Ultuna Permakultur

Välkommen in genom grindarna till Ultuna Permakultur. På SLUs hemsida kan man läsa att Ultuna Permakultur är en ideell förening av en grupp studenter som har samlats runt den gemensamma passionen att värna om vår natur och regenerera relationen mellan urbana människor och jorden under våra fötter.

Permakultur är en sammadragning av PERMAnent agriKULTUR och målet är ett hållbart samhälle. Kärnan i permakultur är design och permakulturdesign används för att planera mänskliga aktiviteter bättre. Man strävar efter att bygga nätverk och sluta så många kretslopp som möjligt. Permakultur är ett samarbete med naturen, med omsorg om människorna och om jorden för att skapa miljöer som bygger på ömsesidigt positivt beroende i kvarter, byar eller företag. Fakta från Wikipedia, men jag kan intyga att det här är betydligt mer än några grönsaksland.

Denna permakultur startade i januari 2020 med två workshops och 11 mars samma år bjöd man in alla som ville komma med en spade att börja gräva gångstigarna. Ytan var enbart gräsmatta med enstaka stora träd samt en minnessten och låg omgiven av fyra mer eller mindra gamla byggnader på Ultuna Campus. Arrheniusplan, som platsen heter, är på ca ett halv hektar och var en helt "outnyttjad" gräsmatta. 

Här kan man se Ultuna Herrgård i bakgrunden. Till för några år sedan satt rektor och universitetsledningen i detta hus men nu har man byggt nytt för den funktionen. Herrgården levde inte upp till de funktionella krav som numera ställs på en myndighetsbyggnad och det gick ju inte heller att bygga om den hur som helst.

Här är en av landskapsarkitektstudenterna som varit med och designat permakulturen. De har öppet för försäljning tisdagar och torsdagar 13-18 och det finns massor med fina grönsaker och örter.

Här kan man se minnesstenen som förstås står kvar. Huset i bakgrunden minns jag från kemiundervisningen när jag började läsa på SLU 1987-88. 

Stenen är till minne av Johan Arrhenius som lade grunden för och organiserade Ultuna lantbruksinstitut. Lägg märke till hur odlingsbäddarna är designade runt stenen och att det finns såväl blommor (ätliga) som grönsaker. 

Frodig mangold och fänkål samsas med krassen. Gångstigarna går i mjuka bågar som ibland blir labyrintliknande när man går runt och tittar på allt som finns. Man ska inte ha bråttom utan hela stället inbjuder till att snirkla runt och sakta ner tempot efter en lång dag på kontoret eller med studier.   

Jag kom mej inte för att fråga men jag vet inte om det var tänkt att det skulle växa champinjoner här tillsammans med löken. Fint blev det i alla fall.

Man har också placerat ut sittplatser på några ställen så man kan slå sej ner och njuta. För det är verkligen en njutning att gå runt här och designen inbjuder till mer än bara välja ut middagsmat. 

Jag har ju fortfarande en hel del egna grönsaker så det blev bara ett kilo potatis för att smaka ett par av deras sorter. Squash och vitlök fanns också till försäljning + allt moget som det gick att plocka. 

En blivande ekonomagronom är med och har hand om försäljningen denna dag.

Morötter och olika sorters rödbetor kunde man också hitta. Här kommer det att finnas godsaker långt efter att min egen täppa har slutat ge skörd och jag kommer definitivt att komma tillbaka. Det är ju promenadavstånd från kontoret. 

Selleri, bönor, majs, rödbetor, squash, potatis, lök och mycket annat. Om ni har vägarna förbi kan jag rekommendera en tur bland odlingarna. Mina bilder gör inte stället rättvisa för jag kan inte få fram helheten (skulle haft några drönarbilder förstås). Vill ni handla är det tisdag och torsdag eftermiddag som gäller, men man kan alltid öppna grinden om man bara vill strosa runt.

Hälsningar Lena

Knaggrocka och barnkammaren på Havets Hus

Det här är en knaggrocka. Det är den vanligaste rockan i Europas hav och den finns på dykbart djup på västkusten. Men jag har aldrig sett en knaggrocka i svenska vatten. Bilden ovan är tagen utanför Strömsholmen (hör till Atlanthavsvägen) i Norge.

Knaggrockan är hotat i Sverige bl a för att den redan vid ett års ålder är tillräckligt stor att fångas i trålfiske. Andra orsaker som bidrar är att den växer långsamt, inte blir könsmogen förrän vid 10 års ålder och att honan bara lägger ca 20 äggkapslar år gången. Reproduktionstakten är alltså låg. Den förlitar sej på kamouflage och ligger oftast stilla på botten. Om man smyger fram försiktigt kan man komma riktigt nära.

