Vintersaga

Det var nog 1984 jag hörde låten för första gången, den som senare utnämnts till Sveriges alternativa nationalsång. Som ett pillande i den kollektiva melankolins sårskorpa, Ted Ströms Vintersaga, insjungen av ett flertal artister på den svenska sångparnassen. Jag håller nog Monica Törnells för den bästa.
  Men min första reflektion över låten, som knockade mig direkt, var det att musik och text trumfade bild, och att den spontana tanken då, att försöka sig på någon slags bildtolkning svårligen låter sig göras. Ted Ströms musik skapar bilder inombords, något många av oss säkert delar. Det stannar där. Musik och lyrik står på egna ben.

Och nu något helt annat om än med innehåll i årstidernas melankoli. En rulle framkallad. Kentmere 100 i D76. Resultatet hyfsat åtminstone med det i åtanke att bilderna, eventuellt, ska vidare in i fotopolymerprocessen. Avfotograferade negativremsor, in i datorn och bearbetning. Just den här hade nån slags kvalitet, oklart vad men den gick vidare. Nånstans i den slutgiltiga processen lägger jag märke till en rätt stor sten i  bildens nedre högra hörn och inser först då att den runda stenen i aningen för mycket oskärpa, så pass mycket att det inte faller in under skärpedjup, inget annat är än fotografens högra knä.
   Går det att retuschera bort? Tveksamt men innefattar en onödigt stor arbetsinsats resonerar jag mig fram till (och jag har inga tillräckligt bra stenar på lager att montera in). Och tillfredställelsen i det rätta i fotograferingen går bort, man får beskära och pyssla , inte för att göra bättre utan mer av att rädda det som räddas kan.
   Lärdom. 1. Vidvinklar har en benägenhet att släppa in mer än vad man önskar. 2. Att bildkorrektur på ett tidigt stadium aldrig är fel. Precis som textkorrektur, typografisk korrektur med mera. Det egna ögat har en benägenhet att se fel, ibland väldigt fel.
   ( Nikon F Photomic understödd av en Artisan ljusmätare. Nikkor 24mm)     

Bilden är viktigast men glöm inte kurvorna

Ett fotografi är en kommunikation, precis som allt språk oavsett om det är verbalt, visuellt eller på något annat sätt kan nog de flesta hålla med om. Och det är med bild som med all annan kommunikation och språk: vad vill man ha sagt och på vilket sätt. Att hävda sin rätt eller att ta en diskussion, ja kanske rent av ett samtal med den förmodade antagonisten. allmänna tankar om det fotografiska samtalet. I botten ligger nog alltid ett fotografi, eller hur?

Ett fotografi direkt ur kameran, men hur blir det för den som gärna vill vara svartvit, eller i gråskala om man ska vara petig? Att föreslå att arbeta med kurvor är antagligen att slå in öppna dörrar i FS bloggar ( eller som någon skrev i lokaltidningen "slå in ett glashus"). Oavsett det, man kan göra operationen i två steg, lite olika i vilket program man arbetar. Först som sist är det en poäng med att arbeta framför en kalibrerad skärm när man utgår från en färgbild och då är det bra om färgåtergivningen är så nära verklighetens färg, läs fotografens uppfattning om färger.

 Dra in färgbildens kurva så att vit- respektive svartpunkt tangerar histogrammets bägge ändpunkter, eller ännu hellre, dra in svart och vitpunkt så att det blir en liten varning för sotning i de allra mörkaste partierna, tillika i varning för kritning i de ljusaste partierna. Inte mycket. Beroende på programvara går det här till lite olika. Själv gör jag operationen i Adobe Camera Raw. Därefter betraktar jag bilden i gråskaleläge och konstaterar sannolikt att bilden fortfarande är för mjuk. Här, i gråskaleläge drar jag lite mer i kurvan så att den får en svag S-profil, mer sällan används reglagen för kontrast, skuggor.
   Har jag nu för avsikt att gå vidare i Efex och ett eventuellt korn kan tänkas tillföra bilden något återgår jag till färgläge eftersom Efex behöver bilden i rgb och öppnar bilden, i mitt fall i Photoshop. (Det gör jag för att jag är snål och nöter på Adobe CS6, den sista icke prenumertionsversionen av CS, så länge det går. Dessutom har jag har jag såpass lång erfarenhet och vana av arbetsgången att det känns tryggt och effektivt. Men vi är olika och var och en hittar sin egen väg, men kurvorna är nog de samma.

