Perspektiv är märkliga saker.
Eller för att låna av Paolo Uccello; Che dolce é questa prospettiva!
Det förstod redan Leonardo da Vinci och flera generationer av renässanskonstnärer. Och jag med dryga femhundra år senare, fast jag med lite hjälp från olika auktoriteter, däribland da Vinci. En sak upptäckte även jag, att perspektiv är ett sätt att skapa en möjligtvis trovärdig bild, inte alls en korrekt avbildning av verkligheten. Lika lite som ett fotografi är en sann bild. Möjligen en avbildning.
I detta har tecknaren och målaren lite lättare än fotografen då betraktaren fortfarande verkar uppfatta den tecknade eller målade bilden som något av en bedrift, en prestation att hänföras över, alternativt att finna styggelse i. Fotografiet däremot uppfattas ofta som en sanning. Kameran ljuger som bekant inte. Vilket är lite egendomligt då de flesta människor nog uppfattar att fotografiet i mångt skiljer sig från det ögat ser. Ögat förstår nog rimligheten i det här påståendet, men kanske lite mer tveksamt om intellektet vill hänga med i resonemangen. Dualismen mellan det vi faktiskt ser och det vi tror att vi ser.
Renässansens konstnärer laborerar precis som fotografen med ett öga, medans de flesta betraktare använder båda två. Med de konsekvenser det kan innebära. Att ha ett öga innebär att det mer eller mindre matematiskt och geometriskt går att fastställa alla de nödvändiga punkter som behövs för att linjera fram ett korrekt perspektiv. Men med två, flackande och ständigt skärpeändrande ögon som dessutom ser lite granna som de vill och inte alltid överens med logik, så blir det som det blir.
Ett exempel är bredden på pelare om man nu tänker sig att stå framför en pelarrad. Renässansperspektivet visar med matematisk tydlighet att de yttersta pelarna i raden är bredare än de i mitten. Något som de två ögonen inte kan uppfatta. Förnuftet säger nog dessutom att alla pelarna i raden är lika breda, konstigt vore nog annars.
S:t Petersplatsen är en orgie i pelarrader och möjliga perspektiv, ja hela Rom faktiskt.
Så kunde jag inte låta bli att ta fram ritbesticken och rita upp det hela. Också ett sätt att fördriva en coronastund på.
Ha det gott
Gunnar s
1 Det här med verkligheten och perspektiv. Jag tänker att perspektiv bilder inte stämmer med verkligheten är vi överens om på ett sätt. Däremot kan man ju säga att perspektivets beskrivning av saker långt bort som mindre stämmer med den bild ögonen återger och som hjärnan får sig inmatad. Det är så vår upplevda verklighet faktiskt ser ut. Jag menar att ha månens verkliga storlek framför ögonen varje månskensnatt skulle ge mig sömnsvårigheter......
2 Två ögon ja, som dom flesta av oss har. Det är ju bra, det ger oss en rimlig chans att bedöma avstånd också på sådant vi inte direkt känner igen och alltså erfarenhetsmässigt vet storleken på. Såklart ingen nyhet för varken dig eller mig. Däremot har jag svårt att förstå att det nämnvärt påverkar perspektivuppfattningen, så länge avstånden är någorlunda stora, säg åtminstone tio gånger ögonavståndet.
3 Ifrågasättandet gäller detta med pelarbredderna. Om vi tar din andra bild som exempel sätter jag gärna en tia på att i den mån ytterpelarna ser bredare ut beror det på att de avståndsmässigt ligger närmare kameran än pelarna rakt fram. Pratar vi däremot om din tredje, ritade, bild tror jag den är direkt missvisande. i varje fall om du ser den som ett bevis på att dom runda ytterpelarna skulle verka bredare än dom rakt fram. Om du (eller kameran) står framför en rak rad av runda likformigt tjocka pelare kommer pelarbredderna ut åt sidorna uppta en mindre vinkelbredd än de rakt fram eftersom avståndet till ytterkantspelarna är större. Detta blir särskilt uppenbart om du tänker dig att pelarraden du har framför dig, säg på exempelvis 25 m avstånd till närmaste pelare, sträcker sig kilometervis åt båda hållen. Alldeles uppenbart kommer pelarna på någon kilometers avstånd ha en bredd som vinkelmässigt är väsentligt mkt mindre än dom närmaste pelarna, alltså perspektivvmässigt se mkt smalare ut. Din bild utgår från att pelarna ser lika tjocka ut fastän de är på längre avstånd. Om man låter skuggan av en specifik pelare falla på en skärm, säg projektorskärm blir skuggan naturligtvis bredare om man vrider skärmen så att den inte är vinkelrät mot ljuskällan, säg solen.
Med många hälsningar efter en klurig stund/ Björn
Du kan nog lugnt stoppa tillbaka din tia i plånboken. Den bilden jag la in illustrerar inte på något vis annat än att Rom är fullt av pelare och många platser som i sig själva utnyttjar perspektivet, i bland ett slags tredimensionell trompe l’oeil. Men Petersplatsen är cirkelformad och pelarraden står som i en cirkel runt platsen. Inget bra exempel för att visa da Vincis "bevis" för att pelarna ser bredare ut längst ut i raden. Min skiss som visar Leonardos bevis håller inte, precis som du skriver, om avstånden är långa eller att pelarraden är väldigt lång. Dels för att avståndet ut sista pelaren blir väldigt långt och i sig påverkas starkt av den perspektiviska förminskningen, men också inte minst att ögat, eller hellre synapparaten inte kan uppfatta en så bred bildvinkel utan att ögat byter fixpunkt flera gånger och alltså ser pelarraden flera gånger. Att hjärnan sedan lägger ihop alla synintrycken till en och samma bild är helt enkelt fantastiskt. Men da Vinci och de andra grabbarna hade inte kunskaper om perceptionspsykologin. Att ögat fungerade som en camera obscura var nog inte okänt men hur hjärnan fungerar i såna avseenden lät sig inte dissekeras fram.
(Hur mycket pelarna i en väldigt lång rad minskar dels i bredd och höjd men även i inbördes avstånd till varann i ett central eller sidoperspektiv är faktiskt inte så knepigt att rita sig fram till.)
Ha det gott
Många hälsningar /Gunnar S
/mvh peter
ha det gott
/Gunnar S
/Gunnar S