Så nära att man kan ta porträttfoton med makro från ena hållet och vidvinkelbilder från andra hållet. Den här rockan verkade tycka att det var OK att posera för fotograferna fast den har en framför sej och en bakom. Eftersom jag fotar med en 12 mm fisheye är jag så nära att den kan vifta stjärten i kameraporten.

På nära håll ser den ut så här. Ögat är speciellt och man kan se att den har en tagg precis framför. Den har också vassa taggar längs rygg och stjärt men de är inte giftiga. Taggarna, eller knaggarna, har gett rockan dess namn. 

Här en större rocka som faktiskt simmade en bit när vi kom och störde den. Rockor av den här storleken har annars inga naturliga fiender mer än nät och minskade/förändrade habitat. Om man råkar fånga en rocka måste man släppa i den igen. 

Jag rotade fram bilderna på knaggrocka ur arkivet för när vi var på Havets Hus i Lysekil denna sommar fanns där en mängd smårockor. Sedan 2016 har de haft knaggrockor och de har nu fått fart på förökningen och hoppas kunna släppa ut rockor i framtiden. De har hittills lyckats väldigt bra med bevarandeprojektet för småfläckig rödhaj. De här små rockorna var bara 6-7 cm långa och hade ett eget akvarium. De såg ut att "dansa" precis under ytan.  

Gälar och munöppning sitter på undersidan (det är inte ögon man ser).

En pytteliten knaggrocka.

De här babyrockorna är lite större och då får de samsas med pyttehajar. Här kan man tydligt se taggarna längs rygg och stjärt, även om skärpan inte är den bästa. Det är mycket svårare att fota genom glas än när man är i vattnet med kameran.

Rocka på Havets Hus så kanske man kan få se en knaggrocka även på svenska västkusten.

Hälsningar Lena

Sädesärlorna

På väg till Säter stannade jag vid Gölja våtmark som ligger längs väg 70 strax utanför Sala. Fågeltornet stod i en sjö av vatten och två skådare som var där beklagade sej för det hade varit så många vadare dagen innan och nu hittade de bara en ynka gluttsnäppa. Jag hade redan då fått syn på en sädesärla som visade upp sej på en brädbit i det överväxta vattnet och brydde mej inte det minsta om snäppan. Den värmde upp med lite stretching...

...sedan var det dax för middag. Den kunde nästan landa på den grötiga växtligheten och plockade snyggt insekter på ytan, med och utan "sallad" såg det ut som.

Smasken för en ärla.

Sedan flög den tillbaka till träbiten och mumsade i sej fångsten där. Den gjorde förstås flera turer och jag stod i solen och njöt. Det gick undan men jag kände på mej att några skarpa bilder borde det ju ha blivit och fågeln var ganska nära. När jag kände mej nöjd gick jag till bilen och körde fram några hundra meter för att vända.  

På väg tillbaka får jag syn på en ung sädesärla som sitter ännu närmare vägen och jag måste ju stanna, mot körriktningen denna gång. Det var dock en mötesficka här så det fick duga. Jag satt kvar i bilen och körde ner rutan. Den såg ut att titta på mej då jag gjorde det. 

Den här lilla fågeln bjöd på en ännu finare uppvisning i konsten att plocka insekter på den gröna vattenytan. Solen strålade och det blev ofta en skugga av fågeln. Ibland störande men ibland ganska rolig tycker jag.

Den sjönk ner en bit precis när den plockade upp godsaken.

Den ville också ha något fastare under fötterna när den skulle äta upp maten och satte sej på en pinne alldeles vid vägkanten. Det var vatten ända fram till vägen på bägge sidor om bilen. Antagligen de senaste skyfallen som gjort våtmarken betydligt större än den normalt ska vara.

Det blåste lite så den fick korrigera flygningen ibland.

Här kan man se den lilla mumsbiten som den har spanat in.

Vips hade den plockat upp maten...

...och så tillbaka till pinnen för att svälja bytet i lugn och ro.

Efter en sista insekt lämnade jag sädesärlorna i den gröna pölen och styrde vidare mot Säter.

Hälsningar Lena

Östra Silvbergs gruva

Jag körde till Säter dagen innan utställningen och fortsatte till Östra Silvbergs gruva för en stund i naturen när solen var på väg att gå ner. Gruvhålet har blågrönt vatten och jag har dykt i detta hål flera gånger för ca 15 år sedan. Jag har dock inga undervattensbilder från detta ställe, mest för att det inte finns något liv i vattnet. 

