September. Oskärpans år 2018.

En New York-bild. Den här bilden kvalar inte in i GFs top ten. Därtill är den för oskarp, saknar knorr, saknar interaktion mellan människor och miljö och dessutom fel brännvidd.

Ikväll ser jag Bergmans Vargtimmen. Ett genialiskt anslag-förtexter som så tydligt visar det att Bergman gör film. Gestaltar. Han inbjuder till film. Det är ingen illusion. Det är film. Berättande. Och Sven Nyqvists eminenta foto. Och. Drömsekvenserna som görs i ett som man säger, liksom på hårt papper. Lite pressad tri-x på hårt papper. Det är snyggt och genomtänkt och stämmer förmodligen mycket väl till den tidens bildtänk.

(Och ovanstående bild har som sagt inget som helst med Bergman att göra. Fast jag gillar den, på nåt sätt.)