Prophoto, säsongens repetition och lite grann om klimat och väder.

Få saker flirtar så tydligt som pioner i blom med jättestora färgrymder som till exempel Prophoto, störst av dem alla. Och varje sommar i pionblomningstid blir det en liten repetition i det här med perceptuell återgivning och relativ kolometrisk. Som man naturligtvis kan fundera på viktigheten av.
   Det digitala fotograferandet har två noder att nå upp till. Maximal skärpa, maximal färgrymd. Resten, sånt som intressant, viktig, relativt mjuk återgivning, och då är vi inte ens inne på sånt som svartvitt, eller gråskalebild borde man kanske säga, tillför bilden. Det är i den svängen ett ”digitalt” tänk möjligen kan utvecklas med lite gammal hederlig analog bildkänsla. Skulle man kunna uttrycka det.
  Skärpa handlar i grund och botten om kontrast och olika möjligheter att skapa kontrast, därom är de flesta överens. Det stora färgomfånget tycks kanske mer vara en fråga om utrustningens tekniska kompetens. Men går det att koppla ihop det, och går det att möjligen sammanföra ett analogt tänk med det digitala? Något att ständigt  undersöka.

En titt på de olika färgrymderna. Här ser man med önskvärd tydlighet att det är just i pioner och liknande motiv färgrymden Prophoto faktiskt rymmer pionens barocka svulstighet i färg. Men svulstigheten för själva pionen alltså, har sitt pris. Det är dyrt och det roliga är över på en dag eller två och blomprakten övergår till mer av ett memento mori. Förgängelsen, allt kött blir hö. Och allt det där.

Efter en dryg månads torka, torrt och blåsigt kommer till slut allt regn på en gång. Efterlängtat, välbehövligt. Vi gläds med våra regntunnor. Även om den nederbörd som kommer inom ett dygn borde fallit lite mer utspritt under månaden. Blött blir det i allafall. Och sen lite siffror. I Uppsala, som ståtar med rikets längsta meterologiska mätserie, rapporterar 2,1 mm regn under juni månad (och det i elfte timmen) vilket är nytt rekord sen 1775 (tack Anders Celsius för det). Två millimeter är inte mycket (två liter på 10 kvm) och gränsen till svårslagenhet, noll millimeter ligger farligt nära, sen går det uppenbart inte att slå fler rekord i juni månad, åtminstone inte i den här grenen. Här ute i skärgården är det ännu lite njuggare, torrare, blåsigare, soligare (Svenska Högarna, 20 sjömil österut leder solligan och vi ligger inte så många minuter efter.) Man kan ändå förundras över hur naturen hanterar det. Många blommor väljer att slå frukt, går i frö betydligt tidigare, det är bråttom så länge det finns en tillstymmelse till fukt och man får klara av jobbet snarare än snart. (Här blommade för övrigt midsommarblomster, Geranium Sylvaticum redan de sista dagarna i maj.)

Lite mer om optik och hur man egentligen ser saker

Såna här sällsynta högtrycksryggar med 21 grader i badvattnet och en stillsam sjöbris nån dag efter midsommarhelgen lockar väl vem som helst ut till ytterskären. Särskilt då man vet att de flesta löneslavar åkte hem till grottekvarnen i går kväll. Men med ett barnbarn som kompanjon utforskar vi en (mycket välbekant) liten ö. Familjen svan, en labyrint, badvatten med tångruskor (”hötter” på roslagsmål) och spigg. Det är en unge som sakta men säkert gör sig bekväm i det här hörnet av världen. Och lär sig ro en båt så snart fyllda sex år som man är, och andra nyttigheter.

  Bilden visar Svartlögafjärden i Stockholms skärgård och vid horisonten förtonar sig Ljusterös siluett. Vad en observatör från vår utsiktspunkt inte ser, knappt ens med en fältkikare 10x42 är två stycken vindkraftverk med totalhöjden 150 meter (navhöjd 95 meter och rotordiameter 110 meter.) Förutom vindsnurrorna kan en skarpögd observatör, helst då alltså med fältkikare urskilja inte mindre än fem mobilmaster utmed horisonten. Avståndet mellan vår observationsplats (cirka 4 meter över havsytan) och kraftverken är ungefär 23 kilometer, sikten ca 20-50 km enligt SMHI:s observation. Bilden är tagen med 23mm objektiv för aps-c. Ett lite snävare utsnitt vore kanske mer rättvisande om man jämför med ögats aktiva synfält ( ja det är det där med tappar och stavar och hur synapparaten egentligen fungerar) och observationen tar ingen som helst hänsyn till observatörens förväntningar på vad denne egentligen ser, eller förväntar sig se, för om nu observatören befunnit sig i riksdagshusets plenisal ser denne ingenting av detta.

det finns mycket värt att observera en solig dag.
  

Ramslöksnurror. Ett recept

Nja, egentligen går säsongen mot sitt slut, men är det utlovat så är det. Smördeg köper man och breder ut. Ovanpå den breder man ut den ramslökspesto man gjort tidigare. Rulla ihop som en rulltårta och skär 1-2 cm breda bitar. Pensla med uppvispat ägg och "strö på" några rostade solrosfrön och en pytteliten nypa flingsalt. Grädda i 225° cirka 10 minuter. Succé på nästkommande bubbelträff med grannarna, vännerna, släktingar eller vad man nu bjuder.

