Nikon F Photomic och vad ska man egentligen ha en sån till
Nikon F systemet innefattade en hel mängd olika tillbehör, objektiv, sökare med mera som begreppet systemkamera betyder. Bland annat Photomic-sökaren, en anmärkningsvärt stor klump för att i princip bara innehålla en ljusmätare, ljusår i från dagens digitala teknik. En ljusmätare som dessutom visar resultatet ganska ungefärligt, något som redan då när kameran var modern var ja just det, ungefärligt, basalt är bara förnamnet.
Nånting som blir uppenbart är att dåtidens exponering inte var det exaktas vetenskap, eller rättare sagt, det behövdes ett öga och ett visst mått av kunskap bakom sökaren också, vilket dåtidens negativpärmar med brutal tydlighet visar att så inte alltid var fallet.
Jag har alltså skaffat mig en sån här, nostalgifaktorn gick inte att runda, trots allt. Hur bar man sig åt? Ställa skärpan manuellt, i situationen utvärdera ljusmätarens utslag, lite större bländare, lite mindre? Ja, det är kanske det som är just den ungdomliga lockelsen med analogt fotografi. Man måste tänka själv, samtidigt som toleransen är rätt stor. Det finns något förlåtande över stora delar av analogt filmfotografi.
Nåt annat? Nja, att systemet inte riktigt matchar föraren. Med höger glasöga blir sökarbilden plågsamt oskarp, med vänster öga, mitt sämsta men utan glasöga fungerar det. Med en 24mm så blir hyperfokal metod praktisk och mycket användbar, med längre brännvidder i arsenalen inte lika lätt. 105mm, mitt favoritobjektiv, därmed lite knepigare. Dioptrilinser för det här ekipaget verkar vara kanske inte omöjligt men ändå rätt svårt att hitta.
Samtidigt finns en viss glädje i att då och då återgå till det här sättet att fotografera, att gestalta. Långsamhetens lov som sagt. Något att återerövra. Men hur ställer sig detta i dagens fotografiska trend, som inte enbart är knasterskärpa utan också en rejäl portion av oskärpa, estetiskt formulerad oskärpa ofta som ett resultat av dagens tryckkvalitet och faiblesse för matta papperskvaliteter.
Man omger sig med teknik, mer eller mindre beroende på vilken bildteknik man ägnar sig åt. Ett lagom grängat papper och en bra penna, enklare kan det inte bli för den som ägnar sig åt tecknandet. Fotografi är dock något annat.
Nu ska sägas att slow-photo-arsenalen för min del redan är uppfylld, Rolleiflex, Minox, Robot, Nikon FG borde räcka för att upprätthålla ett nostalgiskt förhållande till fotografisk bild. Det om detta.
Analogt fotografi börjar i dag, i och med AI och hysteriskt kompetenta kamerautrustningar, sakta närma sig ett förhållningssätt till bild och bildarbete som liknar den traditionella konstgrafikens. En process i flera steg, låt vara utan handens direkta närvaro som i koppargrafiken eller litografin till exempel. I det perspektivet är jag inte orolig för artificiell intelligens. AI kommer att verka på en kommersiell marknad och gör det redan nu. Mer om detta nån annan gång
Önskar alla en trivsam påskafton.
Ha det gott
/Gunnar S
Så småningom vart det i alla fall Nikon, en F 3. Köpte ett hårt slitet 105mm 2,5 för trehundra kronor. Nog det objektiv jag gillat mest. Det tar bra bilder!
/Gunnar S
/B
/Gunnar S
Ha en fin påsk!, Mvh Martin.
Byggkvaliteten kan man inte klaga på och den lilla extra omtänksamheten i att den ena knappen för ljusmätaren har en liten röd markering som blir synlig när mätaren är igång. Liksom bara så där.
God fortsättning
/Gunnar S