Om man i huvudsak tänker att publicera bilden på skärm ska den helst ha en mjuk kurva, alltså omvänt S. Hur mycket kurva beror så klart på bilden.  

Ska bilden till tryck, offset eller skrivare gör man en rättvänd S-kurva och får därigenom lite mer kontrast. Apropos bild till tryck, att simulera olika tryckprofiler i Photoshop kan vara bra för att få en uppfattning om hur bilden kommer att gestalta sig. Här är det lätt att förirra sig i olika ICC-profiler och inte minst, olika punktförstoringavärden. Då känns vetskapen bra att idag behöver man sällan bekymra sig om sånt. Tryckeri och pdf-flödet löser numera sådant. 

Jag gör alltså den här operationen på ett tidigt stadium. Och viktigt är att svartpunkt och vitpunkt ligger en aning in i histogrammet, men det handlar ett par staplar bara.

(Bild: Lissabon. Nikon D70.)

Vernissagelördag

Lördag och vernissager. Maud Karlsson, dansare och koreograf med ett antal år i New York presenterar fortsättningen på ett projekt om mäns våld mot kvinnor. "I said no". Angeläget.

Penja Hesselbäck i basker presenterar en fiktiv berättelse om P. I utställningen "Mig kan man ha i möblerade rum" låter fotokonstnären Penja Hesselbäck det förflutna ta sin rättmätiga plats i nuet i form av en ny urpremiär av den fiktivt restaurerade stumfilmen Jämförelser i övrigt. I en tillhörande exposé över ett konstnärsliv som aldrig levts flyter korrekta felaktigheter om perspektiv, visualitet och perception samman med faktabaserade fantasier om film och fotografi. Framför allt visas med eftertryck att den tvådimensionella bilden blir tredimensionell om den upprepas på rätt sätt.
Mannen med mössan, Knut är en av  stadens mest ihärdiga vernissagebesökare.

Den andra mest ihärdiga vernissagebesökaren i staden.

Henning Lemkes träskulpturer på Kaleido är spännande. Handlar om den rörelse som uppstår tack vare ellipser. Henning har tyskt mästarbrev i möbelsnickeri. En äkta ebonist kan man säga.

Vernissage / Berndth Johansson

Berndth Johansson började på Christer Strömholms Stockholms Fotoskola 1966, sen blev det Arméns fotoskola och en fortsatt karriär som porträttfotograf. Nu vernissage på Uplandsmuseet, retrospektivt heter det. Mycket folk, en och annan närvarande är dessutom porträtterad. Fint hantverk och i mitt tycke oftast träffsäker närvaro i bilderna där en del prickar extra rätt, men det kan delvis ha att göra med att det är folk jag känner eller har känt. Samtidigt kan jag känna en distans, den distans som ibland uppkommer i en redigerad porträttateljé. Men se bilderna om du har möjlighet. Det är kvalitet! Det här är dessutom porträttbilder man skulle kunna göda den pågående analog-digitala diskussionen med. Merparten är filmfotografi men printade digitalt av Bildformatet i Uppsala. Så nånstans har bilderna klivit över floden. Och det ska i sanningens namn sägas att de här printarna klår det mesta.

Men det får nog bli ett besök lite senare. Ryggar i all ära men det var bilderna jag ville se.

Tidens gång

Tidens gång i ett digitalt perspektiv. Fotograferat 2004 enligt metadata. Och här står Stina Wollter koncentrerad med penseln i korrekt fattning. Vi är på kalligrafikurs. På japanska.
Iakttagelser. Vi var yngre. Originalet besväras av en hel del brus och rödstick. 2004 var den digitala tekniken inte riktigt i kapp med den analoga, åtminstone inte om man rörde sig i entusiastfotografernas segment. Men det skulle ändra sig ganska snart. Tiden går som sagt. En och annan närvarande denna eftermiddag är inte med längre. (Och jag kunde så klart inte låta bli att göra den svartvit.)

(Nikon D70 med kitobjektivet 18-70mm)