Ibland är det inte bild som gäller

Så hörs de igen, alfåglarna, gott och väl fyra femhundra. Långt ut på gränsen till vad en fältkikare förmår. Och antagligen inte heller ett fågelfototele heller. Dis och gråtoner gör sitt till. Men. Vinden har slagit över på SSO så sången bär fram ända till strandkanten. Det är nu så med alfåglar att de säkert kan vara kul att titta på och antagligen även fotografera. Men det som gör det hela är ljudet. Allornas sång "a-a-allo-a-a". Alfågel är en ljudupplevelse är min bestämda uppfattning. Ett av de små glädjeämnena i livet.
     

Om behovet av att tycka och vilket uttryck som ligger närmast

I dessa tider när världen tycks vara uppochner hittar jag kraft i musiken. Som i de här:

https://open.spotify.com/track/4Y20xkfnxwdOqOYdZoV0Ym?si=7-RWHFJmS-yJwLNlpeOpzw Och vad sa man säga om Kate and  Anna Mc Carrigle.  (Jo, originalet klår nog trots allt Mari Bergmans version.)
När dagen blir alltför svart tar jag  https://open.spotify.com/track/2AlJIdftlJLcZg78RnVcDS?si=YEJG0bqPTMGCIg8Z27RqFg
Walk tall. Kan det sägas enklare. Ibland är ton tydligare än bild. 

Jag är ute på ön nån vecka. Sätter igång året. Tittar på fågel. Mycket skrak och knipor. En och annan vigg. Men varken alfågel eller salskrake (som det var flera år sedan jag såg sist.) Gammel-Ante (havsörn) morsar jag på så klart, det hör till artigheterna, och örn är numera legio här ute.

Fotografi. Det är så klart roligare at fotografera människor än isbitar. Men man får hålla igång avtrycket ändå. Och läst boken om Christer Strömholm. Återkommer till det.

Vildand

Vildand, en före detta sälfångare var ett populärt häng under ett antal år därute på ön. Matställe och ölpub med omisskännlig skutdoft. Sen sjönk hon. De gör det förr eller senare. Sen ligger de där till förargelse för en del, ja kanske för de flesta. Det får räcka så.

På väg mot det svartvita

Hoppet mellan fotografisk bild och reproduktion är ganska svävande. Somliga anser att ett fotografi ska vara fotografiskt hela vägen för att räknas. Analogt ända fram till sköljtrumman i labbet. Nu är inte min avsikt att vara provocerande, tvärtom men jag funderar ibland över detta i vilket skede ett fotografi blir en återgivning av ett fotografi. För handen på hjärtat, de flesta bilder vi ser är inte fotografier enligt det puristiska synsättet. Bilder vi ser via skärmar eller tryckmedia är reproduktioner, det mesta faktiskt. Hur bär vi oss åt för att behålla illusionen av fotografi och hur bär vi oss åt för att tydligt passera gränsen till reproduktion. Eller kanske snarare, metoder att verkligen reproducera fotografier så att det syns att det är gjort, att fotografiet blivit en råvara, ett material för ett nytt bilduttryck.
    Det här är tankar som kretsar i mitt huvud när jag nu är inne i ett engagemang för fotopolymerteknik. Att överföra en fotografisk bild till ett tryckmedia. I vilket ingår en hel del pyssel, men som allt grafiskt arbete, nöjsamt och underhållande. 
   För skoj skull har jag låtit Nikon F få jobba lite. Fomapan 200, förmodligen inte den bästa filmsorten om man är ute efter fotografi. Men jag ska vidare. Det visade sig vid framkallningen att negativen blev om inte bra så åtminstone hyfsade med den utstakade vägen mot reproduktion som mål. (Oskärpa i bilden ovanför kan helt och hållet bortses ifrån, den lär försvinna, eller kanske snarare "förädlas" längre fram.)

Arbetsgången är nu att göra efter avfotografering av negativet göra en bitmapp-bild med diffusionsgitter 600ppi. Vi tror att det kommer bli bra. För täta raster kan krocka med den nödvändiga efterrastreringsrastren som vi har att tillgå. Bilden skrivs ut på OH-film med bläckstråleskrivare och kontaktexponeras mot polymerplåten. Hur lång tid håller vi på att undersöka med ny UV-lampa. Därefter belysning med raster. Frankallning i rent vatten och försiktig bortpensling av oexponerad polymer. Torkning och efterhärdning i UV-ljus. Därefter infärgning av plåten och traditionellt djuptrycksförfarande.

(Bilden tagen i ett sånt där väderläge som kallas nollgenomgång. Temperaturen pendlar mellan plus och minus under ett dygn. Halt och isigt, något fler handledsskador och brutna lårben, ett ortopediskt fenomen som tycks vandra uppåt i landet med tilltagande temperaturhöjningar.)

Finnisage och dagsrapport

Så var det klart. Två veckors utställning och två veckors vaktande av densamma. Man blir liksom lite trött. God respons på mina utställda bilder, känns bra i själen. Nåt slags kvitto på att idé och bilder fungerat.

    Läser en intressant artikel om fotografiet som sanning: https://www.bildspraket.se/blog/den-oumbarliga-ingrediensen-ar-sanning-2/ 
Det handlar inte bara om att ljuga med bild, det handlar om lögner som är kopplade till bildskapandet, till bildskaparen och till sammanhanget där bilden skapas och lever i.
   Jag blir dessutom särskilt intresserad av Andreas Gedins nyutkomna bok om Christer Strömholms förflutna. Inget nytt i och för sig. Mycket av CS nazistiska ungdomsförflutna är känt. Men vad mer är det vi behöver veta? Omfattningen av det hela? Eller personen, CS? Självbilden CS som byggs upp och varför? Och det här nånstans de flera bollar studsar in på arenan. Men jag har ännu inte läst Gedins bok, så jag vet inte och väljer att inte tro. Varken kan eller ska ge en recension.    

I en värld av lögner och friserade sanningar får man hålla två bollar i luften, ibland fler. Världen är uppochner.

Jag läser Björn Wiman i söndagens  DN om  Den " gåtfulle" prästen Abraham J Muste. Det berättas att han under en av sina ­oupphörliga protestaktioner mot Vietnamkriget fick frågan av en tidningsjournalist: ”Tror du verkligen att du kommer att kunna förändra det här landet genom att stå här ensam utanför Vita huset med ett litet ljus mitt i natten?”
Hans svar kan fungera som ett slags manual för fortsatt mental hälsa i en allt mer vanvettig värld: ”Å, jag gör inte det här för att förändra landet. Jag gör det för att landet inte ska förändra mig.”

Håll ut.