Om att röra ihop en ramslökspesto

Ramslöken, Allium ursinum är en på senare tid hypad ingrediens i det moderna köket. Jag som är lycklig innehavare av ett ansenligt bestånd bakom boden kan alltså, om andan faller på vilket den gör med regelbundenhet, sno ihop nåt med just ramslöken som bas. Och ramslöken är dessutom ett hyfsat substitut för vitlök varför den får ingå i några korta vårveckors marinader, Säsongen är kort, milt sagt.
   Idag står ramslökspesto på agendan. Hacka och mixa ett fång ramslöksblad med en och en halv deciliter olivolja, en näve rostade solrosfrön, saften av en citron, En eller två deciliter riven Västerbottenost eller liknande. En nypa salt. Håller sig en vecka i kylen och kan frysas in en månad i alla fall. Eller bidra till en dubbel sats ramslökssnurror. Smördeg och lite pyssel som jag får återkomma till (med arbetsbeskrivning).

Rycka strömming eller tomma hinkar

(Iphone 6. Inte en tillstymmelse till efterbearbetning.)

Fredag eftermiddag, lite småkylig ostlig och ett försök att dra upp middagen. Strömming mediteraine är en paradrätt i huset. (låt marinera strömmingen i citron, vitlök, olivolja och timjan. Halstra.) Nu blir det tomt i hinken och minns jag inte andra tider när man rodde hem med en rågad tioliters hink på durken. En del hävdar att det är säl och skarv som är boven, men så många sälar och skarvar finns inte att de skulle glufsa i sig alla Östersjöns och Bottenhavets strömmingar. Ekologi, evolution och en del andra grejer sätter stopp för det innan det sker. Dessutom har man kanske inte rätt att förvägra sälar och skarvar mat på middagsbordet. Lika lite som sitt eget middagsbord.
   Industritrålning akut, men kanske på lång sikt det bedrövliga tillstånd innanhavet befinner sig i är nog skälet. Vem minns inte den tiden då frågan inför middagen inte var om torsk, utan hur många. Så rodde man ut med jollen medans pluggen stod på spritköket i pentryt och drog upp önskat antal.

Det är annorlunda nu. Och så här kan man kanske också illustrera klimat och miljöfrågor.

(Aktersnurran på bilden är en luftkyld fyrtaktare som körs på alkylatbensin. Och såväl värmelära som termodynamikens satser gäller märkligt nog fortfarande i det här hörnet av Östersjön.) 

Om massbild dåförtiden

Om massbilden idag är mobilkamerans så var sjuttio och åttiotalens massbild Instamatic. Bilden som registrator. Pang på och så ser man bilden en månad senare när bildkuvertet kommer på posten. I bästa fall. Den här bilden är dock tagen med en Nikon F, blixt och Ektachrome. Oskärpan får i huvudsak tillskrivas inläsningen från en kvarvarande  papperskopia.
   Det här är en bra bild, betydligt bättre än "svan på lugnt vatten". (Kan meddela att vikens svanfamilj har utökats med sex stycken dunbollar. Sötfaktor 5.) Rune Johnsson skulle nog för övrigt gillat den här bilden, om inte annat för att den möjligen provocerar dagens eller dåtidens bildsmak. Rune provocerade dessutom säkert en del av Fotosverige när han oförhappandes lät publicera egna pangpå-blixtbilder i tidningen Foto på den tiden  det begav sig.
   Den här bilden går inte att upprepa. Du kunde ha tagit liknande bilder, men det gjorde du inte och den här bildens berättelse är oss förborgad. Ögonblickets mysterium.  I figuranternas liv är det kanske fortfarande en viktig händelse, men fotografen har inte längre en susning om vad det handlar om. Jo, lite grann...Bilden som vittne. Bilden som minne. Jo visst...

