Om processfotografiets terapeutiska betydelse och väldigt mycket skärpa.
Ja, nu börjar vi skåda vi ljuset igen vill man gärna utbrista men efter snö kommer tö och dagen är mer än lovligt grå. Fotograferandet för att hålla allt igång, men knappast några bilder, eller ens tillfällen som erbjuder något. Om man inte finner sin håg i skojiga rötter, vackra träd och sånt. Nån fågel ser vi inte, det är för övrigt inte vår genre, fågelfotot. Bilderna här nedan har rätt lite med dagens tankar att göra men kan möjligen illustrera ett tillstånd skitåret 2020.
Men, hur är det egentligen med skärpan. Jag tycker mig se att många bilder som syns i sociala media ibland är väldigt skarpa, nästan slentrianmässigt på något sätt. Superskarpa därför att så ska vara, men inte ifrågasatt varför. Och det är naturligtvis skäl nog att börja undersöka skärpan. Att det är tekniskt möjligt att åstadkomma är inget att förvånas över med tanke på vilken arsenal en någorlunda välbeställd fotograf har tillgång till. Ja, det behövs inte så mycket heller. Även budgetutrustning kan leverera. Spontanfrågan som dyker upp är om de ibland inte är onödigt skarpa. Alltså, tillför skärpan något till bildens berättelse. Ibland gör den det men inte alltid. Att plocka in skärpan som en möjlighet, inte en nödvändighet är kanske ett mer rimligt förhållningssätt i berättandet.
Och nu är det inte direkt en diskussion om olika former av bokeh (uttalas med betoning på första stavelsen så japanskt det är) framkallade genom olika antal bländarlameller eller eventuella tillkortakommanden hos obsoleta objektiv, utan bara just oskärpan och oskärpans mängd. Olika sorters oskärpor borde få mer utrymme i den fotografiska diskussionen.
Att hålla igen skärpan lite grann precis som att ibland hålla igen färgglädjen. Att inte alltid tvunget utnyttja kamerans förmåga. Åtminstone kan det gälla vissa typer och genrer av bilder. Nästa år får nog återigen bli oskärpans år. Nåt att strida för. Det tål att reflektera över.
Om man tittar på analoga bilder från det hårda kornets glansdagar, sjuttiotalet framför allt så är det onekligen rätt mycket oskärpa. Men fyrtio och femtiotalen utmärker sig mer av strävan efter mjuka kopior med så mycket skärpa som tekniken tillät. Nu har vi alla möjligheter i världen att påverka våra bilder i alla möjliga riktningar. Inte bara tack vare kameror och objektiv som du skriver utan också i efterbehandlingen. Men det är betydligt knepigare att få till en ”snygg” oskärpa, en oskärpa som fungerar som berättarkomponent eller kanske snarare dialekt eller tonfall. Nåt som kanske är värt att jobba vidare med. Det får nog bli temat för oskärpans år :-)
Ha det gott
Gunnar s
Ps. Gillar dina bilder och din fundering!
Ha det gott
Jerry
god fortsättning och ha det gott
/gunnar S
Ha det gott alla
Gunnar S