När dikena svämmar över...

....förvandlas söndagspromenaden till en euforisk vattenlek. Max fick inte jaga änderna men när han insåg att det var OK att hoppa i vattnet glömde han bort fåglarna.

En blöt viftande labradorsvans. Ni som har upplevt detta vet hur den känns mot byxorna.

Här vill han så gärna hoppa i....och när Fredrik sa OK, flög hunden ut i vattnet.

Upp på andra sidan och så en rejäl skakning.

Varpå han värdigt simmade tillbaka till vår sida av diket igen.

Naturligtvis måste han återigen skaka av sej vatten...

....för att sedan drabbas av någon slags glädjefnatt,  

som avrundas med att han grundligt rullade sej i det torra gräset. Vilket hundliv ! 

Men den lyckliga hunden sansar sej och visar på promenaden hem att han verkligen kan uppföra sej när det gäller. Eftersom det är öppen terräng får han springa lös runt oss och vi upptäcker rådjuren precis samtidigt. De springer framför oss och trots att Max så gärna vill dra efter dem stannar han på kommando. Han skakar av iver när vi kopplar honom men han vet vad som gäller. Efter några minuter kan vi släppa honom igen och fortsätta hem.

Han avstår också snällt från att störa herr padda som vi stöter på under promenaden.

Bad betyder ju också att man får ett jättemysigt gos med handduken när man kommer hem. Om man har tur som denna gång får man t o m  "döda" handduken. Den skulle ju ändå i tvättmaskinen.

Hälsningar Lena  

Max till max

Vi är hundvakt under några dagar till en underbar jaktlabrador vid namn Max. Husse till Max var doktorand på min institution för ca ett år sedan och Max var med på jobbet varje dag. Max har nu fått följa med mej i två dagar och han tycks gilla att vara tillbaka på "jobbet". Han fick direkt gå i tjänst på övningar med veterinärstudenter. De övar att känna på muskler och strukturer med fingrarna på hundar och Max älskar verkligen detta. Att stå i centrum är verkligen hans grej.

När vi kom hem var det en dax för en stund i skogen tillsammans. Max är oerhört lyhörd och jag kan tryggt ha honom lös på promenaden.

Den här skogsbacken vimlar av nya intressanta dofter och träd som måste markeras.

Max går lite i förväg men kommer alltid tillbaka för att kolla in var jag är. Om jag ropar på honom är han vid min sida på nolltid. Efter ett par dagar har vi lärt oss så pass av varandra att jag kan känna mej helt lugn i den lilla skog som vi promenerar i.

Max på språng i skogen.

Naturligtvis hittade vi en pöl med vatten, Max provsmakar först...

Sedan gäller det att göra det bästa av den lilla pölen.

I bästa labradorstil skvätter han runt i det bruna vattnet. Det blir spolning med slangen ute när vi kommer hem. Max tar detta med ro och krumbuktar sej förtjust när jag sveper en stor gammal handduk omkring honom. Om man badar i skogen får man extra mycket gos när man kommer hem.

Hälsningar Lena