Skördetid och mathantverk

Nu har vi kommit till den period när vi inte hinner äta upp tomaterna som mognar, utan måste hitta på andra sätt att ta tillvara denna välsmakande grönsak. Semestern är dessutom slut så det är på lördag och söndag som det mesta ska ske. Lördag morgon och dagens skörd av tomater (mer eller mindre övermogna). 

Vi har testat san marzano tomater i år, som är mer lämpade till matlagning är att äta färska. Jag skär sönder tomaterna, blandade sorter, i lagom stora bitar, skivar några chili, plockar mängder med bladkryddor i trädgården och hackar några vitlöksklyftor. Gul lök får fräsa i rikligt med olivolja och sedan öser jag ner tomater, kryddor mm. När allt puttrat i minst en halvtimme mixar jag koket med en stavmixer och smakar av med salt och en gnutta socker, för att få fram tomatsmaken riktigt bra. Fem lådor med tomatsås i frysen som smakar fantastiskt gott när jag tar fram en mitt i vintern.  

Har någon av er som odlar tomater någonsin haft en tomatplanta som plötsligt dyker upp på helt fel ställe? Den här växer i gruset mot husväggen, långt från såväl växthus som andra tomatplantor. Jag trodde första att det var ett ogräs, men när jag luktar på bladen är det ingen tvekan om att det är en tomatplanta.

Efter tomatsåskoket åkte vi och kollade ett nytt kantarellställe. Det fanns mängder med små kantareller för någon hade varit där före oss och plockat, men lämnat småttingarna för att komma tillbaka senare. Vi tänkte att det är väl bara att gå längre in i skogen, de som plockat här före oss har väl vänt när korgarna var fulla eller när de inte ville gå längre (terrängen var bitvis väldigt stenig). Det stämde och plötsligt kom vi på fläckar med massor av kantareller som hade alla storlekar, från små till stora. Det var  bara att fylla korgarna. Jag går ofta själv i skogen och plockar svamp, men om du går tillsammans med någon kan jag intyg att den signalfärgade "jaktkepsen" som min sambo bär är otroligt bra för att hitta varandra. Den lyser verkligen i skogen. 

Vi körde på småvägar i ett skogsområde och bestämde oss för att ta en annan väg hem än den vi kommit på. Det gick inte så bra. Här fick vi backa och så småningom vända. 

Vi hann hem precis i tid för lördagszoom med familj i Texas och London. Sedan skulle det bli middag och jag hade tagit fram en bit ytterfilé (benfri kotlett) från vildsvin för att göra en porchetta. Det är en klassisk italiensk rätt och fläskbiten ska nog egentligen vara både större och fetare, men det här var vad jag hade. Man ska skära upp köttet så att man får en stor platt bit. På den lägger man en fyllning av finhackad salami (svensk i mitt fall), blandad med hackad vitlök och olika bladkryddor som rosmarin, salvia, basilika och persilja (som fanns i kryddlandet). Man rullar ihop köttet och binder det med garn, bryner i stekpanna och sedan in i ugnen till 65 grader. Efter halva tiden lägger man äppelklyftor vid sidan om köttet. 

Det blev riktigt gott och med tomatsallad på brandywine tomat, stekt mandelpotatis, squash, gröna bönor och äppelklyftor en förträfflig lördagmiddag. Jag insåg precis då att man inte ska fotografera mat på den vaxduken, men det råkade vara vad som låg på bordet i växthuset denna kväll. 

När vi ätit middag tittade vi på de två fulla svampkorgarna och bestämde oss för att ta itu med dem på en gång. Det var drygt fyra kilo gula kantareller som skulle i pannan. Sambon tog en öl och jag ett glas som bestod av hälften vitt vin och hälften tonic, denna kväll med smak av clementin. Vitt vin och tonic har jag lärt mej att uppskatta i London, som ett alternativ om man inte dricker öl.   

