Sprättgök

eller kanske snarare tupp. Men sprätter gör han, grannens väckarklocka. Han har en egendomlig rullande gång, det är som han snavar på sina sporrar för varje steg. Borde kanske varit i färg här men jag kan avslöja att det är varmt ljusbrungult som gäller. 

Det liksom ruskar till bland bloggarna ibland. Något händer. Jag försöker läsa varje dag, skumma igenom flödet. Det roar mig. Allt kommenteras inte, men läst blir det mesta. Särskilt roligt är det när bloggaren utvecklar ett resonemang. Där bilden eller bilderna blir som ett avstamp för tankar om ditt och datt. Politik är inget hinder. Den fotografiska bilden har gått hand i hand med politiken allt sedan begynnelsen. En del skriver om teknikaliteter vilket företrädesvis den manliga blogghalvan tycks hysa stort intresse för. Ibland svävar det iväg väldigt djupt in i optikens innersta skrymslen  och då blir det på något egendomligt sätt extra roligt att läsa. Vetskapen om att det finns folk därute som är djupt hängivna. En sund hängivenhet är aldrig fel.
En del sprutar fram bilder, en varje dag, vilket manar till efterföljd. Och så dyker det upp en knasterskarp drillsnäppa eller något annat flygfä. Att det finns en fotografisk entusiasm är uppenbart.
Vad jag saknar är kanske ett fotografiskt samtal om bilderna som kommunikation. Om varför tekniken spelar roll för berättelsen. Men det är kanske svårt att få till i ett sånt här forum.

( Så mycket om tuppar blev det inte. Men en bild kan alltid sätta igång en tanke. Ibland lite oklart varför.)