Så går dagarna i juniskärgården, vilket får mig att tänka på Harald Lindbergs målning "Juniskäret" i Brantingsskolan i Uppsala, den målning som man i samband med nybyggnation lyckades bevara och restaurera. Bilden nedan visar det spektakulära lyftet av en hel vägg för vidare transport och restaurering.  Ett konstverk som andas varje sommar som ligger för fötterna, eller stäven, både i evighet och ögonblick.

Om skärpa och oskärpa. En metod.

Barnbarn nummer sex hade i alla fall tålamod nog att rycka strömming i över en timme. Men rensningen var roligast.
Bilder av den här sorten är väl såna som vill ha lite mer skärpa och det finns många metoder. En av dem är att öka klarheten några steg. Det görs enkelt i Camera raw eller i Lightroom men kan också göras en aning krångligare men med lite mer övergripande kontroll i Photoshop. (Jag nöter fortfarande på version CS6, sista versionen innan prenumerationsmodellen dök upp.) 
   Öppna bilden och skapa ett lager av bakgrunden. Duplicera lagret. Gå in på menyrad bild-justering och välj intensitet-kontrast, då justerar du det duplicerade lagret. Gör alltså inte ett justeringslager som kommer att ligga som en justering ovanpå hela paketet. Man gör helst lite överdriven effekt på justeringen eftersom man senare kommer att moderera den i lagerfönstret. Högerklicka på lagret i lagerfönstret och välj blandningsalternativ. Fönstret lagerstil dyker upp. Välj blandningsalternativ, normal eller täcka över kanske, dra reglarna i nedre delen av fönstret "det här lagret" en bit in. Håll ner alt (pc) och dela på regeln. De här gör att övergången mellan lagrets effekt blir mjukare. Släck gärna det underliggande lagret så ser du tydligt vad som händer. Nu finns en hel massa möjligheter att justera intensitet kontrast och i och med att vi nu jobbar med histogrammets mellanparti vad gäller kontrast är det alltså ett förfinat klarhetreglage vi pysslar med. Man bör komma ihåg att skärpa handlar om kontrast oavsett om det är du som drar i reglagen eller nån slags artificiell intelligens.
Som sagt, varför göra det enkelt. 

(Så här kan lagerstilsfönstret se ut. Mycket där att pyssla med. Barnbarn nummer ett. Fotograferad för några år sedan. Nu är han tonåring. D800 24-70 2.8)

Tom Wood, är han bekant?

En rätt spännande fotograf är irländaren Tom Wood. Det är nog inget namn som dyker upp så där direkt när fotografer möts och pratar gatufotografi, till exempel. Och inte namnet som rullar upp först i Google-tablån när man söker på street photography eller nåt åt det hållet.
   För några år sedan slaktade jag ett antal årgångar av tidningen Foto, salig i åminnelse, sparade artiklar om fotografer (ja, varje nummer hade åtminstone ett porträtt av en då intressant fotograf. Och massor med fotohistoria, ja ni minns säkert). Men det som fick mig att reagera, när man nu har tid att reagera över småsaker, var att i porträttet av just denne fotograf; Tom Wood, intervjun för övrigt skriven av ingen mindre än Ralph Nykvist inte någonstans nämndes ordet gatufotografi. Och då ska man veta att artikeln var införd i nummer 5/2006. Samtidigt som det mycket fina porträttet är späckat med referenser till HCB, Friedlander, Winogrand med flera. Woods arbetade för övrigt i hop med Marin Parr ett tag.
   Det är nåt märkligt med gatufotobegreppet, en modern uppfinning.

Dagens bild fotograferad i hörnet Drottninggatan Trädgårdsgatan sista april 1968 i Uppsala. Det vet jag, utan metadata. Profilen i mitten, Åsa, är inte med oss längre fick jag rätt nyligen reda på, ansiktet halvt dolt därbakom blev sedermera överbefälhavare och otroligt stor och viktig i NATO. För mig blev Håkan särskilt viktig i det att han kanaliserade ett gryende intresse för amerikansk musik, Tamla Motown, ädelsoul på Atlantic i sitt pojkrum utrustat med stereoanläggning under egenmäktigt förlängda frukostraster. Supremes, Martha and the Wandellas, Otis Redding, Wilson Pickett och en hel drös andra, på vinyl så klart. Vilket jag fortfarande står Håkan  i en  tacksamhetsskuld till. Övriga figuranter i bilden är just bara det. Fotograferat med en Robot Star, en liten, tung 24x24 formats kamera. En apparat med hög densitet skulle man också kunna säga. Urverksmotordriven med en sökare där begreppet diminutiv är ett understatement. Film, gissningsvis nån Agfa dia.

Men så var det där om agendajournalistik, ett begrepp som dyker upp lite då och då med samma regelbundenhet som ett kuku i ett gökur, och inte sällan som en ingrediens i ett flöde med populistiskt anslag strax till höger om det blå. Nu är jag emeritus, men ägnade en hel del tid av mitt arbetsliv åt undervisning i mediekommunikation, ett ämne där begrepp som just agendajournalistik, och, konsekvensneutralitet dök upp mer än en gång. Men det får anstå ett tag. Det blir abborrmete med barnbarnen i stället. (Och visst är det ändå lite intressant att det finns ytor och arenor där olika tankar kan mötas.)