Hur vi hamnade i världens folkrikaste land

Tidig morgon den 9 november landade vi i New Delhi. Det var drygt 20 grader varmt, vindstilla och luften kändes tjock att andas. Efter ett tålamodsprövande kösystem för att erhålla visumstämplar i passen promenerade vi till inrikesterminal 2 för vidare flyg till Prayagraj (som tidigare hette Allahabad). Vi hade flera timmars väntetid innan vårt flyg och satt på obekväma stolar i terminalen. Jag funderade över vad som skulle hända under den kommande veckan. Sumalata, doktoranden (numera doktorn) som några av er kanske sett bilder på här i bloggen, ska gifta sej och har bjudit sina handledare med respektive till bröllopet. Jag och min sambo tackade ja direkt, men vad har vi egentligen gett oss in på?  

När vi till slut nådde Prayagraj och vårt hotell, efter en obeskrivlig taxiresa, var solen på väg att gå ner. Det var minst 30 grader varmt men vi gjorde som vi alltid brukar göra på en ny plats, vi tog en promenad. Från hotellet gick vi genom en smal gränd ca 200 m och kom ner till floden Ganges (som t o m jag mindes från geografilektionerna). Luften var inte mycket bättre än i Delhi, men det berodde nog delvis på att det dammade väldigt från vägen och att det brann stora eldar längre ner vid broarna. 

Vi promenerade längs floden. Det är vänstertrafik i Indien men det var lite oklart på just den här vägen. Tre på en motorcykel skulle visa sej vara ganska vanligt.

Till vänster en trehjulig rickshaw (cykeltaxi), som nu ofta är elektriska. Kon har blivit utfodrad med en blandning av skal från olika grönsaker som t ex blast från blomkål och skal från aubergine. Jag ska berätta mer om korna senare. Oklart om getterna fått något extra att äta. Notera elkabeln på den sneda bambustolpen.

Det mörknade snabbt. Vi passerade några bufflar. De här strövande också fritt på dagarna, precis som korna, men hade fått en nattplats här. Bufflarna vi såg hade oftast någon som vakade över dem eller föste dem i trafiken. De verkade ha ett högre värde än korna, jag har inte riktigt fått koll på det ännu.   

Den här kvinnan hade samlat ved med sin son från ett stort träd som fallit vid vägen. Vi passerade dem och jag vände mej om med kameran i handen. Jag pekade på den och hon stannade. Jag tog det som ett OK. Det här är inte en fotosituation som jag är bekväm med, men vi tittade på varandra några ögonblick och jag tog ett par bilder. 

Bron över Ganges hade lyktstolpar upplysta i indiska flaggans färger. Vid flodens strand brann stora eldar och det var en hel del människor samlade här. Jag var lite påläst och insåg efter en stund att det här var en plats där de brände sina döda. Familjemedlemmar (män) stannade och vakade över bålet tills det bara var aska och små benrester kvar. Dessa samlades upp och spreds i floden. 

Det går åt en hel del ved för att bränna en kropp och här köpte man den veden. Just som vi stod där tändes en gatlykta. Vi gick inte närmare eldarna för det här var privat och det var människor som sörjde sina döda. Vi hörde uppenbart inte till dem. Hittills hade vi inte sett en enda västerländsk turist och vi insåg senare att det faktiskt inte fanns så många.   

Det blev mörkt men klockan var bara strax efter sju på kvällen. Kommersen var i full gång på gatan och vi fortsatte vår promenad. Bilderna kanske uppfattas som mörka men jag har medvetet låtit dem vara det för att återge hur det såg ut. Det fanns belysning men det var lite ojämnt mellan fungerande lyktor. 

Blomkål, tomater, potatis, lök och aubergine var vanliga grönsaker som såldes, plus lite annat grönt.

Vi har lämnat floden och gått upp på en tvärgata för att hitta vägen tillbaka till vårt hotell. Det är mängder med människor på gatan och en hel del mindre fordon. Det känns dock inte det minsta hotfullt eller obehagligt, även om många tittar på oss.  

Vi viker av på den smala gatan som leder till vårt hotell. Här kan en personbil precis passera, men gatan är inte enkelriktad. Ett möte så blir det tvärstopp och någon måste vända, vilket är ett konststycke i sej. Motorcyklar, vespor och trehjuliga fordon passerar hela tiden, i båda riktningarna och konstant tutande. 

Det ser inte så hektiskt ut på bilderna men det beror på att jag har fotograferat när jag kunde stå på vägen. När två, tre olika fordon passerade stod vi tryckta mot något stånd, eller en vägg, oftast i rännstenen. Dofterna var ganska speciella, indiska kryddor i het frityrolja blandat med avgaser och en lätt touch av kodynga. 

Bakom grindarna finns ett litet tempel. Vi passerade och tittade in men jag avstod att fotografera. 

Plötsligt passerade vi ett "hål i väggen" där det satt en grupp barn. Här pågick någon form av skola. De tittade väldigt nyfiket på oss och när jag gick närmare med kameran tittade en lärare ut. Vi förstod väldigt få ord av vad han sa, men det var i alla fall helt OK att fotografera och vi var nog ett synnerligen underhållande avbrott för de unga eleverna. 

Vi kom fram till vårt hotell, Welcome Heritage Badi Kothi, som var en byggnad med en 400 år lång historia. Det var ett väldigt häftigt ställe att bo på, men det gjorde sej dock bäst i mörker. Byggnaden har restaurerats men det verkar som att underhållet bitvis är lite eftersatt. Nedan finns en text om de aktiviteter som ägt rum här:
Some archived documents divulge the use of Badi Kothi as the headquarter for Tax Collection during the British Raj. Queued-up commoners summoned by the high officials seated on the luxuriously cushioned seats would often imprison tax defaulters in the Jail built within the premise of the Kothi. Frequently visited by eminent freedom fighters like Mahatma Gandhi, Jawaharlal Nehru, Lal Bahadur Shastri depicts the importance Badi Kothi once held.  

Hotellet har tre stjärnor enligt den bokningssajt vid använde och med västerländska mått stämmer det nog rätt bra. Det var rent och fint, vänlig personal som inte var påträngande och förvånansvärt tyst på rummet, trots aktiviteterna på gatan. 

Restaurangen var delvis öppen utan tak och det fanns en viss "Tusen och en natt stämning" här. Menyn var enbart vegetarisk och det serverades inga alkoholhaltiga drycker.  

En våning upp kunde vi se ner på restaurangen när vi gick till vårt rum, en svit som uppfyllde allt som utlovades när vi bokade och till ett pris som hade gett oss en "skokartong" i en europeiskt storstad. 

Vi åt en mycket smakrik middag i hotellets restaurang, som jag inte kan återge varken vad den innehöll (mer än grönsaker) eller vad rätterna hette. Mannen på bilden bjöd på den diskretaste "liveunderhållning" vi någonsin upplevt i en restaurangmiljö.  

Hej så länge,

Lena