Den tillintetgjorda örnen

Havsörnen har fått syn på fisken som ligger på ytan och dyker för att få sej en lättfångad måltid. Nu händer det som faktiskt inträffar med jämna mellanrum, även för en erfaren örn. Den bommar fisken. Fotografen bommade också hela förloppet, eller jag fick bilder men inte med skärpan exakt där jag ville ha den. Så jag skippar att visa dem. Det här handlar om vad som händer efter bommen med fisken.

Örnen kommer upp med tomma klor och en havstrut i baken som gapar för full hals. Visst kan man gissa sej till vad den säger?...

" - Kolla in allihopa, här flyger Norges kassaste örn! Kan inte ens ta en död fisk! Ha, ha, ha !" 

" - Hur klumpig får man vara! Det är ju ett under att du inte svultit ihjäl!!! " 

" - Halloj alla fotografer där nere i båten ! Har ni sett en så här tafatt örn förut? Å så ger den sej ut för att vara en toppredator, vilket skämt! "

" - Jaha, du ska förstås på den igen och rafsa med klorna, du vet ju hur det kommer att gå! "

" - Ska det vara nödvändigt med en sådan jaktpose, fisken är ju död! " 

" - Hallå där!!! Tro inte att du kan smita undan dokumentationen genom att försvinna ur bildfältet. Fegis!" 

Örnen kommer ner och plockar fisken lite nonchalant med ena foten. "Piece of cake" för en erfaren havsörn.

" - Så DÄR ska det gå till och nu kan du hålla TRUTEN! "

Örnen har precis lättat från vattnet  när havstruten dyker upp bakom stjärten och tjatar på med sin högljudda stämma. 

" - Nu är du bra nöjd va, men jag vet hur det kommer att sluta. Du kommer att tappa den din stora klant !!!

" - Tänk vad man får stå ut med..."

Hälsningar Lena

Mindre spektakulära fåglar, men roliga ändå

Förutom örnar såg vi förstås en del mindre spektakulära fåglar, men som ändå beredde oss ett stort nöje. Vid dykcentret i Saltströmmen bodde ett par havstrutar på den gamla bryggan. Havstruten är den största måsfågeln som häckar i Europa och jag ska visa senare hur stora de är när de flyger bredvid en havsörn.

Men först blir det lite mer om hemmalivet för dessa fåglar. Det här var ett stiligt par som noga vaktade över sin brygga. Havstruten lever i monogama förhållanden så vitt man vet och de är mer enstöringar än andra måsar och trutar.

De hade två ganska små ungar som tiggde mat när föräldrarna var nära. 

Mat levererades med jämna mellanrum och däremellan satt oftast en av de vuxna fåglarna på vakt på en stolpe med utsikt över hela bryggan, samt vad som pågick vid dykcentret. När dykflaggan (som satt uppe när någon dök på "husrevet") skulle sättas upp eller tas ner fick de prata snällt med trutarna och gå ut försiktigt till stolpen. Den satt lite för nära tyckte fåglarna. 

De små hade ju en bit kvar innan de skulle kunna flyga och en morgon hade det hänt en olycka. När Fredric och Borghild kom till jobbet på morgonen satt en av de vuxna trutarna på en helt annan plats än normalt, en grind på kajen, och förde ett oherrans väsen. När de tittade ner vid kajkanten satt en dyngtblöt unge och pep på en sten under bryggan. Den hade uppenbarligen trillat över kanten. De lyckades plocka upp ungen i en handduk och placerade den en bit ut på bryggan, där föräldrarna snabbt skyndade fram för att se om sin telning.

Slutet gott denna gång och sista gången vi såg dem var allt frid och fröjd igen. 

Ejderns ungar var rätt stora och övade dykning varje dag, utanför dykcentret förstås. 

De fåglar som vi hade mest "umgänge" med var dock fiskmåsparet som mutat in vår stuga (och de två bredvid) på campingen som deras extrarestauranger, förutom fiskecampen där jag tror att de hämtade de flesta av sina måltider. Här steker Fredrik vitkål som blandat med grönmögelost och valnötter blir ett supergott tillbehör till t ex grillad lax. Måsarna var inte imponerade av den gröna kosten.

Ofta när vi slog oss ner utanför stugan så var de där och kollade om vi hade något gott. Vi gav dem inte mat men ibland så tappades det små bitar när vi satt ute och åt eller fikade. Vi lagade också all mat ute på altanen för det fanns ingen fläkt inne i stugan och man kunde lätt lyfta ut elplattorna. Dessutom hade vi ju gasgrillen ute. 

Måsfamiljen blev en del av vår vistelse på campingen då vi oftast satt ute mellan dyken och även om vi inte åt något så var de ofta i närheten. 

Ungarna försökte skaffa egen mat men det gick väl sisådär. Att fånga en flygande insekt gick inte så bra, även om det ser ut som att snålvattnet rann till då den flög förbi. 

När föräldrarna var ute på födosök var ungarna ganska ofta på en liten kulle bakom vår stuga, där de också brukade sova. De hade precis börjat testa det där med vingar och vad man möjligen kunde ha dem till.

Än så länge hände det inte så mycket när de flaxade men det tog nog inte så lång tid efter vi lämnat Saltströmmen innan de kom på hur man gör för att lätta från marken.

Det var förstås jobbigt att flygträna samt gå runt och pipa en massa. Då tog de en kort tupplur tillsammans. Här låg de oftast på kvällarna när vi gick och la oss. Då kunde vi kolla in dem från fönstret där vi sov. Solen strålade dygnet runt så det var inte så mycket skillnad på dag och natt.

Vi pratade en del med måsarna. Det blev liksom bara så då vi satt ute...Vi upptäckte snart att det gjorde även paret som bodde i stugan bredvid vår. Det var alltså inte bara vi som var lite udda...

De blev ju förstås en del bilder på våra duniga små kompisar.

Om allt har gått bra så flyger de med sina föräldrar nu.

Hälsningar Lena