Gruvhålet har nu blivit ett så populärt badställe (och feströjarställe) att man satt upp en bom så det inte går att köra ända fram. Jag tror inte att man dyker där längre för det är för långt att bära utrustningen. Östra Silvberg hade sin storhetstid som gruva redan på 1400-talet och mycket silver har utvunnits här. 

Mycket skrot har också dumpats här för folk verkar tro att det är ett "bottenlöst" hål. Åtskilliga bilar har puttats över kanten. 

Jag visste inte att gruvdriften var så gammal och jag hade inte heller sett den gamla kyrkogården förut. Nu fanns det en prydlig skylt så jag vandrade iväg mot ödekyrkogården. 

Det var en stillsam plats mellan stora tallar där det växte blåbärsris och ljung. Denna sten restes som ni ser 1942. Det fanns också någon form av stengrund kvar, kanske från kapellet som omnämns på stenen. 

Den här graven var från 1600-talet. De rödbruna slagghögarna i bakgrunden ger ett annorlunda intryck.

I det lågt stående solljuset kan t o m en sten få vackra färger. När jag strosade runt utanför kyrkogården, på väg tillbaka till bilen, hittade jag en fin carljohansvamp, sedan en till, och en till....

Jag plockade på mej så många svampar jag kunde bära och gick sedan till bilen för att leta reda på en påse att plocka i. Det fanns ju mer av dessa godsaker. Tyvärr hade jag ingen kniv så jag kunde inte putsa bort skräpet från skaften eller kolla om de var maskätna. Jag plockade bara exemplar som kändes fasta och såg fina ut. 

När jag stod vid bilen och precis hade hittat ett par grönsakspåsar i väskan passerade något stort och rosa på vägen. Vad i hela friden är detta? Den långa "limon" svängde av på den väldigt gropiga och smala vägen upp mot gruvan.

Bilen kom från Borlänge och hade med sej ett glatt gäng som var ute på någon slags rundtur med förfriskningar. Jag avstod från att fota gästerna men förevigade chauffören med matchande slips vid den godisfärgade bilen. Han fick förstås backa hela vägen ut för att kunna fortsätta resan. Svamparna fanns till höger om bilen (om någon annan skulle ha vägarna förbi inom en vecka eller så). 

Hälsningar Lena

Säterdalen och en Fotografisk resa

Äntligen kunde det bli av igen, En fotografisk resa i tid och rymd. Denna resa var först planerad till den 6 juni men det blev förstås uppskjutet pga av den evigt rådande pandemin. I helgen kunde vi ändå ses och trots vissa begränsningar (max 50 deltagare på föreläsningarna) blev det en toppenfin lördag med både nya och nygamla möten.

En av mötesgeneralerna Peter Engman i samspråk med deltagare. 

Elisabeth Englin/N från Hälsingland var en av föreläsarna och hon höll en presentation som var en ren njutning att få uppleva. Ganska lågmäld men med ett stort engagemang för naturen och ffa skogen i sina hemtrakter. Elisabeth hör och ser jag gärna fler gånger. 

Det kom och gick en del besökare. Vädret var perfekt och det fanns gott om tillfällen att prata med de som kom och tittade på bilderna.

Susanne Larsdotter var en ny deltagare som det var kul att prata bild med. Jag hoppas verkligen att vi ses igen eller kan utbyta erfarenheter på något annat sätt. 

Jag hade tipsat Björn om detta evenemang för jag visste ju att Korsheden inte är så långt från Säter och det skulle ju vara så kul att ses. 

Björn kom lagom till lunchen och det var verkligen trevligt att få ses IRL och småprata en stund i den sköna miljön som Säterdalen bjuder på.

Vi tittade på utställningen tillsammans med Mats och hade en trevlig stund ihop tills det var dax för dagens andra föreläsare som var Brutus Östling. Han levererade en lång underhållande föreläsning/bildspel som anknöt till hans senaste bok "Konsten att fotografera fåglar och andra djur, version 2.0". 

Säterdalen hade ju också fått en del regn på sistone och det märktes tydligt om man såg sej omkring. Om barnen ville gunga måsta man ha höga gummistövlar och den strida strömmen krävde järnkoll på vad småttingarna höll på med. 

Det stillsamma porlande vattendraget som jag vid tidigare tillfällen fotat hundar och andra små djur vid var nu en kraftfull forsande ström. Ser fram emot nästa års arrangemang i Säterdalen den 6 juni. Hoppas vi kan ses då.

Stort tack till Magnus och Peter samt alla inblandade arrangörer för en fin resa.

Hälsningar Lena