B. LOGGBOKEN
Vardø
Vardø är den östligaste tätorten i Norge. Kiberg ligger visserligen längre österut men räknas inte som en tätort med sina 202 invånare, jämfört med Vardøs 1690 (jan 2022). Kyrkan är relativt ny för den gamla brändes ner 1944.
Det händer inte så mycket i staden denna förmiddag. Det här borde vara huvudgatan (tror vi) och klockan är halv tio. Vädret är som ni ser blygrå dimma, ca 10 grader.
Så här kan man färdas med sin fiskeutrustning i dessa trakter. Mer storskaligt fiske har förstås varit och är fortfarande viktigt här. Likaså har det förekommit livlig gränshandel med Ryssland under 1800-talet, som kallades pomorhandeln.
Vi passerar pomormuséet och denna staty som vittnar om fiskets betydelse.
Muséet hyser också en koloni tretåiga måsar. Det är ännu inte öppet så vi passerar och fortsätter ner mot hamnen.
Det här är hamnen med de mindre båtarna. Det finns också en större hamn som man passerar innan man åker över till ön. Om man förstorar kan man se texten på den röda, något slitna, byggnaden precis bakom stolpen "Make The North Great Again".
Vi ska ut med båt, dock inte denna rib utan en lite större båt som har hytt. Resan är visserligen inte så lång, ca 10 minuter, men regnet hänger i luften.
Vi hittar denna skylt utanför turistinformationen som sammanfattar Vardøs historia. Det har bott folk här sedan 800-talet. Här har man också omnämnt de omfattande häxbränningarna på 1600-talet och Pomorhandeln från 1700 till 1917 mm. Den sista noteringen är den som vi har kommit att förundras över mest, den 2,8 km långa tunneln ut till ön som blev klar 1983. Hur kan en så liten tätort som det faktiskt är numera ha en undervattenstunnel? Frågan är om militärbasen och radarstationen Globus, som upptar halva ön, kan ha med det att göra? Men det har vi inte lyckats ta reda på.
Vi ska ut till denna ö, som ligger ca 10 minuter med båt från Vardø. I normala fall ser man förstås ön men just denna dag är det bara grått när vi spanar ut över vattnet. Men vi är klädda för en heldag i blöt dimma (med inslag av regn) och dessa bilder kommer i ett senare inlägg.
Hälsningar Lena
Hamningberg, del II
När vi lämnade Hamningberg för att köra tillbaka regnade det lätt, men solen kom också fram och nu ändrades såväl karaktären på stenformationerna som färgpaletten.
Det bildades även dimslöjor på vissa platser. Återigen blev det många stopp längs vägen, på de små plättar vid vägkanten där det gick att stanna.
Jag testade att fota rakt mot ljuset några gånger. Det är lite knepigt när allt är blött och det faktiskt fortfarande faller en och annan regndroppe.
När man vänder sej mot vattnet kan man se de lutande stenformationerna med gräsytor mellan som bildar ett förunderligt mönster i naturen. Bob beskrev bergarten som "prekambrisk sediment bergart som ser ut att vara starkt metamorfiserat och höggradigt ställt på högkant". Jag kan ingenting om detta men det ser ut som tjocka stenplattor på högkant som lutar något.
Solen gav klarare färger och det blir väldigt grönt mellan all sten. Helt annorlunda från när vi passerade här på vägen till Hamningberg. Nu har vi fått uppleva alla typer av sommarväder utom hagel.
Klipporna mot vattnet har tydliga platta skivor som ger väldigt läckra former.
Hurtigrutten passerar en bit ut, vid horisonten.
Vi passerar några får och här är det dimma som ger det mjuka ljuset.
Det har slutat regna och vi skickar upp den lilla drönaren för att ta en titt uppifrån. Här kan man se mönstret som klipporna bildar bättre och att man har lagt vägen rakt genom dessa formationer.
Det här har jag inte upplevt på någon annan plats som vi besökt. Senare på resan, när vi kör till Berlevåg, kommer vi att passera genom ett landskap som delvis liknar detta men inte alls i samma omfattning.
Det här är väldigt häftig natur och det är svårt att få fram det på bild, men en kombination av dessa drönarbilder och bilder på marknivå ger förhoppningsvis en viss upplevelse.
Ett sagolandskap passande för en fantasyfilm kanske.
Vi möter två havsörnar som passerar oss längs vägen när vi kör den sista biten. Jag hann inte fota dem men vi fick i alla fall njuta av dem från bilen.
Hälsningar Lena
Hamningberg, del I
Från Ytre Kiberg kan man göra några olika utfärder, en som jag sett fram emot länge och en av anledningarna att vi åkte hit upp igen var att köra till Hamningberg. Det är inte själva platsen som lockar mest, utan att köra den ca 3 mil långa vägen från Vardø som tar slut när man kommer till Hamningberg. Landskapet liknar ingenting annat som jag sett någon annan stans.
Under den första milen passerar man områden med en sorts slättlandskap av enbart sten. Här står det en del sommarstugor och de behöver minsann inte klippa så mycket gräs på sina tomter.
