Om romantiken och det dokumentära

"Genom att lägga en högre innebörd, det vanliga en hemlighets lyster, det kända värdigheten av någon okänt, det ändliga ett oändligt sken, så romantiserar jag det" Novalis.
    En romantiker vill alltså upphöja det vardagliga och låga till något större. En resa till och från arbetet förvandlas till ett stycke poesi. (Citat ur förra numret av Fotografisk tidskrifts ledare).

Vad är det i en bild som kan gör samma motiv till romantik eller dokumentärt. Eller kan en bild samtidigt vara romantisk som dokumentär. Handlar det om bildens kontext, fotografens uppsåt, eller bildläsarens privata kontext? Det är mycket som är förborgat i  och  kring en bild. 
   Men, romantiken ligger i fotografens öga, med bilder att tolkas på ett önskat sätt. Och varför romantiken rinner upp i bildvärlden så här i vad som i en romantisk värld kan tolkas som den punkt i historien när en kultur, ett synsätt och verklighetsuppfattning skönjer något annat som så att säga dyker upp vid händelsehorisontens framkant. Något annat. Kanske alla kulturers fall. För eller senare. I romantiken  ryms en stor andel nostalgi. "I romantiken vilar ett avsked".

Enkelt sagt och uttryckt kanske det handlar om att ge sina bilder en större betydelse. En större förväntan. En position i ett bildlandskap som idag är för stort. Som idag kräver en grovsållning innan det  möjligen romantiska per definition kan dyka upp. Det finns helt enkelt för mycket bilder för att någon överhuvudtaget kan skapa en överblick och ett adekvat urval.
Det är kanske att ta i, och  tanken är inte min egen fabricerade. Jag ska ta en sväng på Nationalmuseum och utställningen  om romantiken. Kanske den bidrar till förståelsen.

Christopher Long. Bilden bakom är inte hans. Googla på honom. Riktigt bra måleri.

Christopher Long - Between Apology Note and Love Poem som vi tittar på i kväll, det är vernissage på Uppsala Konstmuseum.  Christopher finns på min top-ten lista över målare. Men han är inte romantiker. Ändå kan man sjunka in i hans målningar, bli stående mer eller mindre uppslukad. Inte bara för hans teknik, och utnyttjande av pigmentet Viridian med sitt väldigt gröna. Cristopher gör det med självklarhet.
  Och en jämförelse med måleri och fotografi. Det finns mycket så mycket som hänger ihop. I allt uppriktigt bildskapande. Teknik och berättelse.

Lite mer om oskärpa, exponeringar och sånt.

Fredagkväll och en sväng på lokal. En mycket gammal vän och ett soulband står för underhållningen. Det är bra. Och jag tar några bilder vid ringside. Bra? Tja, man kan så klart låta kameran gå som en Kalaschnikov. Eller också i ett slags Hans Gedda-tänk, du har 12 möjligheter, förvalta dem. Och gör man inte det så är det som det är. Att välja bort hängslen och livrem helt enkelt. Om man har råd med det. Och det borde man ha. (  Jag har en digital med tomt minneskort. Och tänker sju-åtta exponeringar, det får räcka. Blir det så blir det. Men kunde inte arrangören ha lite bättre koll på bakgrund och fond, kan man tycka.)

Bild med destination minnesalbumet. Varken mer eller mindre.

Och det pågående objektivtestet, nu  med en D800. Fyra objektiv tycks vara ok vad gäller skärpa, och skärpepunkt. Alltid nåt. Så problemet ligger troligen i ögat. Dioptrilins, till ett hyfsat pris beställt. Om det nu är ögat som felar. Sannolikheten att två likvärdiga NikonF kamerahus har samma fel? Eller att sökarna, en Photomic och en basic prismasökare  har samma fel? Felsökning pågår.  Det ena hörnet av fotografi – det tekniska, i det andra –bildens berättande, oavsett tekniska eller andra formella kvaliteter. Fotografi rymmer många dimensioner. Eller hur?

En Nikon F. Bra att ha liksom.

Vad analoga kameror gäller är nog min arsenal fylld. Men frestelsen att skaffa en hederlig Nikon F, utan någon som helst mätning av ljus och annat. Inte bara som nostalgisk hyllvärmare utan mer som ett fotografiskt komplement. Ett verktyg. Ett sånt jag ägt som en vän tappade i berget en sommar, inte ens en Nikon F-pansarvagnen klarar det (och det gick som det gick med den vänskapen).  Så stod det en F i montern på  Återbruket. Årsmodell 72 med ett Vivitar 90mm macro och en Nikon teleplus. Och nu  undrar jag så klart vad den tidigare ägaren ägnat sin tid till. En liten buckla på prismahuset, annars ok.

