Svalbard - ankomsten

Vi tog oss till Longyearbyen den 20 maj från Stockholm, via Oslo och kom fram (med bagage ) trots att det fortfarande var en del förseningar på Arlanda efter radarstrulet den 19 maj. När vi flög in såg det lovande ut genom fönstret...

....när vi landade föll det dock stora snöflingor och blåste. Vi har åkt på försommarsemester till vinter !

I väntan på bagaget fotograferade jag en av de obligatoriska skyltarna.

När vi checkat in och fått i oss en sen lunch hade det klarnat upp och vi gav oss ut på en första promenad i Longyearbyen, som är Svalbards administrativa centrum och största ort. Staden är belägen på ön Spetsbergen, har ca 2 000 invånare och är en av världens nordligaste bebodda platser.

Mycket av snön hade smält i staden och såväl snöskotrar som sparkstöttingar var parkerade för säsongen. Fåglarna till höger är spetsbergsgäss men det hade vi inte kommit på ännu när jag tog denna bild.

Hundar av polarhundstyp fanns lite överallt och det stod hundkojor utanför många bostäder och en del företag. Utanför det största hotellet (Radisson Blue) fanns "hundparkering" och skyltar att man inte fick lämna sina hundar utanför entrén eller bundna i cykelstället.  

Första anhalt på vår semesterresa blev stranden, helt normalt. Men kanske mindre normalt att gå på en strand där det fortfarande ligger snö och vattentemparaturen är runt 0 grader. Utsikten över Longyearelva och Adventdalen var dock storslagen.  

Vi tittade ut över vattnet och såg några ejdrar. Den som förstorar kan se att några har gula näbbar och färggranna huvuden....praktejder. Hit skulle vi helt klart återkomma senare. Det måste gå att få span på dessa ejdrar på närmare håll.

På andra sidan älven låg några spridda hus.

Vi promenerade längs stranden och njöt av det storslagna landskapet. Ofta stod vi bara stilla och tittade....med vinden i ryggen och huvorna uppe för det blåste isande kallt.

Man känner sej liten i den här miljön och omvärlden känns långt borta. Det skulle vi få uppleva många gånger under vår vistelse.

Fartyget Polarsyssel låg i hamnen. Fartyget hör till Sysselmannens resurser på Svalbard ocn används främst för räddningsinsatser, miljöövervakning och bevakning för att förhindra oljeutsläpp. Sysselmannen (just nu en kvinna) är norska regeringens högste representant på ögruppen.  

När vi gick längs stranden stötte vi på den här pigga och kvittrande fågeln. Snösparven är i stort sett den enda "småfågel" man ser på Svalbard. Till vänster en hona och den sjungande till höger en hanne. Det skulle bli många fler snösparvar innan vår resa var över.

Fyrhjulsdrivna bilar och snöskotrar, samt en del fyrhjulingar verkar vara standardfordonen. Vi såg trettio fyrhjulingar uppradade utanför ett företag som har turer och alla hade nycklarna i. Även om man skulle vilja stjäla en kan man ju inte komma så långt ... vägens ände är ganska nära.

Solen strålade även efter vi ätit middag och vi tog en till liten promenad. Det låg rejält med snö på topparna runt staden.

När vi tittade upp såg vi plötsligt en liten prick som rörde sej. En annan prick hade kommit högre upp. Någon skulle ha ta en skidtur på kvällskvisten och det här verkade vara enda sättet att ta sej upp.

Den här killen gissade vi var på väg hem från jobbet. Det fanns en del som cyklade på ön och om man rörde sig utanför Longyearbyen skulle man vara beväpnad. Så är det att leva med isbjörn in på knuten.

Hälsningar Lena

Svalbard - genom mina gluggar

Efter en lång förväntansfull längtan var det äntligen dags. Den 20 maj flög vi till Longyearbyen för en tolv dagar lång vistelse på ögruppen Svalbard. Vi skulle både upptäcka på egen hand och mer organiserat, samt tillbringa 7 dygn ombord på fartyget Malmö. Äventyret levde upp till alla förväntningar...

...allt från fågellivet med de ständigt närvarande stormfåglarna till lunnefåglar, praktejder, grisslor, alkekung, simsnäppor, charmiga "fjaereplyttar" mm mm.

Till en storslagen natur som ändrade skepnad var gång man kom ut på däck. Ibland var ljuset bländande vitt och ibland tittade jag ut över det mörkaste kalla vatten. Ljust var det dock dygnet runt och det avspeglade sej på de förvånansvärt låga ISO talen. Miljön kan inte beskrivas med ord, den måste ses.

Slutligen den fråga som man får först när man säger att man varit på Svalbard. Fick ni se någon isbjörn? Ja, genom att ändra den planerade rutten och gå mot platser med mer säkra isförhållanden fick vi se dem, isbjörnar på packis, deras rätta miljö.

I kommande bloggar kommer jag att berätta mer om vår resa och visa mer av det ni sett ett smakprov på ovan. Om ni är intresserade är det bara att följa med.

Hälsningar Lena

PS. För den som undrar så dök vi inte på denna resa. Det går förstås att göra det men inte med det bolag vi bokat båtturen med. Endast ett norsk dykföretag kan erbjuda det och denna gång fick det bli en upplevelse enbart ovanför havsytan.