Vägen är smal, egentligen bara ett asfalterat körfält med mötesplatser, men det är inte så mycket trafik. Vi konstaterar dock att det är mer bilar, ffa husbilar, på vägen än när vi körde här 2009. Vi har också fått veta av Tord att det förekommer Italienska husbilskaravaner med 10-12 husbilar som kör tillsammans. Tack och lov är det ingen sådan grupp på vägen denna dag.
Vi passerar några fantastiska sandstränder. Ibland går det renar på stranden, som jag visat i ett annat inlägg, och ibland får. Det är långgrunt och vattnet är klarblått när solen skiner. Denna dag är molnen mycket hotfulla och det börjar regna innan vi ens är halvvägs.
Trots vädret blir det många stopp, helt enkelt för att ingen krök på denna väg är den andra lik. Jag funderar över hur det ser ut här på vintern men då är vägen stängd. Man kan dock ta sej till Hamningberg med skoter och båt. Det finns inga bofasta där men husen är upprustade med fullgod standard.
Vi fortsätter i regnet.
Till en början är vi lite slarviga med regnkläder men det blir förstås ohållbart. Av alla dagar på semestern, varför måste det regna just denna!
Men jag inser ju att molnen och regnet bidrar på sitt sätt till bilderna som jag tar längs vägen.
Det är stenigt, vasst och dramatiskt. Dessutom är berget väldigt mörkt och det blir nästan svart när det blir blött.
Jag spanar ut mot vattnet från passagerarsidan och får plötsligt syn på två stora fåglar ute på klipporna. Vi har sett skarvar tidigare men det här är ju inga skarvar. Snabbt byte till 100-500 mm i bilen. Det regnar ordentligt nu.
Två blöta havsörnar. En liten bonus på denna tur.
Vi fortsätter vår resa och passerar några betande får. Stenlandskapet är ibland överväldigande och det blir bitvis väldigt mörkt.
Några hundra meter senare passerar vi ännu en vacker sandstrand och på en av dessa är det faktiskt surfare ute i vågorna. Avståndet från vägen till där de befinner sej är så långt att vi inte bryr oss om att försöka stanna där för att fånga dem på bild. Lägg märke till att det ljusnar lite på himlen.
Framme i Hamningberg kör vi till vägen tar slut, dricker en kopp kaffe i bilen och väntar på att regnet ska avta. Efter en stund tar vi på oss heltäckande regnkläder, går ut mot piren och tittar mot samlingen av hus som finns här. Det slutar regna och solen kommer nästan fram under ett kort ögonblick.
När jag vänder mej om slår vågorna in mot den steniga stranden och här finns det inget som skyddar.
Det blåser inte särskilt mycket men Barents hav rullar ändå in med kraft mot denna sista östra utpost i Nordnorge.
Hej så länge,
Lena
Grense Jakobselv
Om man är i Kirkenes och har tillgång till en bil bör man åka till Grense Jakobselv (ca 60 km). Det är inte en särskilt stor plats men naturen längs vägen är mycket vacker och vi hade tur med vädret ännu en dag.
När man närmar sej den Norsk-Ryska gränsen finns det en del skyltar om vad man får och inte får göra. Det här är en av dem. Gränsen går i älven och det var så lite vatten att man lätt kunnat vada över med gummistövlar, vilket man alltså inte får.
Gula och svarta stolpar på norska sidan och rödgröna på ryska sidan. Vi har varit här en gång förut och jag har stått på den här platsen och fotat nästan exakt samma motiv.
Det blommade vackert i Nordnorge under den vecka vi var där. Linnea till vänster och vad jag tror är praktnejlika till höger. Den finns främst i Skåne och södra Halland men konstigt nog även vid nordänden av Bottniska viken. I Norge finns den enbart vid de stora fjordarna i östra Finnmarken dvs där vi befinner oss just då.
Sista biten ut till havet är det grusväg, men den är välhållen. Här kan man skymta kapellet till vänster.
Kung Oscar den II kapell står på en klippavsats och det är en kort med brant promenad upp till porten. Förra gången vi var här var det inte öppet men nu håller man öppet vissa dagar med personal mellan 11-16. Kapellet byggdes som gränsmarkering mot Ryssland, efter att ryska fiskare dåligt respekterade gränsen som fastställts i 1826 års norsk-ryska gränsavtal. Det invigdes 1869 men fick inte sitt namn förrän 4 juli 1873, vid kung Oscar den II:s besök, då han önskade att kapellet skulle namnges efter honom.
Kapellet är ljust och vackert inrett med ganska enkel utsmyckning.
En intressant detalj som jag inte kunde låta bli att fota var elementen som numera fanns under varje bänk. Jag kan föreställa mej hur kallt och blåsigt det kan vara här under en ganska stor del av året. Vissa mindre hus och byggnader har stålvajrar i hörnen för att inte "blåsa bort".
Utsikten från kapellet är mycket fin. Här kan man se hur lite vatten det är i älven och de mjuka bergen i bakgrunden är Ryssland.