om tankar runt en oskarp bild

Låt mig börja med att ovanstående bild är ett fullständigt oredigerat negativ inskannat (läs avfotograferat) med samtliga brister som går att åstadkomma. Tveksamt om en AI skulle kunna få fram något vettigt ur den här bilden och vilken prompt, instruktion skulle i så fall behövas. Oklart på den punkten.
  Men, i rotandet i negativpärmarna fastnade jag för just den här. Av flera skäl. Jag kollade på Wenches, hon till vänster, Eldkvarnsbilder för några veckor sedan och erfor den där känslan av att historien är närvarande i nuet. Sjuttiotalets värld, år av musik, fotografi, konst, möjligheter men också ett otvetydigt stråk av vemod. Historiens närvaro i nuet. Han till höger, Rune Jonsson,  fotograf, fotolärare, redaktör och fotoskribent i en lite annan tid.(Jag träffade Rune då och då långt senare, ibland på tåget, en gata eller en utställning och minns korta intressanta samtal om bild och fotografi.) Platsen,  gamla Konstfack på Valhallavägen. Restaurangen, kaféet där många timmar fördrevs utan att något särskilt vettigt sas eller tänktes. Men kanske lades grunder för något. Det obestämbara, det då än så länge oförutsägbara, något en AI nog knappast skulle kunna räkna ut.
   I taket en bumling, sjuttiotalets takarmatur par preference, och under den en skylt som annonserar att här serveras gröt och mjölk förmodligen till ett hovsamt pris. Om inte annat så är det kanske i den bilddetaljen tidens gång syns så tydligt. Fast gröt och mjölk är väl på tallriken igen, eller hur?
   Att ta bort repan i negativet är ingen svår konst, inte damm och andra fläckar heller. Att skärpa upp bilden går till en viss gräns men det finns en gräns för det också. Finns det en AI som kan räkna ut hur det skulle gå till och finns det i så fall en AI som skulle kunna göra det utan att behöva mutas. Vilka pengar ligger i att göra en sådan operation? Är den här bilden ett lönsamt projekt i en fotografisk bildvärld som numera lever högönskligt i knasterskarp digital välmåga?

För övrigt, som jag läser i senaste numret av Tecknaren, Svenska Tecknares medlemstidning, citat Joanna Rubin Dranger apropos stereotyper: "Men som bildskapare kan man ju också prata om detta ur en kreativ aspekt, varför skulle man vilja repetera gamla bilder när man kan skapa helt nya?"
  Vilket får mig att tänka på,  Svan på lugnt vatten, ett motiv (målning av herr konstmålaren Eugen A-son Renard som figurerar i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes) har vi sett ett antal gånger, ett tacksamt motiv för AI. Populärt, ganska lätt att åstadkomma. Finns säkert en viss marknad. 
Något att återkomma till.

Prompt:
/imagine  The art and design world´s view on AI, Protest poster style --hd
kan nog gälla fotografer också.

Om lämpligt fotoväder

Jag har en rulle Fomapan 200 i min Nikon F, den med Photomicsökaren. Då vill man inte ha knastersol och ständigt blå himmel. Man kan förvänta sig att skärgårdsvädret särskilt på våren har några dagar eller morgnar med vacker dimma eller dis. Eller rejält mulet. Svartvitt väder som man säger. Men så icke. Och inte blir det så mycket annat fotograferande heller. Man kan gör annat. Bygga ett skjul eller regntak över verkstadsarbetsplatsen. Sånt är också roligt. Och nyttigt.

Under arbete. Restimret står kvar. Att det blir några kvadratmeter regnsamlare, om det nu kommer något, får tas med i beräkningen. Då är det bra att hitta lite hängrännskrokar i skrotlådan. Och en gammal hängränna bakom knuten. Sånt som AI inte fixar.

Vindspelet i hagtornet hänger kvar. Stengods klingar bra och den koboltblå glasyren hänger med.
Sen funderar jag på det här med AI jag också, det ligger ju i tiden. Just nu är tillvaron rätt långt från AI. Stengods och koboltglasyr är liksom på riktigt. Det är gullvivor, mandelblom, kattfot och blå viol också. Och en halvvägs exponerad Fomapan 200 den med.