Fotografi–en vit månad

Inte bara kroppens alla inre organ kan behöva en semestermånad då och då. Även fotografiögat kan behöva vila. Måla mera istället...

Men lite pyssel med Nikon F (apropos och inspirerat av Björkboms inlägg) kan inte låtas bli.  För något år sedan skaffade jag en Nikon F med Photomicsökare. Skälet var av ren och pur privatnostalgi. Det kan vara så med bilar, båtar, kameror med mera, markörerna i livets skeende så att säga. Min sjuttiotalets Nikon som jag dumt nog lånade ut till en god vän gick i kras efter ett fritt fall om tio meter minst och direktträff med en skärgårdsklippa. Inte ens Nikon F klarar det. Även vänskap sätts på hårda prov. Men det är historia.

Man kan med viss fog fundera över hur man tänkte när man konstruerade Photomicsökaren för det är onekligen en klump som inte tillför så jättemycket vad gäller ljusmätning eller annat. Den är sällsynt oprecis, ungefärlig är en mild underdrift. "5.6 och 1/125" är både snabbare och mer exakt. Eller en lös mätare. Jag använder ofta en app, Pocket light meter och precis som förr i tiden, man mäter och ställer in i vetskap om att ljuset ändrar sig inte så särskilt mycket, ett steg på bländaren hit eller dit om så behövs. 
   Nåt som kameranostalgiker nog har upptäckt är att sjuttiotalets ESR-kameror ofta drevs med ett eller två små kvicksilverbatterier med 1,35V spänning. Kvicksilverbatterier är numera förbjudna och ersättningen silveroxid eller lithium leverar högre spänning, 1,5V nåt som stökar till det i ljusmätningen. Den här frågan har nog varit uppe på FS tidigare, hur kompenserar man den högre  spänningens inverkan på ljusmätarens utslag. Hur många bländarsteg och så vidare? Hur man gör en ickefråga till något viktigt.
   En annan grej som analoga nostalgiker ibland får ta hänsyn till är att dåtidens kvicksilverceller hade omkastad polaritet i förhållande till själva cellens yttre skal (bland annat Pentax spotmatic-modeller). Den som vill använda ljusmätning där får förutom spänningskompensation också finna sig i att mätaren visar "baklänges", minus blir plus och omvänt.  "Sunny 16" är även här bättre.
En annan olägenhet är att Photomicsökaren inkräktar på utrymmet för filmframdragningsspaken. Men som sagt, nostalgifaktorn är svår att runda. 

Om nutidens pictorialism. Reflektion.

Tänker man på pictorialism är det väl 1800-talets fotografiska  försök att ernå samma betydelse och status som stafflimåleriet.

Finns det pictorialistiska synsättet på fotografi än idag. Ja, sannolikt även om dagens fotobilder jämförs  på ett annat sätt. Inte med konstmåleriets form och utförande, utan mer som i konstmåleriets förväntade innehåll och berättelse. Eller egentligen i sin egen form– den högupplösta knasterskarpa bilden som bara tillåter en läsning. Och då är det alltså inte avantgardets uttryck utan mer, det lite oförargliga berättandet som finner sin form. (Det här inlägget har stått i skafferiet ett tag om uttrycket tillåts.)
  Så tänkte  jag alltså när jag tittade på SM i fotografis resultatbilder. (se länk på FS huvudsida.) Normen tycks vara det vackra, det högupplösta knasterskarpa. Det sentimentala eller det allmänt sett väldigt emotionella.  Så ser dagens bildberättelse ut i den mån bilderna inte är rent sakligt redovisande. Ganska nära den verklighet vi lever i och läser om men som vore de i ett helt annan berättelse. Det finns som sagt en hel del undantag, men mainstream är kanske ett uttryck för den ibland, i vissa kretsar omhuldade tanken om någon specifik svensk melankoli som genomsyrar bildkonst i synnerhet och kultur i allmänhet. Då är det dags att lite smått frondera. I de här frågorna är vi farligt nära den punkt där en oförarglig nationalromantik övergår i en nationalromantik med bestämda mål och syften, inte sällan av mörkbrun karaktär.
   Bortsett från en sådan irriterande politisk synpunkt, finns kanske en annan bäring här. Den digitala pictorialismen som den uttrycker sig idag, och lite avlägset, också i samklang med de  ofta lite krystade diskussionerna om hur man bäst kalibrerar, profilerar, etc, etc kameror, skrivare, skärmar, ja bara fantasin kan sätta hinder för vad som behövs skruvas på för att få ett resultat bättre än någon annat. Teknikaliteter krokar arm med berättelsen skulle man också kunna säga.  Så kan man tolka dagens superexakta exponeringar.