Det finns sämre sätt att tillbringa en lördagskväll på. Lagom till OS finalen i beachvolley riggade min sambo en ipad i köket så vi kunde följa matchen. När Sverige tog sin fjärde guldmedalj var vi färdiga med svampen och jag kunde stoppa undan 1,2 kg förvällda kantareller i frysen efter prisutdelningen. 

Hälsningar Lena 

Nästan semester...

Helgen blev en smygstart på min semester för jag ska jobba två dagar till, eller kanske tre om jag inte hinner få klart det som måste göras. Fredag middag var i alla fall räkmackor på rågbröd och lite gott bubbel till.

Lördagen gick åt till att ta redan på det vildsvin som sambon sköt förra helgen och som hängt i en kyl hos en jaktkompis en vecka. Först skulle den flås sedan styckade vi den i lämpliga delar samt malde färs. Det var en mindre gris som gav drygt 15 kilo kött och färs.

I växthuset frodas grönsakerna och nu börjar vi även kunna skörda en del. Vi är lite senare än Peter i Skåne, men nu börjar det se riktigt fint ut.

Gurkorna är redan en djungel och jag har skördat såväl slanggurka som västeråsgurkor i flera veckors tid.

I helgen blev det inläggning av både ättiksgurka och saltgurka.

Tomaterna har precis börjat mogna i växthuset och vi kunde skörda de första denna helg. De på bilden är "chocolate sherry" så de blir inte skarp röda när de är mogna utan snarare lite brunröda.

Vårtbitarna växer och de har nu upptäckt vår sparrissallat. Vi har dock ett överdåd av denna sallat och vårtbitarna är små i maten, jämför mer sniglarna, jag låter dem hållas så länge.

Helgens största händelse var dock lördagens "familjezoom". Min närmsta familj bor i Texas och London och vi brukar ses via zoom på lördag 17:30, en rutin som vi skapade "under covid" då min systerdotter precis flyttat till London och satt isolerad i en lägenhet. Nu är hon gift med en engelsman och de har precis fått en liten tjej i veckan. Det här blev sålunda Phoebes första "familjezoom".    

Vi  provsmakade förstås vildsvinet på lördagskvällen då det serverades grillad ytterfilé i poblanosås med råris och sallad på egna grönsaker. Poblanochilin som är basen i såsen är också från egen odling, men jag tog upp frysta strimlor från förra året skörd.  

På söndagen gjorde vi en utfärd i skogen och jag insåg då att det kanske skulle vara värt att kolla upp mina kantarellställen, i alla fall de som brukar ha tidiga kantareller. Det   gav utdelning över förväntan och nästa helg ska jag definitivt ut med "stora korgen".

Nu blev det en förrätt på söndagen till den i övrigt vegetariska middagen. Även om vi har kött i frysen behöver man inte äta det varje dag. I synnerhet inte nu när trädgården och skogen bjuder på så mycket gott.

Hälsningar Lena

Naturens överdåd och en egenproducerad middag

Jag plockade säsongens första gula kantareller den 4 augusti och var glad för den förhållandevis stora skörd jag fick med mej hem, ca 600 g svamp när vattnet kokat bort vilket blev två goda smörgåsar och två 200 grams paket i frysen.  Föga anade jag vad den kommande månaden skulle bjuda på.

En vecka senare var jag ute igen och plockade mer kantareller, en del karljohansvampar och några väldigt stolta fjällskivlingar (dock inte den på bilden). 

Jag hittade då en rekordstor kantarell som vägde 156 g och hade en diameter på ca 15 cm. Min fällkniv, som jag använder som svampkniv, är 8 cm lång. Både denna bild och den ovan är tagna med mobilen, för det var vad jag hade med mej då. 

Den 15 augusti fyller jag en korg igen, nu med blandade svampar. Jag hade också en extra papperskasse med små fina karljohansvampar. Det fanns plötsligt hur många som helst på mina svampställen. 

Det blev många påsar i frysen, för det är så jag helst vill ha svampen. Men eftersom många förordar torkning av just karljohansvamp provade jag också att göra det. Tre plåtar med skivad sopp fick stå och torka i köket.  

