Om härledning av bilder.

En dag med elväder, plusgrader och friska vindar, ungefär som vintrarna numera mestadels ser ut i östra Svealand, grått, vått och blåst. Då går elpriset ner. I övermorgon blir det kallt och sol, då går priset upp. Julstämning har en prislapp den också. Det om detta.

 Jag plockade  fram en bild ur pappans samlade verk. Fotograferad med en Rolleiflex, samma som står på hyllan framför mig, en kamera som ska in på rundsmörjning efter jul. Det kan den vara värd efter snart sjuttio år.
   Pappan var en som man säger, habil amatörfotograf, då och då på nivå hedersomnämnade eller rent av liten bronsplakett om han nu varit med i någon fotoklubb, vilket han mig veterligt inte var.
  Såna här bilder borde nu  fått nån form av metadata. Varför tänkte han inte på det? Nu får jag gissa mig fram till olika tänkbara situationer. Samtidigt förstår jag att pappans syfte med bilden helt enkelt var att få till en snygg bild. Kanske han sett nån bild i en fototidskrift och fått en liten inspiration hängande i bildminnet. Eller nån annan ingivelse.
  Två män på fördäck drar upp friholtarna på en passagerarbåt nångång sommaren 1944 möjligen sensommar 1945. Med tanke på pappans förehavanden borde det vara en Gotlandsbåt, sommartid indikeras av flickans klädsel där i bakgrunden, och att man drar upp friholtarna stämmer med ljuset och horisonten. Det är eftermiddag och man har precis löpt ut ur Visbys hamn. Men vilken båt är det? Hon har en mast ganska långt förut, dävertar på fördäck och lanterna i vanten. Det stämmer inte med någon av de bilder jag kan hitta på Gotlandsbåtar från den tiden.
   Nu vill väl fler än jag associera denotationen basker och randig tröja till helt andra breddgrader, Frankrike typ, men där var pappan inte då. Var han nånstans då så var det på Gotland eller möjligen till eller ifrån. Randig tröja och basker kan trots allt varit en möjlig klädsel även på en Gotlandsbåt.
    Den här kommer väl aldrig att lösas och var som sagt nog inte meningen heller. En bild utan egentligt syfte än att vara snygg, en bild där mottagaren inte är definierad eller ens påtänkt. En bild som bara vill vara en bild. Ett flanörfotografi från ett fördäck nånstans nångång.

Fotografi därför att man vill säga nåt.

Fotoentusiasm. Central Park NY.

Fotografi för sin egen skull, bild för att det är bild? Eller L´art pour l´art helt enkelt.

Eller bild som språk och därigenom ett verktyg för kommunikation? En fråga som har hängt med fotografiet, och konsten, mycket länge. En fråga som dessutom tål att stötas och blötas länge, kanske rent av ett av de där bränslena som gör att fotografiet fortsätter, hittar en väg förbi bildens devalvering där bilden som språk har lämnat allt vad som handlar om språk, syfte och tilltal.
   Kan fotografiet, eller bilden, överhuvudtaget vara fritt från berättelse? För så vitt den är publicerad? I det ögonblick bilden publiceras, oavsett på vilken arena eller yta finns en möjlighet till kommunikation. Finns och finns? Den är där, kommunikationen. Däremot är det inte säkert att återkopplingen eller bildens feed-back når avsändaren alla gånger. Det hänger mer på var publiceringen sker än bildens kvalitet. Enkelt uttryckt.

Tankar som väcktes till liv efter att ha läst en intressant blogg  https://www.fotosidan.se/blogs/emaks/emaks-betraktelser-728-dessa-bilder-ar.htm

Jag sympatiserar  med tanken om bilder som inget annat är än fotografier och det kan också vara fotografens intention men hur man än vrider och vänder på saken så händer det nåt när man trycker på dela-knappen. När man gör något publikt.

