En stilla dag i hagen II

En annan hage som jag passerar när jag kör till och från jobbet har två Highland cattle. Här går det absolut inte att parkera, men om de är i rätt del av hagen och jag sitter i bilen med rutan nere (samt uppsikt bakåt) kan jag ta några bilder. Vägen är trots allt inte särskilt trafikerad. Här verkar den ena ha upptäckt mej.

Har man långa horn kan man klia sej själv på ryggen. Men det ser ut att kräva viss koncentration.

Kollar näsan, struntar i fotografen.

Det var lugnt i den här hagen denna morgon. Jag var betydligt senare än vanligt så det är strax efter "morgonfikat". 

Så lugnt att man kan luta sej lite mot sin kompis.

Man kan också bli kliad av sin kompis med långa horn, bakom örat är skönt. Även om det inte är tydligt på bilderna verkade de faktiskt nyttja varandras horn till att klia sej när de stod så här.

Det är svalt väder, mängden flugor har minskat och det finns fortfarande mat i överflöd. Kan det vara bättre?

Hälsningar Lena

Lockespindel

När jag skulle ta in mina pelargoner måste de klippas ner och planteras om i mindre krukor. Mitt i det arbetet hittade jag en lockespindel och tog då fram kameran. De har onekligen en rätt intressant form för att vara spindlar, med en kropp som saknar den tydligt markerade midja som andra spindlar har och de otroligt långa benen.

Lockespindlar har dessutom bara två ögon, till skillnad från sex eller åtta som man ser hos andra spindlar. De kan inte producera gift och de spinner inte några trådar, de saknar helt förmågan att producera silke. Dessa spindlar äter delvis växtdelar och as, men kan också jaga ikapp levande byten. Hittade en uppgift om att de kan äta fästingar, så var rädd om lockespindeln om du hittar en i din trädgård.  

Benen är otroligt långa och de kan hålla sej fast genom att kröka änden på benen som krokar. Det var inte förrän jag tittade på dessa bilder i datorn som jag såg att den här spindeln bara har sex ben. De ska normalt ha åtta ben och jag blev besviken när jag såg att den här inte var "komplett". När jag läste om lockespindlar fann jag att de lätt kan offra ett ben eller två, om deras liv är i fara. Det heter autotomi och det hade jag nog inte hittat om min spindel haft alla sina ben på plats. 

Här undrar jag om spindeln möjligen rengör ett av sina ben eller om den "smakar av" sin omgivning? Kanske spindeln använder sina ben lite som insekter använder sina antenner. Den kände sej onekligen fram på blomman med de allra längsta benen, men jag såg den också dra benen genom pedipalperna flera gånger, som den gör på denna bild. 

Innan alla pelargoner var intagna dök det också upp en större dagsvärmare. Jag hade en i trädgården för ett par veckor sedan och nu flög det runt en utanför ytterdörren. Den här var antagligen ännu mer desperat i sin jakt på blommor och här hade den ju hittat en guldgruva. Tyvärr försvann nästan alla blommor inom loppet av några timmar. 

Men jag har lämnat en stor urna med två pelargoner som fortfarande blommar, som en sista utpost för de insekter (och lockespindlar) som fortfarande rör sej runt huset. 

Nu är det fredag, yeah!

Hälsningar Lena

Sveriges nordligaste bokskog

För några dagar sedan besökte jag Sveriges nordligaste bokskog, Fånöö, utanför Enköping. Välkommen in i det gröna för en titt.

Skogen är inte naturlig utan planterades i slutet av 1800-talet av herrgårdens ägare. Plantorna hämtades från Skåne. I dag föryngrar den sig och betecknas därför mer som skog än park. Den hör till en gård och det går nog djur på vänster sida ibland. Det slog mej att det här kanske också betraktas som "tillrättalagd naturfotografi". Planterade träd kan väl inte vara naturligt eller?

Det var i alla fall grönt, lummigt och väldigt mysigt samt parkeringsförbud längs vägen i hela skogen. Jag parkerade ändå men vågade inte gå så långt från bilen. Det växte mer än bok i skogen men det var vackert ändå. Det som förvånade mej var att träden ännu inte börjat skifta i höstfärger annat än möjligen på toppen.

Här kan man ana lite gult mot himlen, men annars var det väldigt grönt och inte alls vad jag hade förväntat mej. Jag tog bilen och körde genom skogen, det var bara några hundra meter. Jag fortsatte en bit längs den smala grusvägen för jag ville att solen skulle går ner lite till innan jag vände, talboken fick gå ett kapitel. 

Jag körde tillbaka till skogen och parkerade på samma ställe (fast mot körriktningen, det var ju redan fel bara att stå där). Nu var skogen helt magisk. Planterad eller ej, man får ta vad som finns om man bor i Uppsalatrakten. 

Jag förlorade mej en stund i grönskan och hade gärna gått ut bland träden. Men jag ville inte utmana ödet. Det kan ju hända att jag vill återkomma hit igen och parkera utan att se skylten. Synd att bli känd redan vid första besöket. 