Den 20:e augusti bär jag hem en hel korg till med gula kantareller. Jag rensar i skogen för att det ska vara så lite jobb som möjligt att göra när man kommer in och ska ta hand om svampen. 

Fyra dagar senare gör jag en kort tur (45 minuter) med enbart en 3-liters plastpåse. Syftet var att bara kolla av ett ställe i  en hage där jag inte plockat svamp på många år. Jag fick gå tillbaka till bilen två gånger för att tömma påsen och måste lämna kantareller för solen hade gått ner och det började mörkna. Svamparna är rekordstora och totalvikten över 3 kg. 

Lördag för en vecka sedan tog jag med en kamera till skogen, med Tokina 10-17 mm fisheye. Först en inventering i hagen där det tack och lov ännu inte går några köttdjur. De brukar inte vara störande men de trampar sönder svampen. 

Jag behöver inte gå långt för att hitta den ena samlingen efter den andra. Det är riktigt stora kantareller.

Den bleka tidiga sorten som är extra kraftiga finns fortfarande. Det är ju bara i början på säsongen :-) Mina svampställen ligger i skogen runt det torp där jag bodde i drygt 10 år innan vi köpte huset i Knivsta. Jag passade på att hälsa på hos en gammal kompis och hon följde med ut och plockade svamp. De äger ju delar av skogen jag går i, så då får man dela med sej av sina kantarellställen. 

Tillsammans uppskattar jag att vi hade mer än 6 kg gula kantareller med oss hem och det här blev min skörd. Nu har det regnat och gått ytterligare en vecka.

Nu var det bara en av mina absoluta favoritsorter som jag ännu inte plockat. Svart trumpetsvamp. 

Vi har ett ställe där de brukar komma upp, men oftast senare på säsongen. Nu fanns det gott om dem.

Det var min sambo som hittade detta svampställe för många år sedan då han stannade för att knyta ett skosnöre (och vänta på mej). Man ser inte de svarta svamparna förrän man böjer sej fram och tittar ordentligt. Eftersom det är hans svampställe får han också vara med och plocka. Något som inte varit ett problem tidigare har nu blivit en plåga, MYGG! Det är heltäckande skyddskläder som gäller.

När vi plockat en hel korg svart trumpetsvamp och lämnat av dessa i bilen, kollade vi några av mina ordinarie svampställen. Det hade förstås kommit upp nya svampar där jag plockade förra helgen. Ingen annan verkar ha varit här och stört återväxten. 

Två timmar senare åkte vi hem och helgens totala skörd såg då ut så här (jag var ute en kort sväng under lördagen också). Grannarna som sköter om vårt hus när vi är bortresta fick en korg med kantareller. Närmsta familjen kommer förstås också att få ta del av det vi plockat.   

Förutom en tur till skogen på lördagen styckade och paketerade vi ett vildsvin som sambon sköt förra fredagen. Till middag blev det sedan helstekt benfri vildsvinskotlett (av vissa kallat ytterfilé) med örtkryddor och vitlök. Jag stekte också några skivor squash som tillbehör.

När hela middagen stod på bordet insåg vi att en så här komplett egenproducerad måltid har vi nog aldrig ätit. Tomatsoppan som kokas i tid och otid just nu är visserligen egenproducerad, men här var det ju lite mer ingredienser. Förutom köttet som sambon kommit hem med är det förstås egen squash. Den rostade potatisen togs upp strax innan den hamnade i ugnen. Den stora skivade tomaten, lite gurka och sallad är från egen odling, likaså de olika örterna och vitlöken på köttet. Smör, salt, peppar och en skivad schalottenlök är det enda som jag har behövt tillföra. Lustigt nog hade vi inte svamp till denna rätt . Men vi tog igen det med en kantarellpizza på söndagen.

Hälsningar Lena

Djurmöten 2019, januari till juni

Här kommer en serie bilder från första halvan av 2019. Jag har valt ett djurmöte per månad. Det blev lite blandat. Först ut i JANUARI är hägrarna vid Råstasjön. Dessa två individer hade ett upphetsat möte, men deras kompisar satt mest och funderade över vad de egentligen tramsade om. 