(Som sagt, tankar i bilen hem från ön. Kallt, lite för mycket. Nån is på fjärden lär det inte bli den här gången. Gammel-Ante (havsörnen) drog ett par gånger över taknocken, vi hade ögonkontakt. Korparna hängde på.
    Har ni tänkt på att när det är kallt och vindstilla vilket sker några gånger under en normal nordisk vinter dyker domedagsrubrikerna upp. Men nästa dag när det töar och sydvästen blåser upp över landet, och vindsnurrorna går för glatta livet blir det inte så mycket rubriker. Det kan tyckas lite märkligt eftersom det inte riktigt följer medias nyhetslogik. Eller gör det kanske det? Nåt återkomma till.
  Och så var det det där med svårigheten med  reduktionsplikten, och löften, för eller senare hinner verkligheten i kapp...en typisk bilåkarfundering kanske. 

Trevlig helg

Om att confitera och lite eftertanke.

(Bloggen redigerad 221209 kl 22:59)

Ett halvt kilo ankfett har sedan i somras legat i kylen och diskret påmint om att en confitering nån gång borde verkställas. Därmed sagt och gjort. Confitering är en konserveringsmetod som i det här fallet går ut på att konservera fågel genom kokning i sitt, fågelns alltså, eget fett. Anklår inhandlas varvid processen sätter igång. Anklåren klappas in med salt och får ligga i kylen ett dygn. Därefter packas de i en gryta och ankfettet smälts i en kastrull vilket tar en liten stund.

När man smälter ankfett får man dels fett, dels en slags smet som inte ser helt aptitlig ut. Denna smet får kallna och sedan kan man göra en form av grattons (knaperbitar) genom att mixa bitar och koka ner en liten stund i lite ankfett. Får svalna och kan sen bredas på kex eller liknande. Typiskt franskt ta vara på allt mellan näbb och stjärtfjäder  men faktiskt betydligt smakligare än man kan tro. ( Nånstans här i proceduren borde en varningsklocka ringa högt och ljudligt. Så här brukar ett ankfett inte uppföra sig. men har man nu fått ett paket från Paris och klart vederhäftig avsändare och sammanhang. Ja, vem ska man lita på? Det visar sig att vi fått ett halvt kilo av en egendomlig produkt som är en blandning av fårost och gåsfett(!) En ingrediens i det franska köket som ligger väldigt långt från la cuisine francaise om man så säger, snarare en lokal specialitet från det inre av Perigord. Nåväl, det återstående fettet går alldeles utmärkt att confitera i. Faktiskt, med en liten ton av får och lamm, inte alls oävet).

De i grytan nu nedlagda anklåren täcks med det smälta ankfettet. Om fettet inte räcker kan man fylla på med lite neutral raps eller solrosolja. Grytan går in i ugnen och här kan man skynda på lite med hög värme och varmluftsfunktion tills termometern visar på upp mot 85-90 grader då man vrider ner värmen till strax under 100 grader och det hela får gå i fyra fem timmar, eller längre i ugnen. När man kan sticka ett grässtrå genom köttet är det färdigt, åtminstone enligt den gamla metoden. Om man nu inte har ett grässtrå och det inte går ut på att konservera köttet behöver inte tiden tiden vara så lång som två dagar i ugnen som gamla recept anbefaller.

En rimlig inställning av termometern. Ryms nog i hushållets elransonering kan man tro.

Här ligger anklåren. Lite för lite ankfett men det kommer nog att fungera ändå. Vi tar de som ligger i botten, så får de översta gå en timme till eller två. Är detta definitionen på det ultimata slow-foodköket kanske. Nu är hushållet inte fundamentalistiska vegetarianer, snarare så där lite mer tillåtande ”flexitarianer”. Animaliskt protein en gång i veckan enligt modellen ”en ekorre i veckan” räcker, typ.

Till detta serveras ugnsbakad potatis med brynt smör och lite ströbröd, haricots verts från den egna täppan, en sallad som på franskt manér äts med en liten bit ost. Till en confit de canard passar en pinot noir väldigt bra, inte nödvändigtvis en bourgogne, pensionärskassan har sina begränsningar. En champagne funkar också men där balanserar man väl på provokationens gräns :-)

De här kommer nog garanterat slippa att bli confiterade. Och såna här excesser i köket kan stämma till viss eftertanke. Vi har ett krig i Europa. Människor på flykt från alla de håll och en politisk situation där till och med Migrationsverket framstår som humaniteten själv. Det är där nånstans det goda köket, med goda vänner och gärna nya vänner därutanför är så viktigt. Både bokstavligt som bildligt. Sinnebilden för det goda livet.

