Om vackra bilder och lite grann om klimat

Jag bevistade härförleden en föreläsning om vackra bilder, mobilkamera vs systemkamera, lite mer om ditt och datt. Jag blev inte klok. Inte klokare heller. Men en sak förstod jag, svanar är hett eftertraktade i fotosammanhang. Nu ska jag inte göra mig lustig över detta. Men en vacker bild och vägen dit är tydligen något som engagerar. Och vackra bilder kräva svan i motljus. 
   Sammanfattning: Man fotograferar tidigt på morgonen, eller sent på kvällen. Sant. Ljuset är oftast bättre vid dessa tidpunkter. Det finns dimma och dis som diffuserar ljuset det vill säga gör ljuskällan större. Ju tidigare desto bättre vilket är ett hån mot de som lättjefullt trynar i sängen var och varannan morgon. 
   Det ska vara vackert väder. Alltså sol men inte riktigt uppe. Det där kan jag hålla med om, rent tekniskt, men kanske inte rent estetiskt. Jag som föredrar grått och rivig sydväst, gärna duggregn. Eller dimma. Man känner sig provokativ. Mera svärta, mera korn!
   Det om detta.

Vad mer engagerar? Kanske en och annan politiker (inga namn nämnda) på den blåbruna sidan som i populistisk emfas inte riktigt förstått det där med värmelära och liknande. Och hur man med trovärdighet ska förklara det vädertillstånd som råder i Europa och resten av världen. Där vi hamnat i nån slags bubbla som innebär oväntat traditionellt svenskt sommarväder. Och har ni tänkt på att om klimatdebaclet faktiskt till stor del beror på mänsklig verksamhet så borde det rent logiskt vara reversibelt, det vill säga vi har en viss rådighet över det hela och det är ju ingen dum tanke. Eller hur?

Det här borde vara blogg nummer 800. Trägen vinner som man säger.

In i juli

Om väder och klimat. En kall och rätt torr maj månad och en torr juni. Nog såg vi våra odlingar förflyktigas, hur våra vattentunnor sakta  tömdes. Visserligen medelhavsvarmt i fjärden. Sol. Och torrt. Men så kom regnet och vindarna drog på SV. Då blir det kallare badvatten i viken med frånlandsvinden. Lite skvättar då och då håller torkan stången och till och med gloet uppe i skogen som visar grundvattennivån är fuktigt i botten. Bönderna är om inte nöjda så åtminstone mindre ängsliga.
Väder eller klimat? Det är väder, men, då klimatet är genomsnittet av observationer under trettioårsperioder, och någonting har hänt. Men vi ser inte klimatet, vi ser bara vädret, och kanske främst vädret på hemmaplan. Dottern med familj tillbringade en vecka i Kroatien. Vid kusten var det 35 grader, i inlandet bort mot fyrtio och över. Och då beror det en hel del på vad man gör och hur man mår. I nån slags skugga på stranden och vid god vigör-uthärdligt. Skör och bräcklig i en stad utan AC eller fläkt-No no. (Ett par timmar efter att de tog tåget tillbaka norrut kom stora ovädret med skyfall, orkanvindar. Oväder är dyra grejer även om rätt få dör av sånt.)
  

(Familjen Svan. Fem ungar och vi lägger märke till att femman är väsentligt mindre och hamnar alltid på efterkälken. Vad som fattas den vet vi inte men anar att vi ser upptakten till det där som vi uppfattar som grymt men blott är den naturligaste biten i livspusslet. Kameran, den i fickan.)

Dokumentärt

Hade jag varit i England hade jag nog tagit en tripp till Newcastle och tittat på en utställning med Chris Killips fotografier. Engelsk, eller manxisk snarare, och tidigare Magnumfotograf. Men kika gärna på hans bilder i länken härovan. 

Chris Killip, retrospective. Baltic Centre for Contemporary Art Newcastle. Till 3 september.

(Inte England. Prag nångång. Klocktornet fotograferat. Checked. FujiX10.)

Att göra det lätt för sig

Jag har ett manuellt vidvinkel på kameran, ett 12 mm 2.0. Det har det goda med sig att om man ställer det hyperfokalt bländare 8 och avståndet runt 2 meter och låser det hela med en bit tejp, sätter ett hyfsat generöst auto-iso så har man plötsligt en kamera att i princip bara trycka av. Skärpedjupet blir generöst och utsnittet får med det mesta.  Allt med en Fuji Xpro2 och ett Meike 12mm. Rätt kul.
En del gillar fotografer, andra inte. 
(Konst på Blidö, ett sånt där sommarevenemang. Mycket folk. Bild och musik. Jag deltar med en vägg, dock icke fotografi.)

Lite mer om Prophoto och stora färgrymder

När man följer bloggar och foruminlägg inte minst här på FS förstår man långsamt men säkert att det här med färg är intressant, engagerande och väldigt ofta fyllt med antaganden, missuppfattningar och allmänt tycka till. Inte sällan lutar man sina tankar och resonemang mot mätbara faktorer som i och för sig är sanna men alltsomoftast svåra att faktiskt översätta till den individuella upplevelsen av färgmättnad, kontrast med mera. Har vi ett problem?
   Ett sätt att lösa den här knuten skulle kunna vara att tänka färg, kontrast och liknande med hjälp av andra vägar, alltså lämna RGB som rättesnöre för den individuella färgupplevelsen. RGB, additiv färgrymd må vara rätt och korrekt för färgbeskrivningen men handen på hjärtat inte helt adekvat för hur ögat och den individuella färgupplevelsen faktiskt förhåller sig.
   Ett sätt att runda det är att utnyttja NCS-systemet för att förstå färgupplevelsen. Observera att NCS (Natural colour system) inte är en färgmodell för att beskriva additiva färgrymder men den beskriver rätt bra en metod att förstå färg. Sen är det som alltid upp till individen att utnyttja sitt intellekt för att förstå. Om man så säger.
   NCS beskriver och förklarar färger utifrån hur färger upplevs och utifrån samlade erfarenheter från fler och fler personer och mätningar blir beskrivningen mer och mer exakt dock aldrig slutgiltig. NCS används i huvudsak inom färgindustrin och är ett välbekant instrument bland inredningsarkitekter, målare med flera. Ett sätt att kommunicera färg helt enkelt.
  I NCS ligger förutom färgupplevelsen som kan vara gemensam hos individer en förståelse för att färgupplevelsen skiftar beroende på mätsituationen. Om du ser två olika färgprover bredvid varandra kan du sannolikt se skillnaden mellan dem (en hyfsat skärpt försöksperson kan sannolikt uppfatta upp mot en miljon olika färgnyanser) oavsett hur nära de ligger. Om man placerar färgproverna i olika rum blir det genast lite svårare, eller visar upp proverna med förskjutning i tid. Från uppåt en miljon nyanser krymper omfånget avsevärt.
   Men kom ihåg, NCS-systemet kan inte översättas till additiv färgrymd eller färgblandning. Min poäng är att din färguppfattning är och bör vara din individuella, gärna understött av yttre faktorer som betraktningsmiljö ( vilket är väsentligt viktigare än huruvida du kalibrerat din skärm på exakthetens rand) likväl hur du kalibrerat din förståelse för hur färg förstås och upplevs, inte minst av dig själv.
Hårda ord. Jo, kanske men det är också en väg mot bättre bild.