Fotoåret som gick.
Fotoåret som gick är en rubrik som förpliktigar till något. Räkenskapens stund kanske. Vad blev det av skitåret 2020? Blev det några bilder? Ja, jo, kanske. Som vanligt ett par tre stycken. Att vara nöjd med. Men kanske inte att höja till skyarna. Bra foto kräver sin fotograf och någon vidsidanom-verksamhet räcker nog aldrig till om bilderna ska lägga sig på ”top of the hill”.
Utsikt i Sverige som passeras under mornarnas små löprundor.
Väldigt mycket tid detta år gick åt till något slags processfoto. Om ens det. Möjligen antydningar till bilder som skulle kunnat gå in i ett större sammanhang.
Av övrigt bildarbete blev heller inte så mycket. Kontemplativt akvarellmåleri visserligen. Och kanske något nytt spår att utveckla där. Och jo, ett antagande till 2021 års vårsalong på Liljewalchs konsthall känns förstås bra och som ett erkännande.
Tacksam modell 2020.
Men fotografiet? Nä, det är som sagt processfoto, gärna det familjära, vilket på intet sätt är fel. Tvärtom, kanske det viktigaste en kamera kan användas till. Men de där bilderna man i stunder av omnipotens drömmer om att ta, de som kräver något bortanför flanörfotografiet. Dåligt med sådant. Om det nu kan tillskrivas grasserande epidemier, eller nåt annat. Vissa bilder är kanske redan varit tagna. Det blir att dyka ner i negativfickorna, och mapparna. Finns det möjligen något guldkorn i grumset?
Besvikelsen över projekt och idéer som av olika anledningar inte gick att genomföra. Orken som tog slut, och möjligheter som bara försvann det här året.
Men kanske. Vi har vårt Paris kvar. Skärgården ligger där den ligger. Barnbarn växer. Och visst blir det en repris av oskärpans år också.
God fortsättning för övrigt.
/Gunnar S
Och ha en god fortsättning på Julen!
/B
Ps. Fint modellfoto! :)
/Gunnar S