I FEBRUARI blev det ordentligt vitt och från mitt köksfönster kunde jag se frustrerade småfåglar som fick leta efter maten under snön. 

MARS månad bjöd på ett spektakulärt möte med lappuggla. 

I APRIL fick jag möta ett gäng pigga vildsvin strax norr om Uppsala. Det är vildsvin som har vant sej vid att det finns mat utanför en gård hos en person som jag lärt känna genom jobbet. Det är inte utfodring för att skjuta av dem, utan för grisarnas egen skull. Med lite tålamod kommer man väldigt nära.

MAJ. Under en tur till Råstasjön fick vi bevittna något vi aldrig sett förut. En kanadagås flög upp och högg tag i en skrattmås (som irriterat dem länge), dängde den i backen,  drog ner den till vattnet och gjorde allt den kunde för att dränka den högljudda måsen. Vilken kamp det blev! Måsen kunde stukad avvika till slut för ett par sothöns la sej i bråket och störde gåsen. Det blev förstås massor med bilder.

Under JUNI blev det förstås en del dykning och det här är faktiskt ett djur, en bägarkorall. 

Hej så länge,

Lena

Kultingvarning

Jag har varit tillbaka och mött vildsvinen igen, denna gång verkade de acceptera min närvaro något bättre och vågade sej fram med kultingarna. Först var de förstås ganska blyga och stod länge och tryckte i den mörka skogen. Jag hörde dem gruffa och ljudligt blåsa ut luft som en fnysning.  Mörka skepnader rörde sej under de stora granarna.... tills plötsligt en gris tittade fram. 

Den är avaktande och fundersam....

....men snart är det två framme och kollar in mej. Jag står ungefär 20 m bort och spanar tillbaka genom kameran. Än så länge är min 100-400 zoom inställd på 400 mm, men det kommer jag att få ändra efter ett tag.

En sugga smyger in på vänster sida...Hon är lätt att känna igen pga ett skadat öga och har fått smeknamnet Gudrun. Hon tittar på mej hela tiden och när jag höjer kameran försvinner hon tillbaka in i skogen. Men hon är snart tillbaka igen...

Efter suggan skymtar jag en randig filur och snart kikar en liten kulting fram...i bakgrunden kan jag ana två till randiga små djur.

Den här kultingen vet precis vad som vankas och travar snart fram mot maten som ligger på marken. Jag håller andan och ser till att ha fokuspunkten på rätt ställe.

Jag spanar genom kameran och försöker röra mej så lite som möjligt. Ganska snart inser jag att det är flera grisar på plats och de äter försiktigt av kornen på marken. De har full koll på mej, åtminstone suggan Gudrun.

Förvånansvärt snabbt är hela klanen på plats. Att döma av storleken är det fjolårsungar och några mindre suggor samt Gudrun som troligtvis är mamma till kultingarna. Det finns också en till större sugga men hon är inte med i gänget ännu. Nu börjar de känna sej mer säkra på att jag är ofarlig och mumsar på av hjärtans lust.

Ingen av de större grisarna motar bort småttingarna så det måste råda en ordning i flocken som gör att alla ser efter kultingarna på något sätt. Det är en del träd och grenar mellan mej och djuren men jag kan stå kvar där jag är vilket nu är ca 10 m från matplatsen.

Jag är medvetent om att det råder mycket blandade känslor om dessa djur och jag har sett vad de kan ställa till med. Men just i det här ögonblicket kan jag faktiskt bara njuta och se på.

Kultingarna förflyttar sej snabbt mellan olika foderplatser. Det gäller att vara där från början för att få ta del av det bästa. Kanske något mamma Gudrun förmedlat till dem...

Jag står stilla och myser...Grisarna är helt tillfreds med ljuden från min kamera och att jag rör mej sakta i periferin.

Mamman med sina tre små telningar. De får i alla fall inte 12-14 kultingar som är vanligt hos våra domesticerade grisar.

Glad påsk allihopa!

Hälsningar Lena