Där vägen tar slut sitter ett par norska militärer. Det minns jag inte från vårt förra besök (2009), men stämningen är ju minst sagt annorlunda nu. De verkar dock inte ha så mycket för sej mer än att de skickade upp en drönare vid ett tillfälle.
Man kan stå med sin husbil här om man vill och här är det några som har en väldigt rejäl sådan. Om jag minns rätt var den från Belgien (och den var till salu).
Här kan man blicka ut över Barents hav som är förvånansvärt stilla denna dag.
Det finns en jättefin sandstrand och det är en familj som valt att vara på stranden plus ett par som bara promenerade där. Det är minsann strandväder med minst 25 grader i luften och sol, men badtemperaturen är max 10 grader. Det såg dock ut som att de hade doppat sej när vi mötte dem på parkeringsplatsen.
Vi plockade fram vår krabbsallad och gjorde lunchmackor sittande på stenpiren vid vattnet. Enligt väderprognoserna var det här antagligen sista dagen med sommarväder som vi skulle få uppleva på vår resa.
Hälsningar Lena
Kirkenes snöhotell och puckellaxarna i Skoltenforsen
Kirkenes har ett Snöhotell som är öppet året runt och de anser att de var först i världen med att ha en åretruntanläggning när de öppnade denna 2019. Vi har varit på Ishotellet 365 i Jukkasjärvi och enligt deras egen hemsida öppnade de sitt "sommarhotell" 2016. Kanske handlar det om att Kirkenes har ett snöhotell, för det är mycket mer snöskulpturer där, jämfört med Ishotellet i Jukkasjärvi. Vi gick i alla fall in och tittade.
Vi möts av imponerande snöskulpturer och fantastiskt rimfrost när vi kommer in i baren på Kirkenes snöhotell. Baren är dock tom och bara ett fåtal gäster rör sej i hotellet.
Rummen är fint dekorerade men det är inte konstnärliga originalarbeten som på Ishotellet. I flera av rummen är det bilder från filmen Frost som pryder sänggavlar och väggar. Passande i miljön men inte på samma nivå som i Jukkasjärvi.
Här ett fyrbäddsrum och man kan förstå att vissa motiv var riktade till barnfamiljer.
De hade jobbat en hel del med ljuseffekter och en eldstad i snö var ju rätt läckert. I övrigt blev det lite för mycket färger tyckte vi. Detta snöhotell kommer inte i närheten ishotellet i Jukkasjärvi, men det kostade bara hälften så mycket att gå in och titta. Vad en övernattning kostade kollade jag aldrig för det var inte intressant för oss.
Jag visar inte någon bild från utsidan för den såg ut ungefär som denna dvs en stor hög täckt med vit isolerande duk, inte särskilt estetiskt. Det här är ett snöförråd som de lagt upp och några renar har hittat ett svalkande ställe att vila på i kanten av denna snödepå. Det var över 25 grader varmt och strålande sol även denna dag.
Förutom snöhotellet besökte vi också Skoltenforsen som ligger ca 30 minuter med bil längs E6 utanför Kirkenes. Vi passerade denna plats när vi kom men stannade inte då det var sent och vi ville komma fram till vår bostad. Om man går upp på bron kan man blicka ut över det forsande vattnet.
Om man tittar rakt ner i vattnet ser man detta, dvs mängder med lax. Så mycket lax har vi inte sett annat än under våra resor i Alaska och British Columbia.
Man kan klättra ner och komma väldigt nära vattnet och det kunde vi förstås inte motstå. Jag har inget stativ med mej så det blir inga bilder med lång slutartid på det strömmande vattnet, men det är ändå inte min grej. Jag gillar att se vattnet skvätta och här finns det ju även fisk som skvätter.
Min sambo fotar laxar med sin telefon. Alla små trekanter ni ser i vattnet är laxfenor.
Det finns otroliga mängder med fisk och alla är på väg uppströms.
Jag trodde förstås att det skulle vara lätt att fota den här typen av bilder, på hoppande laxar, men det var inte alls lätt och jag fick vänta bra länge för att ens få denna bild.
Tyvärr är en stor andel av laxarna vi ser sk puckellax, en invasiv art som invaderat nordnorska vattendrag (från Ryssland) och konkurrerar ut den inhemska laxen. Jag är ganska säker på att laxen på den vänstra bilden är en puckellax, den högra är jag osäker på. Förutom att den tränger ut vildlaxarna från deras fortplantningsområden är ett bekymmer att puckellaxen dör i tusental efter att de lekt – sedan ruttnar de och förpestar miljön. Dessa laxar har även rapporterats i Sverige.
Den här laxen har inte lekt ännu utan bara hoppat fel. Den kämpade och försökte ta sej ut i vattnet men skulle dö om den inte fick hjälp, alltså fick den det. Den hade inte puckel så vitt vi kunde se. Vi kände inte heller till problemet med puckellaxen just då utan fick veta mer om det senare under resan.
Jag tror att den här mannen verkligen önskade att han haft en håv i detta ögonblick (fast det var förstås fiskeförbud i forsen).
Hej så länge,
Lena