Man knipsar ner husen numera

Nu river man så sakteliga Uppsalas ”skamfläck”, Sivia torg, ett kvarterskompex med två längor loftgångshus, ett litet innertorg-läs parkeringsplats, butiker med mera. Avvecklingen och utflyttning har pågått ett par år. Här fanns en av de bättre ”invandrarbutikerna” med stort och spännande sortiment. Här hade Kursverksamheten sin målarskola där jag under några år försökte lära ut akvarellmåleriets hemligheter och praktik. Långt tidigare hade jag skolkamrater som bodde där. Hyres. Modernt för de som kom flyttande från Dragarbrunns kåkstadsgator. Hyfsade hyror. Kvarteret uppfördes i början av sextiotalet, kanske nånstans i brottet mellan folkhemsarkitektur och miljonprogrammet. Forsman och Snellman hette byrån bakom ritningarna.
Nu rivs det på det där moderna sättet, man klipper sönder det i bitar. En lägenhet på under tio minuter. Här gick det att bo centralt även för den som var långt bort från vad marknadshyror kräver. Och så får det så klart inte vara.
Nu ska det bli ett sånt där ”nav” som det heter med hotell, kontor och restauranger.
(Alldeles till höger om kranarmen på våning fyra bodde en kompis till mig. Nu är det luft. Fuji x10.) 

Om att fotografera gips

Inte sällan förleds man till tron att modern teknik löser problem. Men hur ofta skapar inte modern teknik problem. Känns det igen?
Härom dagen gjorde jag ett test av två objektiv (ett sätt att fördriva tiden kanske) ett Meike 12/2.0 helt manuellt och ett Fuji 23/1.4 som jag körde helt manuellt. Resultatet blev under förväntan, även för Fujin som jag håller för ett kompetent objektiv på alla sätt och vis.
    Vad jag inte tänkt på var alltså att jag nu har nya glasögon sen en vecka tillbaka och att dioptriväljaren inte justerats. Jag skyller inte på någon annan än mig själv. Men i alla fall... Men, en annan grej slog mig och det är något en analog fotograf sällan plågas eller plågats av, jag tror inte ens det finns där. Vad en liten digital kamera kan ställa till. Jag plåtar med en Fuji Xpro2 som jag känner förtroende för (även om den har lite för många inställningsmöjligheter, det tar tid att koppla bort en del av dem). Jag använder nästan jämnt A-läget, jag väljer bländare och med ett autoISO som går att ställa högt så kan man nog säga att kameran sköter sig snällt och bra. Inte så sällan använder jag hyperfokal metod som oftast fungerar lika bra nu som på den analoga tiden. 
   Att manuellt sätta skärpan på vita kontrastlösa ytor som till exempel gips och liknande är inte lätt (oavsett nya glasögon). För att hitta skärpa behövs något som kontrasterar, en liten fläck, kontur eller nåt sånt. Xpro2 har som flera andra kameror en funktion som ska underlätta manuell fokusering, en slags digital mikroprisma som indikerar var fokus ligger. Det funkar rätt bra, särskilt med lite mindre bländare men knappast på största bländaröppning då mycket avgörs var skärpeplanet ligger. Kortfattat uttryckt, med bländare 8 fungerar "microprismat" men behövs egentligen inte. På bländare 1.4 fungerar den inte, där den faktiskt skulle kunna göra nytta. Med kraftiga vidvinklar är det ingen bra metod om man så säger. Nu kommer nån teknikfantast säga fasdetekterande. Och vad svarar man på det? Jo. Kanske det. 
 Bilden ovan är tagen med 23/1.4 med största bländaröppning. Nån som ser var skärpeplanet ligger? :-)

Lite musik på fredagskvällen https://youtu.be/r2GTvVIgs24 kanske. Matti Andersson den oförtröttlige accordeonistens musikjulkalender 2022.