Porträtt igen

Jag ställde ut tjugo års händelser och porträtt i ett litet sammanhang härförleden. Men sen måste man såklart fortsätta. Spontanporträtt. Norbert Faber

Att gestalta ögonblicket kanske ligger närmare fotografiet än måleriet. Men ögonblickets gestaltning är just det Norbert jobbar med. Och han gör det bra. Kan man höra ögonblick?

(Xpro2 35mm 1.4 befintligt ljus)

Borde man vara orolig

Läse i avisen att Trump, med vederbörligt bistånd från bipolär bisittare nu i ett raskt drag lägger ner, eller åtminstone  snöper den amerikanska motsvarigheten till SMHI. Amerikas Förenta Stater är ett område på klotet som är synnerligen utsatt för väder och vind. Oavsett om vad vädret är orsakat av. Kontraproduktivt är väl ordet som ligger närmast. Eller skjuta sig i foten.
   Vinden ligger på från fjärden, det är bitande kallt i fingrar och nästipp. Februari och några veckor i mars var ovanligt kalla (ovanligt kallt, ovanligt varmt). Man brukar säga att mikroklimatet i skärgårn ligger ett par veckor senare än i inlandet, och det stämmer väldigt väl just nu. Det är också mycket som hörs, men inte ses. Ett par tranor, rödhaken, alfågeln som ligger långt ut på  fjärden,  trastarna, korpen och alla de andra.

   Vädret är lite för bra för att funka med Nikon F och Fomapan. Man vill  ha det lite gråare, som häromdagen då dimman rullade in.  Livet på ön tar sin början, flyttar ut om nån vecka är det tänkt. Det lilla hjulet.

Pass på!

Det dyker upp en Charlotte Murphy här och där i flödet. Jag tror inte att det är den irländska skådespelerskan Charlotte M som går in i trådar med mat-teman. Och lämnar länkar till dataspels-siter. Så pass på! Nåt lurt är det.
Bara så ni vet.

Törs man skriva några rader om objektiv...

Det här med objektiv är kanske en lägereld som för tillfället saktar går ner till en liten glöd. Men vackert så, och alltid intressant. Att i stället för maximal skärpa söka efter en andra egenskaper, sånt som oftast kallas objektivens karaktär är en nöjsam sysselsättning, väl medvetet om att det är rätt många parametrar inblandat i detta.
   En annan intressant faktor är den fotografiska bildens format som sällan överensstämmer med måleriet och den föreställande stafflikonstens månghundraåriga historia. Man kan tycka att fotografiet tidigt borde ha hängt på såna oomkullrunkeliga maximer. Få kameror, bortsett från storformatskameror och tingestar som Speed Graphic,  pressfotografernas standardverktyg på den tiden det begav sig, ( få filmer från trettio och fyrtiotalen som på något låter pressen flimra förbi missar att ha en Speed Graphic i rekvisitan) arbetar med format som ligger nära måleriets formatmallar. Format som 4 x 5 eller 5 x 7 är inte legio nuförtiden. Nu är det snarare så att 2x3 alltså småbildsformatet är det som är norm, oklart varför skulle man kunna säga men att en fotograf med initialen HCB finns inblandad i detta. På samma sätt, den faiblesse för det kvadratiska formatet som anses svårbemästrat och följaktligen synnerligen kittlande för den entusiastiske fotografen. I konsthistorien är det kvadratiska formatet ytterst sällsynt. I modernt inredningskonstmåleri betydligt vanligare. En kvadrat är ganska lättplacerad i ett vardagsrum men inbjuder inte direkt till excesser med det gyllene snittet. 
   Men tillbaks till det kvadratiska fotoformatet och kameror som Rolleiflex, Hasselbladare med flera. 6x6, ett rätt praktiskt och ekonomiskt sätt att utnyttja en 120-film. Men idén med formatet är på goda grunder att det genom att beskära bilden kan man med lätthet få fram en liggande eller stående bild. Det kan, eller kunde, röra sig om rätt små beskärningar. Och sällan ser man äktenskapet mellan fotografi och reproduktion, läs tidningsmedia så tydligt som i detta. Att enkelt beskära bilder så att de passar i tidningens grid, rutsystemet som styr en sidas layout och typografi. Stående eller liggande, det gick att plocka ut ur samma negativ. Bra vad? 
   Mycket i vår fotovärld har sitt ursprung i tryck och mediavärlden, saker som vi åkt snålskjuts på, lockats till att tro att det varit sanningar och saker som vi försökt bemästra. (Har jag skrivit och funderat om detta tidigare? Inte helt osannolikt.) Att hålla såna här tankar i huvudet är väl  nåt slags värn mot världens galenskaper. Och nya galenskaper att hantera varje morgon.

(Undersökningen av Nikonobjektiven fortsätter. De analoga, vilken karaktär har de om man räknar bort den analoga teknikens krumsprång. Objektivfavoriter. Vinterns försök med 24mm 2.8 är framkallade. En lite snällare framkallning vore kanske nåt. Men några bilder håller nog för att landa i fotopolymer med tiden, det är i alla fall avsikten och då är lite raspighet inte helt fel. Fomapan 200 D 76. För den som reagerar på en aning vinjettering i bilderna är det inte objektivets fel utan så enkelt som ett felaktigt valt motljusskydd som borde suttit på en 28mm.)

Om repor och skavanker

Bilder och särskilt filmfotografiska negativ har en tendens till att utsättas för tidens tand. Inte alla, men fotografier från en tid innan den "fotografiska mognaden", när fotografi fortfarande var en spännande upptäckt, kanske ett blivande verktyg för någon slags berättelse, hanterades negativ och bilder på ett inte alla gånger korrekt sätt. Om man så säger.
  Bilden ovanför är fotograferad med en Zeiss Ikon Nettar, den kameran jag blev satt till att göra mina första fotografiska lärospån med. Det är Agfafilm och bilden bör vara tagen 1960 ett år hit eller dit. Syftet med bilden är nog inte att fotografera Akademikvarnen intill Fyrisån i Uppsala, snarare det faktum att det är ovanligt högt vattenstånd. Den rejäla snöhögen berättar om dåtidens snörika vintrar och en tid innan staden hamnade i den varmtempererade klimatzonen. Ett dokumentärt foto. Sen kan man väl i efterhand lägga till att mannen som står där och betraktar det hela, som en mörk siluett, kan ge bilden en utökad dimension om man är på det humöret. Som en Bengt Ekerot (fast hans rollgestaltning har mig veterligen  inte någon hund i koppel).
   Damm på negativen är trist men en hel del repor kan ibland lägga till något mer i bilden. Något ytterligare mer till tid som gått. En ickefråga i den digitala världen. Att bilden är en aning underexponerad kan vi hoppa över. Men tidsdokument är den och tiden har många tecken.