Om maskhålen i den fotografiska rymden och något om integration. Gott nytt år.

Den fotografiska rymden verkar vara behäftad med maskhål på nåt sätt. Bilder dyker upp på ställen där de inte borde vara, ja egentligen inte vara alls. Var kommer de ifrån? När och varför? Här ett exempel från mina negativfickor. Lite lagom oskarpt, milt sagt. Tio högstadieelever som är där någonstans mitt emellan att vara barn och att vara ungdom. Vuxenheten är befriande långt borta. Vem är vem? Jag är osäker, några namn finns inte. Det här är en tid när kulturer och barn från olika länder samsades. Det var väl mestadels lintottar, men Palestina, Syrien, Latinamerika, Grekland. Har jag glömt någon? Balkanborna kom flyende först tio år senare. Och det fungerade bra. Integrationen alltså. Då, i såna här blandade skolor i de områden som många år senare kommit att kallas för särskilt utsatta, skedde integrationen på individnivå. Barn, föräldrar hade något gemensamt. Nämligen sina barn och deras skola. Sen kom uppdelningen. Segregationen, ivrigt påhejad satsa på dig själv-rörelsen. Det är tachterismen, nyliberalismens mantra om valfriheten och en hel del annat. Idag talar man om en misslyckad integration. Tacka f-n för det. Integration är inte bara att man får ett arbete och håller tyst.  Integration är att vara sedd, känd, bekant. Att vara ett namn. Så alla ni som tycker att integrationen har misslyckats. Gör en liten insats i år. Träffa någon. Ta en sväng till det utsatta området i närheten. Ta en fika på det lokala fiket där. Byt ett ord kanske, den igenkännande nicken. Jag har sett dig. Vi ser varandra. Nånstans börjar det.

Och med det en varm önskan om ett bättre år. 2021.

2020-12-31 14:36   Nils Bergqvist

Så sant. De nyliberala "frihetsidéerna" hade inte kommit in i skolan på den tiden. Skolan var bättre internationellt sett, och vi får nu kritik för utvecklingen som skett, från den då jämlika och relativt välfungerande skolan till dagens nyliberala misslyckande (även på det här området).

https://undervisningshistoria.se/nittiotalets-privatisering-sankte-den-likvardiga-skolan/?fbclid=IwAR2u1lcHzuJl8tCuDR43ZlmYqPUNEJ6-uNRm4ebkQ5ynKz4QW3N-AWq4AT0

https://esvd.svd.se/1001/Svenska-Dagbladet/352189/2020-11-28/17189501/Skolpengen-feltankt-sa-kan-den-fasas-ut


https://www.svd.se/s-i-storstaderna-gor-upp-med-marknadsstyrningen?fbclid=IwAR1jpee6wDcfT0AQqTw1bKwVwylh6GxHLeYGPuJCkgg7bw_jsAs6wX0glBg

2020-12-31 15:19   bassa

Hej Jag är uppvuxen i Aspudden på femtiotalen.Det var ingen som såg oss då.Annat som ett problem. Vi köpte som femtonåringar våra kvarter brännvin hos langaren Friberg som krävde en gångare. Den enklaste bilen att sno var Opel Kapitän. Inbrott i källare var i det närmaste vardag. Det fanns ingen som helst tro på någon framtid. På torsdagarna när många av farsorna fick sin veckolön fick vi bära dom hem från Norma (Ett ölfik nere i Aspudden), där dom supit upp lönen. Jag klarade mig på grund av musiken och kulturen som fanns i hemmet. Efter åtta års folkskola i en värdelös uppgiven skola i Aspudden sökte jag till Borgarskolan vid femton års ålder för att studera kontrabas, och kom in. Min lärare blev Henrik Lundin. basist i Filharmonin. En av de viktigaste personer i mitt liv!
Efter flera år som ung musiker spelade jag med Sveriges Jazzband på svenska fängelser, och många av mina bardomsvänner från Aspudden ropade . Tjena Bengt Kul att se dig.. Inga var invandrare, eller hade någon annan hudfärg. Vi var ett gäng i barndomens Aspudden som höll ihop borta från annat. Aspudden var tryggheten. Vi var själva fem barn plus föräldrar i en trea på femtiosju kvm.
Men vi spelade musik. Äldre brorsan spelade dragspel. Morsan ropade från köket, nu spelar ni fel!. Hon hade rätt .hon hade hört det på radion i köket hur Afton på Solvik gick eller Månsken över Ångermanälven gick när hon lyssnade på Musik under arbetet.
Bengt H

