typografisk katastrof

Typografi som politiskt slagträ kan man läsa om i dagens SVT nyheter. Man tar sig för pannan. Trumpadministrationen utmärker sig med något varje dag.

Man må tycka vad man vill om Times (oftast varianten new roman som är ett misslyckat försök att anpassa ett tidningstypsnitt till kontorsdokument) estetiska kvaliteter. Times ska sättas med smalspalt i tidning för att komma till sin rätt, på mjukt papper i rotationspress. Det var åtminstone Stanley Morrissons mening och uppgift när typsnittet skapades. USA:s utrikesdepartement kommer att använda det på A4-dokument, minst 90 teckens radlängd och, jag sätter min gamla keps på att rubrikerna då sätts versalt, centrerat. Det är alla fel samtidigt om man vill uppnå läsbarhet. Men det vill man kanske inte...
Lyssna på Eva Wilsson, typografilärare och grafisk designer i det länkade klippet så förstår ni mer.

Basilica di San Prospero. Ett av flera lejon som vaktar portalen. Reggio Emilia

Den välavvägda  inskriptionen i lejonets sockel. Lagom utspärrat (inbördes avstånd mellan bokstäverna) med versal initial och det eleganta Q. Det som ser ut som V ska naturligtvis läsas som U. Lejon och inskriptioner från början av femtonhundratalet.
Eoner och galaxer ifrån klåfingrig politiskhet.

Chemin de Saint Jaques, apropos ett inlägg nyligen.

Pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela (Camino de Santiago) eller på franska, Chemin de Saint Jaques har tydligen blivit omåttligt populär. Vi gick några svängar där, första gången 2008 om bildmapparna talar sanning. Vad jag minns var man ganska ensam på vägarna, lite beroende på att  alla var på väg åt samma håll.  Det var lätt att hitta boende på vägen, antingen hemma hos någon, bed&breakfast eller på något annat gite de etap. Vi tog oss från Figeac, en ort väster om Le Puy, en av  knutpunkterna på leden där olika andra leder strålar samman, till Moissac. En dryg veckas vandring med ett par tre mil varje dag. Vi vandrade, precis som väldigt många andra, inte med uttalade religiösa  motiv, snarare en slags vandringens rensning av hjärnan. Vår avsikt var nog inte heller att komma fram till Santiago, vilket vi heller aldrig gjorde.
  Vi gick ändå ytterligare några år  med näsan pekande mot Pyrenéerna.  Vid ett tillfälle var vi tvungna att gå baklänges på leden och mötte då en hel del vandrare. Det är liksom grejen, alla ska till samma ställe. Vad vi däremot la märke till var att få vandrare vi kom att prata med sökte en prestation. Det var liksom inte någon bucket-list. Man gick åt ett håll, i ett vackert och varierat landskap. Så var det väl bra med det. Långt senare förstod vi att många pilgrimer hoppade över de första etapperna och startade sin vandring en bit in i Spanien. Det blev väl lättare så. 

Vi besökte Rom i höstas. Första gången jag besökte Rom var i ett tidigt åttiotal. Något hade hänt. Bild: Fontana di Trevi. Lägg särskilt märke till folkmassorna i bakgrunden.

Samma plats trettio år tidigare. Känns som en gata i Rom där folk bor.
  Vad var det som hände? En, de rikare ländernas  välbeställda medelklass blev än mer välbeställd. Det blev billigare att resa, läs flyga efter samma princip som mobiltelefonutvecklingen. Desto fler som gör det, desto billigare blir det när kostnaden, intäkterna slås ut på fler. Det finns mycket att fundera på om detta. Och i detta är kameran och fotografiet allestädes närvarande.

Om försoning

 Kom att tänka på begreppet försoning, som inte är samma sak som förlåtelse. 
  Jag gjorde ett verk för nog femton år sedan, som inte var fotografiskt, men hade ett slags fotografiskt ursprung. Fotografiet är ofta, för mig, inte skissblock, men ett slags utgångspunkt för tecknade, målade, assemblerade bilder. Ett verktyg helt enkelt.
   Att försona sig med något, med en tanke. (Kan man förresten försona sig med Adolf Hitler. Eller nazismen? Stalin? Pol Pot? Pinochet? Finns många och mycket att räkna upp.) Tanken dök upp då jag i morse läste en filmrecension; Nürnberg med Russell Crowe i rollen som Hermann Göring. En Hollywood-version av vad som hände där, i Nürnberg hösten 1945. Jag har alltså inte sett filmen men mina tankar slank i väg till Hanna Arendts bok "Den banala ondskan" om Eichmann-rättegången. Om den byråkratiska ondskan.
Och osökt landar tanken också i rapporterna om fångar, misshandel och tortyr i al-Assad-regimens syriska fängelser. 

Var går gränsen för försoningen? Var sluter man berättelsen, stänger pärmarna?

Försoningen. Assemblage. Böcker, skruv, spik, ståltråd med mera. 2011.

Motstånd.  Assemblage. Böcker, stålplåt, gängade stänger, svart griffeltavlefärg. 2014. Tillhör Uppsala Kommun. (När åtskruvningen når en viss gräns börjar plåtarna faktiskt bukta sig en aning. En metafor i realtid.)