Nu kan det här så klart låta lite gnälligt. Man gör väl de bilder man vill. Skapar det man skapar. Men så kommer den där lilla jävulen in, publiceringen. Och det är då den privata bilden med sina tankar görs till någon annans. Och vi vet inte alltid vilka mekanismer och syften som ligger bakom en publicering. Är det möjligen det basala; att bli sedd. Eller är det att bli uppskattad lite mera, på en kommersiell arena där att bli sedd är lika med en inbetalning på bankkontot. Inget fel i det, inte på något sätt. Men visst är det bra om vi är öppna med vad som sker. Och vilka syften vi har och vad som kan rymmas  inne i den lilla ruta som kallas bildutsnitt.

(Bild. Inte dagens mainstreamskärpa. Nikon F Photomic  24/2.8. Fomapan 200 i D76. Inläst som rawfil. Därefter omsorgsfullt rådbråkad och plågad i Photoshop.)

Nikon F Photomic och vad ska man egentligen ha en sån till

Nikon F systemet innefattade en hel mängd olika tillbehör, objektiv, sökare med mera som begreppet systemkamera betyder. Bland annat Photomic-sökaren, en anmärkningsvärt stor klump för att i princip bara innehålla en ljusmätare, ljusår i från dagens digitala teknik. En ljusmätare som dessutom visar resultatet ganska ungefärligt, något som redan då när kameran var modern var ja just det, ungefärligt, basalt är bara förnamnet.
Nånting som blir uppenbart är att dåtidens exponering inte var det exaktas vetenskap, eller rättare sagt, det behövdes ett öga och ett visst mått av kunskap bakom sökaren också, vilket dåtidens negativpärmar med brutal tydlighet visar att så inte alltid var fallet. 

Jag har alltså skaffat mig en sån här, nostalgifaktorn gick inte att runda, trots allt. Hur bar man sig åt? Ställa skärpan manuellt, i situationen utvärdera ljusmätarens utslag, lite större bländare, lite mindre? Ja, det är kanske det som är just den ungdomliga lockelsen med analogt fotografi. Man måste tänka själv, samtidigt som toleransen är rätt stor. Det finns något förlåtande över stora delar av analogt filmfotografi. 

Nåt annat? Nja, att systemet inte riktigt matchar föraren. Med höger glasöga blir sökarbilden plågsamt oskarp, med vänster öga, mitt sämsta men  utan glasöga fungerar det. Med en 24mm så blir hyperfokal metod praktisk och mycket användbar, med längre brännvidder i arsenalen inte lika lätt. 105mm, mitt favoritobjektiv, därmed lite knepigare. Dioptrilinser för det här ekipaget verkar vara kanske inte omöjligt men ändå rätt svårt att hitta.
    Samtidigt finns en viss glädje i att då och då återgå till det här sättet att fotografera, att gestalta. Långsamhetens lov som sagt. Något att återerövra. Men hur ställer sig detta i dagens fotografiska trend, som inte enbart är knasterskärpa utan också en rejäl portion av oskärpa, estetiskt formulerad oskärpa ofta som ett resultat av dagens tryckkvalitet och faiblesse för matta papperskvaliteter.
   Man omger sig med teknik, mer eller mindre beroende på vilken bildteknik man ägnar sig åt. Ett lagom grängat papper och en bra penna, enklare kan det inte bli för den som ägnar sig åt tecknandet. Fotografi är dock något annat.
   Nu ska sägas att slow-photo-arsenalen för min del redan är uppfylld, Rolleiflex, Minox, Robot, Nikon FG borde räcka för att upprätthålla ett nostalgiskt förhållande till fotografisk bild. Det om detta.
   Analogt fotografi börjar i dag, i och med AI och hysteriskt kompetenta kamerautrustningar, sakta närma sig ett förhållningssätt till bild och bildarbete som liknar den traditionella konstgrafikens. En process i flera steg, låt vara utan handens direkta närvaro som i koppargrafiken eller litografin till exempel. I det perspektivet är jag inte orolig för artificiell intelligens. AI kommer att verka på en kommersiell marknad och gör det redan nu. Mer om detta nån annan gång
Önskar alla en trivsam påskafton.