Nordnorge 1945, en berättelse del 2

Dags för del två.  Man kan förstå expeditionsdeltagarnas förväntningar på flygresan och det flögs inte på så där jättehög höjd heller, lite slalom mellan fjälltopparna kan man säga. Och det fotograferades nog rätt flitigt inne i kabinen. De fanns fler fotografer med på expeditionen.Det är alltså pappans bildtexter i kursiv under bilderna.

 Väl framme i Kallax där överste Balchen och kapten Scott med "Vandra min väg" och ytterligare ett Dacotaplan stod redo att föra oss tvärs över Skandinaviska halvön på ett par timmar.

Framför ett av planen. (Notera fotbollen, den dyker upp senare. Värt att lägga märke till är också den förkärlek för gruppbildsuppställningar som rådde på den tiden. Bilden som sanningsvittne. Vi var där. En inställning vi nu kan vara tacksamma över. min anm.)

...och sen bar det av upp genom luften, bort över Lapplands skogar och sjöar, och in bland Kölens fjälltoppar där dimman visserligen hade lättat men fortfarande var obehagligt tät här och där. Snart avlösas de svenska mera "sansade" fjälltopparna av de norska som se ut som ett förstenat hav i storm, och det bär nedåt i en brant kälkbacke över den vackra Skjerstadsfjorden till Bodö -eller rättare sagt, det som en gång var Bodö.

Bodö var en stad med 6000 invånare men efter ett tyskt bombanfall var det inte mycket kvar av staden. I utkanten har en ny stad av svenska träbaracker börjat växa upp.

Upplag av bomber och landminor på flygfältet påminde om de nyligen avslutade striderna.Stora områden voro fortfarande minerade och tyska röjningspatruller arbetade med att avlägsna de farliga tingestarna.  
   På flygfältet väntade oss den norske chefen för exkrigsfångarna, major Kreyberg, i det civila professor i patologi i Oslo. Alltid glad och hjälpsam, dag och natt åkande omkring bland lägren i från tyskarna rekvirerade bilar, vilka sällan höll mer än två dagar på de ytterst dåliga vägarna. Sedan han hälsat oss välkomna placerades vi i en buss, vilken sett sina bästa dagar-minst sagt- och skramlade så sakteliga den smala och slingrande men dock av tyskarna betydligt förbättrade vägen till Fauske, c:a 6 mil öster om Bodö vid Skjerstadsfjordens inre del.

Men till slut var vi framme. Omgivningarna voro underbart vackra. Nedanför oss den glittrande fjorden, runt gamla gårdar med grönskande åkrar och ängar och silvergrå ålderdomliga byggnader och i fjärran snövita fjältoppar.

Den allra närmaste omgivningen var ej fullt så vacker.

Högarna av tom flaskor utanför varje fönster talade sitt tydliga språk.

Smutsen inomhus kan ej beskrivas.

Efter ett par dagars intensivt rengöringsarbete, i vilket alla deltogo med all energi, började sjukhuset bli någotsånär presentabelt.

En mindre hjemmefrontstyrka förlades på sjukhuset som vakt.

Tyska krigsfångar fick nödtorftigt göra iordning efter sig utomhus.

Slut för den här gången. I nästa avsnitt blir det mer folk och vad de sysslar med. Några negativ från det här äventyret finns inte kvar, det var överhuvudtaget dåligt med sånt i kvarlåtenskapen, men jag konstaterar att pappan utnyttjade det kvadratiska formatet så att han när bilden så krävde beskar han till ett mer rektangulärt format. En poäng med kvadratiska negativ. Och som sagt, eventuella skavanker och slarvfel i pappans mörkrum får hänga med. Det behåller en viss autenticitet. 

Nordnorge i maj 1945, en bildberättelse.

På bangården i Boden.(Brosset, Gülich, Nordvall, Oldfelt samt fru Nordwall-expeditionens sekreterare.

Två veckor efter Tysklands kapitulation 1945 begav sig pappan tillsammans med ett i någorlunda hast ihopskrapat gäng unga läkare och sjuksköterskor till Fauske i Nordnorge för att göra en insats i Röda korset. Nåväl,det fanns nog rätt mycket förberedelser innan, man visste nog rätt långt i förväg vad som skulle hända och låg så att säga redan i startgroparna. Och varför gör man en sån resa? Svårt att veta, han var blott nyss fyllda trettiotre år när det begav sig och i senare berättelser nog antytt att det var en blandning av självklar empati, altruism kryddat med ett par uns äventyrslystnad.

Dr Gülich underhöll oss på resan.

