Opponent

Jag brukar då och då ta en sväng upp till universitetshuset för att testa objektiv, inställningar i kameran och material för kommande efterbearbetningar. Där finns en del gipser som är fina, och lättillgängliga, ljuset är vackert men lite knepigt och det är dessutom en väldigt högtidlig miljö. Inte bara Torilds ”Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större” över ingången till aulan utan hela miljön fylld av historiens vingslag. O, gamla klang och jubeltid...och sånt där. Det är där nånstans  som den där tanken dyker upp, inte så konstigt en gråfuktig dag sent i november, vid den här tiden åkte vi tefat i backen nedanför efter skolan, det där med klimat och väder och att det finns en hel del forskare som tycker annorlunda än rådande konsensus. Hur många forskare i klimat, väder och närliggande ämnen finns det i en befolkning som nyss passerade åtta miljarder? Hur många av dessa uttryckt i procent tycker annorlunda? Femtio, tio, en procent? Siffror på det. Det andra är, all vetenskap bygger på oppositionen som prövning av utsagor, teorier, hypoteser. Minsta doktorsavhandling utsätts för en opponent. Det finns och ska finnas en opposition och ett ifrågasättande. Det är en inte oviktig del av empirisk forsknings natur. Hela universitetsbyggnaden är som impregnerad med detta. Alla köper inte det...

   Det om detta. Objektivtestningen går så där. Resultatet blir under förväntan framförallt med 12/2.0 men även testet av det betydligt vassare 23/1.4 visar inte superresultat. Jag och den imaginära opponenten i bakhuvudet ser samma resultat. Opponenten ger med tvekan godkänt. Jag vet att 23:an är superbra, här gäller konsensus som opponenten vägrar ta till sig. Därför måste jag undersöka resultatet en gång till och i den undersökningen kommer nya fakta fram. Det som hänger på min näsa. Jag skaffade nya glasögon förra veckan. Där fanns orsaken. Höger öga i sökaren, EVF och "microprismor" i kombination med en felaktigt inställd dioptriväljare. Då blir det som det blir. Opponenten hade inte undersökt saken riktigt och det tog en stund innan jag kunde övertyga denne. Och ett nytt test nästa vecka.

Ja, så där kan man få dagarna att gå.

Strömholm igen

Det blev en sväng på Nationalmuseum i helgen, Christer Strömholms Parisbilder och konstnärsporträtt. (kommer man efter två blir det lite billigare entré, vilket får en att osökt tänka på den nya regeringens musei-inträdespolitik. ytterligare en sak att återkomma till.) Det är mycket bilder och inte de mest visade bilderna ur Strömholms oeuvre vilket är extra intressant. Snyggt hängt också. Den parallella utställningen med Vasaris teckningssamling har ett intresse den också även om kopplingen renässansteckninger och Paris på femtiotalet känns lite långsökt. Man måste inte se bägge.
   Utställningskatalogen till Strömholm är dessutom väldigt välgjord och bilderna i frekvensmodulerat raster är en fröjd att bläddra kring i. Och man slås av hur tryckteknik och bildåtergivning har utvecklats under de senaste digitala decennierna.

(Lunchsamtal Paris. Fuji Xpro1 23 2.0)

Emmy Andriesse

Emmy Andriesse, 1914-1953 holländsk fotograf som trots medverkan i the Family of Man och dessutom anses känd för sitt arbete och engagemang i den holländska Undergroundfoto-gruppen under kriget, De Ondergedoken Camera ändå lite grann passerat under radarn. Alltså ett namn som mer sällan syns i fotopressen eller på de hängivna fotografernas läppar. Det kan bero på att hon är kvinna, att hon gick ur tiden för rätt länge sedan, sjuttio år är en ansenlig tid i komma-ihågets värld. Å andra sidan har hon uppmärksammats ett antal gånger med utställningar och artiklar både här och där, bland annat MoMa. Se hennes bilder där om du söker.

Jag hittade en liten katalog med hennes bilder från dels strax före kriget och alldeles efter. Fina bilder (och snygg repro) korrekt exponerade och exemplariskt mörkrumsarbete utbrister nog en och annan. Tidstypiskt kan man också säga. Emmy plåtade för ett antal tidningar, mycket konstnärsporträtt (hon var gift mede konstnären Dick Ellfers, inte så jättekänd utanför Holland kanske.)
   Hennes gatufoton har den där omisskännliga närvaron av en Rolleiflex eller Rolleicord, linsen i midjehöjd, ungefär som Vivian Mayer. Snyggt. Och hennes barnporträtt är nåt speciellt. det finns något av det där humanistiskt fotografi, efterkrigstidens fotografi i hennes bilder.
   Det finns nog anledning att återkomma till Emmy. Hon lär för övrigt varit mentor för Ed van der Elsken, men där är jag  inne på ett annat spår. Att kanske återkomma till.

( Emmy Andriesse foto: Eva Besnyö.)

Norduppland 221123

     Att gå ut med hunden. Hjälmunge Norduppland i november.

       Lars Lerin-vibbar. Xpro2 och 18-55mm.

Om skärpa eller inte och lite mer om pictorialism

Diskussionen om skärpa eller oskärpa och dess fördelar är inte lika gammal som fotografiet. I början var sökandet efter den ultimata skärpan A och O. Nicéphore Niepce var nog inte helt nöjd med sin första exponering den där sommardagen 1826 i Saint-Loup-de-Varennes.  Men redan i Daguerres porträttbilder några decennier senare finns faktiskt skärpan där, fullt tillräckligt. Fotografins nästa steg är att övertrumfa måleriet. Övertrumfandet av handens skicklighet; pictorialismen är född. Och ett sekel fyllt av allehanda försök att skapa den konstnärligt kongeniala tolkningen i form av fotografisk bild.
 Där skärpan blir om inte en bisyssla så åtminstone inte hela grejen. Och var är vi nu? Förmodligen i en tid där den perfekta skärpan åter är rättesnöret. Kanske, kanske inte. Det beror nog på vad man anger som pictorialismens rättesnöre. Pictorialismens egen kanon kanske.
    Vem, vilka, vad är salongernas fotografi? Det som blir pictorialismens dogm.

Mobilbild. Kameran i fickan på morgonens kylslagna springvända. Blött, kladdigt. Väldigt mycket höst, lite flingor i luften. Men man hinner tänka en hel del tankar på några kilometrar. Om skärpa och pictorialism till exempel. Och lite grann om kulturkanon. Nåt att säkert återkomma till.