Men nu ska det handla om oskärpa och när man nödvändigtvis behöver knasterskärpa. Om jag får råda. Men den här bilden har, skulle man med viss fog kunna tycka, en besvärande oskärpa. Inte tillräckligt mycket. En modern fotograf skulle placera den här bilden i Lomografi-segmentet om den hade varit vinjetterad, men det är den inte. (Fontänskulptur av Axel Wallenberg "Händelser kring ett torg- till arbetets lov", Vaksala torg, Uppsala.) En detalj.
   Jag tar en vända runt bekanta miljöer. Med två NikonF, en hardcoreF och ett hus med Photomicsökare som ska få visa vad de går för. Eller, egentligen handlar det om två hus, 72-or bägge två. Fyra objektiv (24, 28,  55 och 105). Klarar de testet? Tveksamt tycks de visa sig när jag framkallat och går igenom bilderna och förstår att felet sannolikast beror på 1. Ett öga som inte kan fokusera rätt. 2. Att fyra objektiv plötsligt blivit diffusa. Nu tyckte inte optikern att det var nåt problem med synen för en vecka sedan. Snarare status quo. 
   Sen blir det ett andra test. Objektiven på en D800. Då borde det gå att ringa in problemet.
   Sen kan väl varje förnuftigt tänkande människa inse att fotograferande med moderna grejer toppar. Men visst är det lite roligt med det gamla. Eller?

Och då kommer frågan, när behöver man knasterskärpa? 1. När man fotograferar av negativ och diabilder. 2. Antagligen i samband med fågelfoto och annat som hör till naturen. 3. Spektakulära sporthändelser. 4. Gatufoto, inte nödvändigtvis, ej heller vid så kallat flanörfotografi.
   Skärpa eller inte är något som syns i en bild och följaktligen en berättarkomponent.
 Återkommer troligen runt detta.
  

Hospitalet

I ett litet meningsutbyte häromsistens dök det upp minnesbilder från en tid när jag jobbade extra på Ulleråkers sjukhus, ett av alla stora mentalsjukhus som lades ner på sjuttio och åttiotalen. Nu har jag många andra bilder från Ulleråker. Här trycker jag grafik när andan faller på, här arbetade jag - Både bildsal, musiksal, drama och hela särskoleenheten var lokaliserade där i den gymnasieskola jag tjänstgjorde i sexton sjutton år innan jag blev friherre. Nu finns det en hel del andra verksamheter där, bland annat ateljéer för konstnärer, författare och andra kulturskapare.
   Huvudbyggnaden är anslående. Den kallas för vingmuttern. För att förstå det ska man helst se byggnaden ovanifrån. De modernare byggnaderna är nu rivna, till förmån för i huvudsak nybyggna bostadsrätter, känns mönstret igen? Om jag inte missminner mig var det till vänster om granen, i fönstren där det lyser som jag oftast  tillbringade min arbetstid, mestadels  dagtid (även om ett och annat inhopp på kväll och natt plussade på kassan lite extra).

I några salar håller Uppsala Konstgrafiska verkstad till. Just nu är estetelever från Viks folkhögskola där och trycker högtryck. Och i korridoren, en sinnebild för allt vad sjukhusvård innebär, hänger trycken på tork

Trots att jag är sällsynt bekant med miljön blev det litet av ett återbesök i  dåtiden, mycket beroende på att jag tittade in på Medicinhistoriskt museum som också ligger inom det gamla sjukhusområdet. Värt ett besök om man har vägarna förbi. Bortsett från en imponerande samling av gastuber, rör, slangar, apparater och verktyg, med betoningen verktyg finns också en ganska ny museiavdelning som handlar om psykiatrin. Välgjord och speglar inte bara psykiatrins utveckling också sjukhusets utveckling från att vara en liten värld i sig, med trädgårdar, köksträdgårdar, växthus, verkstäder med mera, till en lite mer modern syn på psykisk ohälsa.

Det finns mycket bild och konst skapat av de då intagna. Bland andra Augusta Strömberg som är aktuell med en utställning på Bror Hjorts museum här i stan.

En av de mer namnkunniga patienterna, han syns  näst längst ner till höger, Gustaf Fröding. Patienterna fotograferades  så klart, allihop.

I det avslutande rummet ställs en relevant fråga till  framtiden.

Klimatfunderingar

Hade vi varit snabba och vallat skidorna. Ett skidspår i centrala staden på 25 cm nysnö. Men senfärdigheten är legio. Det gick från minus åtta till plus tretton inom loppet av tolv timmar. Det är enligt meteorologerna ytterst ovanligt, har inte hänt sen femtio år sedan sist. Tvära kast. När kommer det att ske igen? Sannolikt behöver vi inte vänta femtio år till, inte så länge ångmaskinens princip får råda. Tack fysikadjunkt Beckman för den insikten. Ju varmare desto mer rörelse, det borde till och med en  "klimatförnekare" kunna gå med på. Mer rörelse, desto mer stök. Sen får man väl dra sina slutsatser av det. Och gärna stå för det i skenet av ovedersägliga siffror.