Bilder förklarar sällan. De kan möjligen beskriva, skapa associationer eller antydningar. Häri finns fotografiets begränsningar men också möjligheter.

Man lär sig

Jag råkade på ett objektiv härom veckan. Även om förnuft och plånbok säger no no till nyheter i kamera-arsenalen så blev det ett Nikkor 35/2.8. Inget märkvärdigt, trodde nästan jag hade ett redan. (Har haft visade det sig.) Tekniskt sett har jag det redan i och med ett 24-75/2.8 visserligen dedikerat till digitalt foto, men den här gluggen är analog om uttrycket tillåts. Och så klart fullständigt onödig. 
   Bilder från Skeppsholmens folkhögskola i början av nittiotalet, alla fotograferade med 35 mm. Den övre beskuren till, tja nånstans runt 70mm. Någon lärde mig en gång i tidernas begynnelse hur en förstoringsapparat fungerar. 
Det är inte blixt rätt på här utan en rätt stor byggstrålkastare som är ljuskälla, som dessutom ger lite extra värme i lokalen.

Bygga båt måste man nog lära sig handgripligen, Youtubeklipp och instruktioner går nog bort. Det är också en massa muskelminnen som behövs, och en öppenhet för improvisationer och kreativa lösningar om än "ritningen" är tydlig och klar. Om läraren är i en skola, eller eleven är en lärling kanske inte spelar så stor roll. Lära handlar mycket om att härma, göra likadant. Med tanke, intuition, muskelminne och övning. Massor av. 
   Det är nog så med mycket. Fotografi inbegripet.

Den nordiska traditionen att bygga klinkbyggda båtar är upptagen på UNESCO:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv sedan december 2021.

Kontrast, hårt, mjukt och lite kolgruva. Helt apropos.

Fotografisk årsbok och inte minst Svenska Turistföreningens årsbok Årets bilder är bra "lackmuspapper" om man vill följa fotografiets utveckling på en som det heter "main stream-nivå". Det är här de semiprofessionella och de dedikerade entusiastfotograferna möts. Man är inte avantgarde men heller inte arriere. Nånstans mittemellan. Och diskussionens vågor går högt i den tidens fotosverige, betydligt högre än i dag. Redan då var säkerligen frågan om hur fotografen skulle förhålla sig till material som Kodaks Tri-X som introducerades 1954. 4ooASA D-76 jämförelsevis kraftigt korn, vad innebar det? Att det någorlunda gick att fotografera i befintligt ljus, eller ska man kanske säga brist på ljus. Och att det var möjligt att pressa filmen rejält. (Flera av läsarna här på FS har säkert pressat Tri-X till både 1600 som 3200ASA. Med förväntat, eller oförväntat resultat.) Och det fanns en charm i det.
   William Kleins New York-bok (Life is Good & Good for you in New York) kom 1956 och bortsett från nattliga eskapader, enligt Klein själv, med sina bilder bearbetade i de stora modetidningarnas kopiatorer resulterade det i, ja just det, svärta, korn och allt det där som kunde tolkas som en rejäl käftsmäll mot den förhärskande mjuka och kontrollerade bildstilen ofta reproducerad i rotogravyr. ( William Kleins New York-bok är också tryckt i rotogravyr men med ett resultat, sägs det med all rätt, där all tonomfång i den mörka delen försvann i total svärta, något som Klein inte på något sätt satte sig emot.)

William Klein. Ur boken Life is Good & Good for you in New York.

Så vad ska man tro om det fotografiska landskapet i slutet av femtiotalet och in i sextiotalet, vad gäller kontrast och korn?  Upptäcker man ett uttryckssätt, lite granna rebelliskt? Man bör väl komma ihåg att  vi befann oss i en tid när ungdom, rebell fick ett eget ansikte, inte bara James Dean i Ung rebell utan  i mångahanda olika kulturella uttryck. Inte blev det stillsammare i nästkommande decennium heller; sextiotalet. Som  i sin tur föder sjuttiotalet.
   Och i detta fanns ett behov av snabba material. Vietnamkriget som förvisso till  en del skildrades i färg men i huvudsak i svartvit, där den enkla och hyfsat snabba framkallningsprocessen gjorde sitt till. Men också andra händelser. Törs man påstå att tidens bildjournalistik bidrog till det kontrastrika. Här finns också, inte minst, förändringen i tryckmedia. Boktryck med högtrycksklichéer och djuptryck, läs rotogravyr för tryck i stora upplagor ersattes med offset. Hade  Alois Senefelder vetat detta i början på artonhundratalet hade han med all rätt bröstat sig som  den uppfinnare av den litografiska tryckmetoden han blev.

(Fotografera i bristfälligt ljus/ Salih Baysal, violinist i Sevda Tri-X D76 1600ASA. Numera rättvänd.)

(Det hårda maneret gjorde sig bra i många genrer. Foto: Francis Wolff för Blue Note.)

(Bristfälligt ljus och behov av någorlunda kort exponeringstid. Folke Mattsson smed i Örbyhus. Ett rätt tunt negativ Tri-X  400 ASA säger negativarket.)

Ibland tillförde det hårda maneret något extra, oklart vad. Snabbheten, möjligheten att fånga något, en blick eller...