Om sätt att se färg och lite annat.

Bortsett från att betraktningsmiljön nog har större betydelse än huruvida betraktningsskärmen är kalibrerad intill decimalnivå är det här med att kalibrera sitt eget färgsinne nog så viktigt. Att förstå färgupplevelsen utifrån RGB är en intellektuell utmaning. Jag förslog tidigare att man kanske kan tänka färg utifrån det sätt som NCS arbetar med. Och naturligtvis med vetskap om att NCS sysslar med färg i måleri och liknande sysselsättningar vilket är något helt annat än fotografi.
   Men varför inte använda sig av Lab-färgläge? Cie Lab kan användas i de flesta bildprogram och  baserar sig på hur människor uppfattar färg, alltså rätt likt det NCS . Men det gäller främst normala människor, den så kallade "normalmänniskan". Och vad värre är, Lab är milt sagt bängligt att arbeta med och dessutom mycket instrumentellt. Det har fler parametrar att ta hänsyn till än en vanlig rgb-modell. En utgångspunkt, nollan, i ett medelvärde som översatt till rgb ligger motsvarar medelgrått, men använder två axlar, rödgrön axel och blågul axel. Plus ljushetskomponenten som går från noll till hundra. Det behövs mer intellekt och det är tveksamt om bilderna blir bättre.
   Nä, hellre lite förnuft. Är den här färgen rimlig? Som exempelbilden nedan, och jag tänker då på den gula. (Det är en ganska liten korrigering gjord som i huvudsak handlar om mättnad och en nypa klarhet i. Och jag ändrar mättnad och ljushet i den röda och gröna kanalen. Här är dessutom lagermasker ett mycket bra verktyg.)

Eller den här gula? Det är skillnad på plastbojar och mirabeller. Syntetisk gul eller organisk. (Man kan göra en mycket välsmakande marmelad av mirabeller sagt som en parentes alltså.)

Men färginställningar och pyssel med bilder gäller väl också vardagens bilder, dokumentationen av livets lunk. Man kanske inte behöver ta det allt för blodigt, och var och en hittar med tiden en metod och en alldeles egen kalibrering av synen. Med lite övning...
   Den här bilden, som flimrade förbi på skärmen härom kvällen fick mig att associera till målningar av Vermeer van Delft, lugnet, vardagssysslorna innanför hemmets väggar. Ryggarna som sluter händelsens utrymme. Vad som händer har jag  egentligen ingen aning om annat än att jag anar ett avlägset muller från en skördetröska långt bort. (Serge, som gick ur tiden för något år sedan, Marine och min fru. Hugo i bakgrunden. Fuji Xpro2 18/2.0)

Om fotografins vokabulär och lite annat.

Säger du gamut eller omfång? Om du väljer gamut, vet du då vad omfång innebär? Eller för all del vice versa. Eller du kanske ägnar dig åt saturering? Kanske rent av översaturering. Hur ofta croppar du och vet du skillnaden mellan utsnitt, brännvidd och beskärning. Gissningsvis ja på alla. Eller hur?
Exemplen är många på språkets krumbukter. Engelska eller svenska? Eller nån slags svenglish. Hur man nu benämner vissa företeelser. Så länge man vet vad det handlar om.
Ta till exempel begreppet clarity, eller klarhet som vi säger på ärans och hjältarnas språk. Vad gör man om man ökar klarheten? Vad är det som händer? Att något händer som jag ser och uppfattar som positivt så klart. Något som påverkar bildläsningen. Men det är en sak att förstå vad som händer rent instrumentellt ( kontrasten ökar i omfångets mellanparti) och en annan att (relationellt) uppfatta någon slags skillnad. Men det räcker kanske att se en skillnad. Vad den beror på är kanske mindre viktigt. Fortsättning följer garanterat.

(Vardagens fotografi. Efter en närkamp med ett jordgetingbo skickas bild till närmaste vårdcentral. Det är nog här nånstans i bilden som ett kommunikationsverktyg som ”kameran i fickan” verkligen betyder nåt. Och här göre sig svartvita simuleringar och konverteringar icke något besvär.) 

Försök till porträtt

Någon har fotograferat med kameran på fickan. Någon har därefter skruvat lite, lite i snapseed. Just där, på övningsrepertoiren, Roberto Menescals Oh Barquinho. Det är roligt att spela i duo.(Ibland behöver man ett par elastiska fingrar till. Och ska det vara Ass eller Ciss?)

Torsten i sitt musikhus.  Det blev visst mer musik än porträtt. Jag får försöka ta skadan igen nån dag framöver.

I sommarateljén

Sommarateljén delas av flera. Inte minst ett barnbarn. I morgon ska jag försöka mig på ett porträtt. Lite, lite grann inspirerad av Eugene Smith och the Jazz Loft Project. Långsökt kanske. Återstår att se…Det kommer att innebära att när jag tar gitarren och går ner till grannen kommer jag ha en kamera på andra armen och till en början lite osökt fråga om en bild. En får se hur det går med det. Och upptäckten av ett barnbarn som helt otippat fått smak för bossanovaliknande harmonier och rytmer. Sånt får det att krulla sig i fingertopparna. Det här kan bli nåt!
  Så läser jag PerErik Åströms blogg här på FS och blir fylld av tankar på en annan tid. Nostalgi? Ja, kanske, men också en avstamp för en fortsättning, oklart hur, men känslan som då och då dyker upp, av bilder som man tagit, och bilder som på något sätt betytt nåt.
Man kan med fog fråga sig vad det är för kvaliteter i bild som gäller. Ja inte är det det instrumentella i alla fall.
   Lär återkomma med det.

Sen är det här med klimat. Vi bor där skarven mellan två luftmassor möts ( det här behöver man inte vara en Einstein för att förstå när man ser väderkartorna) Då blir det en hel del händelse där värmeenergi övergår till rörelseenergi. Just i den här bilden kommer ett  intensivt åskväder med stora hagel i ryggen och ett åskväder med rätt spektakulära blixt och dunder-inslag inträffa. Och vi kommer att vara  precis mittemellan. Spännande men lite svårförklarligt för ett ängsligt barnbarn. 

Inte bara AI har det alltid så lätt.

Det här med fingrar är inte alltid så lätt. AI eller manuellt. Vad får mig att tänka på vetelängd.

(målning i Almunge kyrkas församlingshem. Kameran-den på fickan)