Några tankar om vidvinklar och perspektiv
Att förklara skillnader mellan utsnitt, brännvidd och perspektiv är en grannlaga uppgift, något jag ofta erfor som lärare i fotografisk bild. Man kan naturligtvis fråga sig om det ens är nödvändigt att förstå, det blir väl bilder ändå om man så säger. Men det kanske hjälper och öppnar ögat hos en del fotografer om man konstaterar att vidvinkelobjektiv inte utvecklades för att komma så nära som möjligt. Tvärtom. Syftet var att komma så långt bort ifrån det tänkta motivet som möjligt. Med ett vidvinkelobjektiv var det möjligt att få med hela rummet även om avståndet var måttligt, vilket var en pluspoäng inte minst för porträttfotografer som då kunde hålla sig till en betydligt mindre fotoateljé. Och dokumentärfotografer som kunde få med hela handlingen från ett avstånd som var rimligt och närvarande, landskapsfotografer som kunde få med betydligt mer landskap i en exponering och tack vare det förhållandevis stora skärpedjupet också kunde få med ett passande staffage i förgrunden.
Fotograferat med motsvarande 35mm, därefter beskuret till 50-55mm. (bilden publicerad tidigare)
Och framför allt. Ett vidvinkelobjektiv skapade ett utsnitt som var möjligt att beskära efter tycke och smak. Kanske för att uppnå en komposition med det hett eftertraktade gyllene snittet, eller för att skapa en accentuering av en bildens tänkta berättelse.
Många fotografer, inte minst gatufotografer tänker att ett objektivs brännvidd, alltså utsnittet ska vara samma som filmrutan eller sensorns utsnitt. De fotograferna har kanske inte stått i ett mörkrum, inte använt beskärningsramen eller höjdinställningsratten på en förstoringsapparat. Idén om att objektivets utsnitt ska vara opåverkat har kanske bäring på Cartier Bressons förmodade påståenden om exponeringen som "the desicive moment" att fånga händelsen i sökaren och låta den stanna där. Gärna med en svart ram, vilken även i den gamla analoga tiden var jätteenkelt att simulera.
Fotograferat med motsvarande 50mm därefter beskuret till ca 85mm (bilden publicerad tidigare)
Och perspektivet då? Som beror på hur nära flyktlinjernas sammanfallande med horisontlinjen ligger bildens centrum. Fler än en har säkert tragglat det här nån gång i skolans bildlektioner. I fotografi som sysslar med linser blir perspektiv mera en fråga om sfärer eller tunnformade perspektiv. Ju närmare man är motivet desto mer tunnformat blir perspektivet ungefär som ett tecknat tvåpunktsperspektiv blir mycket dramatiskt, och något vi sällan ser eller upplever. För över alltihopa råder ett par ögon som inte gör som vare sig det tecknade eller fotograferade perspektivet gör. Ögat ser en avbildning av verkligheten och är förhoppningsvis utrustat med ett intellekt som förstår hur det förhåller sig. (Ögats "brännvidd lär" ligga nånstans runt 75-85mm vilket går rätt lätt att undersöka i en laboration. Har skrivit om det förut.)
När vi fotograferar, eller tecknar skapar vi avbilder av verkligheten som mer eller mindre överensstämmer med synapparatens tolkning.
Det om det, sen återstår det etiska, moraliska, bildberättande dimensionerna i bild. men det får bli en annan gång.
Vad jag kan se, så var genombrottet år 1936 med Zeiss Biogon 2,8/35. Det var då världens ljusstarkaste vidvinkelobjektiv.
/Gunnar S
/B
/Gunnar S
Tack för att du sätter saker på plats här.
Om eller snarare när det blir debatter om detta ämne kan man/vi hänvisa till detta inlägg – tycker jag.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
/Gunnar S
Allt gott/per-erik
35mm är nog det objektiv som oftast sitter på min kamera (23mm för Fuji).
Ha det gott
/Gunnar S
Det står väl klart att vi människor har ett pereferiseende som är vidvinkligt men detaljseenedet utåt sidorna är då under all kritik. Jag har förstått att man menar med normalmåtten jag nämnde ovan att det är med den brännvidden ögat kan se ordentligt vad det tittar på med både hyfsad skärpa och uppfattning om vad som det tittar på.
Du kanske kan belysa resonemanget ytterligare?
Personligen hänger jag inte upp mig särskilt på brännvidder men vet att vissa hjälper mig att skapa de bilder jag ofta är ute efter (28 mm och 35 mm) på gatan. Och därför är det dem jag som jag föredrar. Men är kul att utmana sig själv ibland med andra brännvidder för olika typer av fotografering, inklusive gatufoto.
Om man tittar på ett enskilt öga så uppfyller det ganska väl kraven på en camera obscura, en lins ett mörkt rum, en ljuskänslig registrerande yta (och dessutom en bländare).
Ta en kamera med zoomobjektiv, sikta mot något och jämför växelvis det du ser i sökaren och det fria ögat samtidigt som du zoomar in. När du uppfattar att dina två ögon ser samma sak, samma utsnitt har du hittat ögats brännvidd.
Vilket är en sanning med modifikation eftersom du har ett stereoskopiskt seende, vilket kameror mer sällan har. Dessutom är ögats näthinna uppdelat med en liten yta (gula fläcken) i näthinnans mitt med receptorer, tapparna, som uppfattar färg, rörelser. Resten av näthinnan har stavar som är mer känsliga för ljus men inte för färg. Så vår bild är sammansatt. Och inte nog med det, de saccadiska ögonrörelserna, de här omärkliga flackande ögonrörelserna gör att vi uppfattar ett större utsnitt, synapparaten skapar så att säga en bild eller utsnitt i efterhand som nog motsvaras ganska väl av en brännvidd runt 35-40 mm, naturligtvis väldigt individuellt. Varför detta kan vara värt att återkomma till.
/Gunnar S