. Återkommer med den rysaren...

Mellan dyken kan man värma upp sej i bubbelpolen. Trots tjocka våtdräkter blir 22 grader kallt efter 45 minuter. Vatten är det enda som serveras, så länge man vill dyka blir det inga öl.   

Nu flyter dagarna på och rutinerna är givna. Alla har fått möta och beundra flera vithajar och nu önskar vi mest att de kommer närmare. Visar lite mer intresse....

Hälsningar Lena

Guadalupe, men var är hajarna?

Det låg låga moln över Guadalupe när vi kom fram vid lunchtid. Guadalupe är en ö med vulkaniskt ursprung som är naturreservat och hade en befolkning på 15 personer vid senaste räkningen (2008). Det finns ett fiskeläge som heter Campo Oeste och vi ser en fiskebåt. Guadalupe är mexikanskt och ska inte förväxlas med Guadaloupe, som är franskt, ligger i Västindien och har en helt annan folkmängd och turism. "Vår ö" får man inte ens gå iland på.

Vi ser två andra båtar när vi ankrat. Det ena är Solmar V, en dykbåt som vi rest med en gång tidigare och som också gör dessa turer med vithajsdykning. Den lilla vita båten är fiskare, de dyker efter en slags ostron (abalone eller havsöron). De dyker alltså på en plats där två eller tre andra båtar gör allt för att locka till sej vithaj....

Så här ser dagens schema ut. "Continental" är första frukost, då brukar det finnas havegrynsgröt, nybakade muffins, fruktsallad, rostat bröd, jordnötssmör, marmelad, kaffe, juice etc. Andra frukost är lagad mat. Eftersom vi inte dykt på förmiddagen är behovet av dubbla frukostar inte så stort just idag. Efter lunch öppnas burarna och då har vi delats in i grupper så att alla ska få gå ner i de nedsänkta burarna i 45 minuter. Vi har två burar i ytan och där får man vara när man vill, bara det finns en luftslang ledig.  

Stämningen är hög och den spansktalande gruppen samlas på däck.

Personalen jobbar med att få allt i ordning. Här ligger det hängselförsedda bälten med blyvikter nedstoppade i stora fickor. När man har våtdräkt flyter man och för att kunna stå bra i burarna måste man ha vikter. Det finns 10, 15 och 20 kg på bältena beroende på personens storlek och hur tjock våtdräkt man har.  

Här sänker de en av ytburarna. Golvet i den kommer att ligga på ca 6 m så helt i ytan är den inte.

Vår kapten sköter kranen som lyfter burarna. Han är ganska avslappnat klädd när vi är ute till havs.

Här är det en av burarna som så småningom ska ta oss dykare ner till 10 m. De gula slangarna är luftkällan som varje dykare har i munnen.

Nu börjar det bli dags. Våtdräkt med huva är bra, det är ganska kallt i vattnet.

Den franska truppen är noga med dokumentationen.

Man kan se stora fiskar från ytan. Det är "jacks" och en del tonfisk som kommer för att äta av den frusna tonfisk som vi använder för att locka till oss hajar.

Äntligen är det vår tur och vi ska vara i en bur med fyra personer plus en divemaster som sköter betet och hjälper till när vi hissas ner och upp. I hörnet kan man se en vanlig dykflaska, det är en reserv om något skulle hända med de slangar vi andas ur som går upp till båten. En haj kan ju bita  sönder  dem ...fast det har aldrig hänt...

Fredrik är redo och betesfisken ligger i jutesäcken.

Vår divemaster Ryan stampar på säcken med betet. Lite blod och små bitar tonfisk sprids i vattnet.... Det här är rutinjobb för Ryan men om ett par dagar kommer han att få en vithaj "i famnen" och det har han aldrig haft förut.

Fiskarna älskar betet och såväl små som stora flockas runt oss. Vi spanar efter haj ute i det blå vattnet...

Fiskarna kastar sej över resterna av en tonfiskstjärt. Inga hajar i sikte....Det är som att sitta i gömsle, man får ha tålamod och vilda djur gör som de behagar.

Jag leker på lång slutartid och funderar över hur det är att vara fisk i ett akvarium. Det känns lite så när man står i buren och fiskarna flockas utanför...Vi fick inte se någon haj och ingen annan grupp heller denna första dag.  

Men det kom hajar, strax före lunch nästa dag får vi första kontakten bara ett par minuter innan vår bur hissas upp...jösses vad stora de är !

To be continued...

 Lena

En ny dykdag gryr ombord på Nautilus Explorer

Solen går upp och vi flyttar från sjölejonkolonin till en angränsande ö.

Jag leker i det skarpa solljuset. Tur att man kan korrigera sneda horisonter i efterhand för det gungar mer än det ser ut.

En obebodd ö och vår nästa dykplats. Här skulle det finnas kelp men det gör det inte. I alla fall inte den långa lianliknande kelpen som kan sträcka sej från botten på 30 m och upp till ytan. Antingen har någon skördat den (kelp används i en massa olika produkter) eller så är vattnet för varmt. Det var 2-3 grader varmare än det brukar vara så här års.

Vi hittar en del blad när vi dyker ner men det är inte den kelp vi hade förväntat oss.

Det finns en del fisk och de är rätt intresserade av att vara med på bild.

En del poserar villigt mellan två fotografer.

Plötsligt får vi syn på en säl. De är inte alls så nyfikna och orädda som sjölejonen utan rör sej på betryggande avstånd från oss. Den saknar nog kelpen för sälarna gillar att hålla till där.  

Det finns en del småfisk...

...och mindre koraller. Dykningen är dock inte särskilt spektakulär och det går dyningar hela tiden som gör att man gungar hit och dit. Makrofotografering är helt uteslutet även om vi ser en del små vackra nakensnäckor och annat. 

"First mate" Tim hämtar oss med en av gummibåtarna när vi kommer upp till ytan.

Det är ganska skvalpigt när vi avslutar vårt tredje dyk och vi är redo för att åka vidare.

Båtarna lastas ombord. Kaptenen jobbar på en plan och kollar väderutsikterna...

Förslaget var att lämna området kring Benitos innan middag och gå mot Guadalupe. Då skulle vi hinna fram till ungefär lunch nästa dag och alla skulle hinna göra ett burdyk innan det blev för sent på dagen. Alla ville gå mot Guadalupe.....för där väntade vithajen.

Hälsningar Lena