Hälsningar Lena

Hösten är här

Nu är det höst och då tar man upp potatis. Vi satte ett kilo sättpotatis, ca 10 knölar, och plockade upp ca 15 kilo. Det blir ganska många kok till två personer under hösten. Odling i liten skala ger mer avkastning än man kanske tror.

Fredrik passar på att sätta vitlök då vi gräver om i odlingslådorna.

Vi tömmer växthuset och i år är det en stor skörd av mild chili/paprika att ta hand om samt en mängd aubergine som mognat på tre plantor utanför växthuset.

De gröna paprikaliknande frukterna är poblano. De går utmärkt att äta/laga till då de är gröna och vi väljer att rosta dem sotsvarta för att användas till en poblanochilisås enligt ett recept som jag fått av min syster i Texas. Man bränner ytan på frukterna och skrapar sedan bort det brända skalet och använder därefter de strimlade frukterna i en ostsås. 

Vårt stora chiliträd "Jamaica Bell" är fullt med frukter och jag plockar en stor bunke full som grannen tacksamt tar emot. Trädet ska ansas ner till ett format som gör att det kan stå i köket. Några frukter får sitta kvar.

Vi brukar också övervintra en mild gul habanero vars frukter passar utmärkt att göra chilimarmelad på. Till vänster den frodiga plantan som ansas ner till den lite tunnare versionen till höger som får flytta in i vardagsrummet. Det här gjorde vi förra helgen och växthuset tvättades grundligt på insidan och utsidan. Det har sedan fått torka under veckan då vi jobbat.

Frukterna från den gula habaneron har mognat i köket under veckan och lördag morgon hade jag en stor skål gula chili att koka marmelad på. Jag blandar i några Jamaica Bell med kärnor och allt för att få lite sting på marmeladen.

Med morgonens marmeladkok säkrade jag också några julklappar. Den gula chilimarmeladen har en liten men trogen kundkrets. I bakgrunden en sortering av våra sista tomater  efter färg. De rödaste ska ätas först förstås. 

Under dagen inredde jag vårt växthus för den kalla årstiden, då vi försöker använda glasrummet så länge det går.  Trasmattor på golvet och gardiner dämpar ekot, hindrar småfåglarna från att flyga på glasrutorna och ger lite fin stämning med enklare belysning. 

På lördagar kör vi fortfarande "zoom" cocktail med min systerdotter + fästman i London och syster + svåger i Texas. Det blir inte alla lördagar och nu var det nog en månad sedan vi pratades vid och alla har varit ute och rest på något sätt. Vi hade så mycket att avhandla att vi fick boka ett samtal till med systern på söndag.

Vi åt lördagmiddag ute i växthuset. Med gasolvärmaren på var det riktigt mysigt.

Eftersom det var strålande väder ville jag ut i skogen och leta efter svamp. När alla pelargoner flyttat in, krukorna tvättats, blomlökar planterats och allt annat pyssel man ska göra i trädgården var klart, skyndade jag mej iväg några timmar på söndagen. Inspirerad av Stefan satte jag min vidaste vidvinkel (Tokina 10-17 mm fisheye) på kameran för att fota "close up wide angle". Närgränsen är 14 cm och jag experimenterade med trattkantareller. 

Precis när jag stoppat ner kameran och böjde mej fram för att plocka dessa fina trattkantareller dök den här maffiga spindeln upp. Fram men kameran igen. Den var förvånansvärt stor. 

Jag hade även 100 mm makro i väskan och tog några närbilder på den läckra spindeln.

Om någon hade sett mej när jag tog den här bilden hade de nog funderat. Jag ville ju inte lägga mej ner i det blöta riset men jag måste ju ner till spindelns nivå, dvs trattkantarellhöjd, för att få en närbild med alla ögonen synliga. Förvånansvärt nog satt den kvar på svampen så länge jag höll på och fotade. Den fick naturligtvis behålla sin svamp. Det fanns gott om andra trattkantareller i skogen, hösten är ju här nu. 

Hälsningar Lena

En stilla dag i hagen I

Varje dag på väg till eller från jobbet passerar jag ett antal olika hagar med djur. I en finns det ston med föl och på morgonen kan det se ut så här. Dessa bilder är dock tagna en lördagmorgon så det är inte så tidigt. De fölen verkar ändå lite morgontrötta. 

Om ni funderar varför den är så fläckig i pälsen beror det på att den tappar sin första fölpäls. Här kliar den sej lite.

Ingen brådska att stiga upp.

Istället rullar den sej njutningfullt i det fuktiga gräset. 

Ett lagom ansträngande morgonbestyr.

Det är två ston med föl och alla tar det väldigt lugnt. När fölen kommit på benen och fått sej en slurk mjölk vilar hästarna stående. Stoet verkar slicka sej om munnen...

...sedan kommer en stor gäspning. Det är verkligen lugnt denna dag.

Hon gäspar igen och jag kan inte låta bli att ta en serie bilder, titta även på ögonen... 

....stoooor gäsp. Visst känner ni för att gäspa,....snart....

Hälsningar Lena