   Hur som helst, pappan lämnade efter sig ett fotoalbum med berättelsen och bilderna. En ganska smal publicering kan man tänka, inte den mest välbesökta ytan om man så säger. Historien tål ändå att återberättas och har kanske en liten bäring på vad som sker i Europa idag. Den stunden kommer alltid när det ska städas upp, repareras, plåstras om och tas om hand. Och med Anselm Kiefers ord, historien går både bakåt som framåt.
Så välkommen till albumet Fauske. Doften av gamla album får ni nog föreställa er själva. Bilderna tagna med Rolleiflex, samma apparat som står på min fotohylla och fortfarande gör sin tjänst även om en välförtjänt rundsmörjning väntar. Jag tänkte pytsa ut lite av berättelsen då och då framöver samtidigt som jag funderar på en annan möjlig publicering. Många bilder är väldigt mycket dagbok även om såna bilder också har sin charm men allt håller inte för en bredare publicering. Bildtexterna är pappans egna. Och visst fins det också en särskild charm i  tillförsikten och framtidsperspektivet.

Tågresan avslutad.

(Bilderna är inscannade med en Epson V750 pro. Jag scannar alla bilder i 24 bitars färg för att senare konvertera dem till gråskala och profilen GrayGamma 2.2. Eventuella slarvfel i pappans mörkrum får hänga med, men en liten aning kontrasthöjning har jag plockat in även om kurvan i för webbpublicerade bilder helst ska vara rätt mjuk så är pappans bilder helt i enlighet med dåtidens smak väldigt mjuka. Jag kan tänka mig att det inte var något finlir i arbetet med de här bilderna så dagboksanteckningar de var och fortfarande är. )

Om stora format

Anselm Kiefers skulpturer och målningar är nog definitionen på stora format. Och tungt. Han arbetar gärna med tunga material, mycket bly bland annat. Ruggigt effektiva bilder och gestaltningar, allt med någon slags koppling till Europas trasiga nittonhundratalshistoria men ofta med bibliska referenser. Vi var  överens om att det här är konst med tydligt politiskt tilltal men för den skull inte plakatbilder.

Artipelags konsthall på Värmdö utanför Stockholm. Utställningen slutar i morgon söndag och det lär dröja innan Kiefer kommer tillbaka till Sverige igen. Det är en bokstavligen tung och inte alldeles lättflyttat samling det här.

Trots den allestädes närvarande smartphonen blev det Fuji X10 som fick tjänstgöra. Den är roligare om än inte nödvändigtvis bättre.

Mest om ett gott nytt år

Torsdag den 29 december kväll. Det regnar och termometern visar på +6 grader. I går vid samma tid var det -5. Det rör sig i äggkastrullen kan man säga. Först på måndag nästa vecka ska det kila ner på minus 5 igen. Att vädret har blivit livligare har nog inte undgått någon, även om extremer alltid funnits. En del politiker hävdar gärna att det inte råder någon klimatkris, troligen i brist på kunskaper i elementär skolboksfysik och i nån slags tro att klimatkrisen kommer som något slags Harmageddon, apokalypsens ryttare som galopperar över jorden, överallt. Vilket den inte gör. Kapitlet värmelära.
  Och varför dessa tankar som kan uppfattas som oönskade politiska? Egentligen bara läsningen av en artikel signerad Arne Schmitz i Fotografisk årsbok 1971 om fotografiet och miljövård. Lite grann av en uppmaning och önskan om ett fotografi som arbetar i miljövårdens tjänst. Låt vara att 1971 diskuterade man miljö i ett Rachel Carson-perspektiv, försurningen av sjöar, DDT, kvicksilverbetat utsäde, hormoslyr och liknande problematik. Klimatförändringen på grund av växthusgaser genererade av mänsklig aktivitet var något som fortfarande låg på ett fåtal forskares bord. Men blotta tanken att kunna använda fotografi och det fotografiska språket som en del av debatten fanns redan då. Hur mycket av det ser vi idag? Naturfotografi som vågar ta steget lite längre. Jag ställer frågan, jag betraktar mig själv som en rätt medioker naturfotograf om ens som någon. Men visst finns det ett perspektiv som utmanar, eller hur? Förutsatt att man är med på tåget.
Med tillönskan om en bra avslutning på det eländiga året 2022. Och en tillönskan om ett åtminstone aningen bättre 2023 runt om i världen.

Sista bilden?

Vi går juldagspromenad runt ån hustrun och jag, så som man gör här i stan. En exponering, sen är kameran, en Fuji Xpro2 tvärsvart. Låst. Tvärdöd.  Nu är det visserligen några minusgrader men med batteriet i fickan så brukar sånt vara lugnt. Och vad gör man nu då?
   Det är ju inget man direkt löser med lite skruvmejslar och tänger. Nej, kameran kommunicerar inte med datorn heller. Man kan ju tycka att om man plockar ur batteriet avstannar alla elektroniska processer och borde återgå till nåt slags ruta ett-läge. Så icke fallet. Det mest irriterande är att det inte finns nån liten fotoverkstad runt hörnet som löser sånt här. Man är helt utkastad på nätet att försöka hitta nåt. VTMB (vad trött man blir).
God fortsättning...

(Hustruns Olympus fungerade klanderfritt...)