Svar från mombasa 2020-12-31 16:48

Hej! Det var en fin berättelse, en av alla dessa som berättar om hur vi på olika håll formades. Och i ditt fall, hur viktig och betydelsefull musik och kultur kan vara. Synen på barn och hur det uppväxande släktet skulle hanteras, och som du skriver, hur vuxenvärlden ofta hade dimmiga begrepp om vad telningarna sysslade med. Det händer att jag och min bror pratar om den tiden när vi växte upp i Dragarbrunn. Vi tillhörde de lyckligt lottade med centralvärme och badrum. Men många av våra klasskamrater hade betydligt påvrare omständigheter. Och även om brorsan är några år äldre så är vi överens om att tiden med ungar i en salig blandning bidrog till att vi två fick ett ganska okomplicerat förhållande till kompisar och bakgrund. Vi blev på något sätt vaccinerade mot klasstänkande. Och det att vi lekte, spelade fotboll, hittade på ett och annat sattyg men framför allt att vi slipades mot varandra i skolan varje dag. Ingen märkvärdig skola dock, antagligen ganska medelmåttig.
De här kvarteren försvann under den stora rivningsvågen som gick fram genom Uppsala och många andra städer, inte minst Stockholm.
Den skola som figurerar i min bild är en sån där skola där ungar från många olika miljöer och ekonomiska familjeförhållanden blandades. Och det fungerade väldigt bra så länge det varade.
Ha det gott, och ett gott nytt fotoår.
/Gunnar S

bassa 2020-12-31 17:29

Tack för svaret. Kultur är viktigt och politikena får inte se det som en kostnad.
Det jag nu berättade om Aspudden kan ses som en kort sammanfattning. Jag kan inte berätta hur det va,r Ingen skulle tro mig.Men jag är säker på att samma problem finns i de mest utsatta områderna i dag. Man får lätt sin mentor som ung grabb hos de som sammhället i övrigt ser som den mest skrämmande .
Ps. För min egen del, tack vare musiken gick allt vidare. Bland annat till Uppsala. Spelade ofta med den fina pianisten Gösta Rundkvist(, som tyvärr gick bort för tidigt ).tenoristen Jon Högman Clas Jansson.Uffe Johansson Verre. Riktigt bra musiker.
Ha det bra.
/Bengt H.
.

Svar från mombasa 2020-12-31 18:12

Jamen det är så sant som det är sagt. Kultur är inte grädde på moset. Det är moset.
Jag hade också erfarenheter från andra, mer segregerade områden i staden. Där ”ligorna” höll till. Som man helst undvek, men om man råkade få en kompis där så var det en fjäder i hatten och ett Carte blanche till nya spännande, och farliga världar. Det hände nog en eler annan gång att ena benet var på fel sida.
Jon Högman är en gammal ungdomsvän. Jag minns särskit våra musiksessioner i hans föräldrakällare. Jag hade siktet inställt på musik och Jontes entusiasm över Lester Young m.fl var medryckande. Och en ganska tystlåten Uffe Johansson vid pianot och ofta Thomas Arnesen på gitarr. Jag lärde mig mycket men borde nog ha haft lite mer disciplin vad gäller övandet och sånt. Ett decennium musik, inte så mycket jazz utan mer åt rockhållet. Men örat för jazz tror jag var betydelsefullt även för en rocksaxofonist. Sen tog bilderna över mer och mer.
( Att överhuvudtaget bli omnämnd i samma mening som Georg Oddner bör få varje fotograf att oavsett anledning i största ödmjukhet böja sin nacke i största tacksamhet :-)
/Gunnar S

bassa 2020-12-31 19:11

..
.Inget konstigt. Din bild på basisten, Skulle kunna ha samma titel. Basisten.
Mycket nära sanningen. Så känns det när en bild fastnar.
Jag glömde Roland Keijser. kvartett. Som jag ingick i. En godhjärtad person..
Kul med Jonte. Världen är liten.
/ Bengt H.

Svar från mombasa 2021-01-01 19:12

Som en liten parentes, Byggnaden barnen står vid är Gottsundakyrkan där begravningsgudstjänsten för Roland Keijser hölls. Mycket fin stund med mycket musik.
/Gunnar S