Tiggeri

I det här hörnet satt under många år en tiggare, liksom en arbetsplats. På vintern flyttade han in i entrén, satt på en bänk och gjorde väldigt lite väsen. Ofta fick han en liten matlåda av personalen i butiken. Att han var bördig från någonstans på Balkan förstod jag ganska snart. Han hade ett vackert ansikte, fårat och med den där melankoliska skyn över ögonen. Jag kom mig aldrig för att be om en bild, det kändes inte rätt. 
Nu sitter han inte där längre, saknad, nån eller några måste väl sakna honom. Hörnet är nogsamt städat och det skulle inte förvåna mig om han själv snyggat upp, sista dagen på jobbet liksom. 
     När det gäller tiggeri brukar jag tänka på Bolle i Harry Martinsons Vägen till Klockrike. Undrar om ansvarig minister har gjort det.

Manligt och kvinnligt

En rysk konstnär jag fotograferade för ett par tre år sedan. Det var innan pandemin, liksom i en annan tid, och innan Rysslands storskaliga anfall mot Ukraina. 
   Jag vet inte hur det är att vara konstnär i Ryssland så jag skriver bara Maria P, inte för att Maria P:s bilder gav intryck av att vara samhällsomstörtande, men eftersom internet är överallt (man kan nog fiska i Fotosidan överallt) och en dysfunktionell diktatur kan hänga upp sig på vad som helst, skaffa sig anledningar.
   Det om det. Marias bilder var då ett uttryck för en motivsfär som vi nog betraktar som kvinnlig. Lite bleka pastelltoner, oljemåleri, en flyktighet i penseldrag och en bildvärld som handlar om applicerande av hudkrämer, gurkskivor på ögonlocken, skönhetsprodukter och ett i övrigt bekymmerslöst liv. En målning föreställde två tillbakalutade unga kvinnor med svallande flygande hår bekvämt tillbakalutade i en motorbåt på ett pastellblått vatten. Det vara bara det att båten saknade  förare. Marias bilder som i alla aspekter ligger långt från det manliga bilduttrycket samtidigt som det finns en satirisk, ironisk blinkning.Se mer av hennes grejer här.

(Eftersom det manliga tänket tycks vara mer intresserat av det tekniska, den här bilden gick att rädda genom en procedur endast möjlig tack vare att bilden är en raw-fil. För männen, det finns en märklig skugga på Marias vänstra kind, alltså hennes, som är mycket svår att ta bort alldenstund som den härrör till en liten pigmentförändring.  Bara så ni vet. Och nu fungerar nog länken också.)

Passepartouter, hur gör man?

Förr eller senare vill man publicera sina bilder, rama in dem för sina egna väggars trivsel eller rent av för att ställa ut. Om man vill ha en passepartout runt bilden finns det några knep och tips som kanske kan vara till nytta.
   Fotografier får oftast förutbestämda proportioner beroende på fotopappers traditionella format. Samtidigt har de flesta ramar i handeln standardiserade format. (Man kan så klart slöjda till ramar själv, eller specialbeställa udda format.) När man köper syrafri kartong är sådan som har låg gramvikt i förhållande till tjocklek att föredra. Den har högre bulk och är något lättare att skära i.

Exemplet nedan utgår från en ram med formatet 30x40 centimeter och ett fotografi med måttet 24x30 cm. Stående format alltså, och hur får man nu hålet att hamna rätt. Allt ritande och mätande gör man på passepartoutens tänkta baksida som man  själv får välja. Man börjar med att ta fram den optiska mittpunkten genom att dra en diagonal. Man avsätter bredden på kartongens höjd  sida. Dra sedan den andra diagonalen. Där diagonalerna skär varandra ligger den optiska mittpunkten men flytta mittpunkten till kartongens mittaxel så blir allt rätt. Nu är det lätt att markera ytan på det hål som ska skäras ut. Hålet bör vara någon cm mindre på bägge ledderna så att passepartouten överlappar bilden.
   Lägg märke till att sidorna är lika breda medans underkanten är väsentligt bredare. Och så ska det vara, den så kallade passepartoutregeln. Men, här finns lite utrymme för eget tänkande. Man kan sänka ner "hålet" ett par millimeter  om man tycker att foten blir för bred men inte mer än att huvudet  upplevs som lika brett som sidorna. (Det är tur att synvillorna är på vår sida.)

Så är det dags att skära ut hålet och till det behöver man en vass kniv, en brytbladskniv med 9 mm brett blad passar bra. Köp en av någorlunda hygglig kvalitet. En bra linjal behövs också, aluminiumlinjal gärna med glidskydd på baksidan och så kallad tuschkant. 60 cm lång eller längre. Det finns tunga stållinjaler att köpa men de kostar en vacker slant. En tillräckligt stor skärmatta behövs också. Till nöds kan  man istället använda en boardskiva ("masonite").

Så är det bara att sätta igång. Beroende på om man är höger eller vänsterhänt. Högerhänt börjar på vänsterkanten, lägger linjalen utmed markeringen och trycker försiktigt men bestämt ner spetsen i början på linjen. Håll knivbladet lite vinklat mot linjalen så att snittet blir lite vinklat. Skär sedan med milt men fast tryck hela vägen ner. Musklerna ska ligga på linjalhanden, knivhandens fingrar ska inte vitna. Efter fem sex snitt är man igenom. Släpp inte taget om linjalen under proceduren. Andas lugnt och skär mot kroppen. Ta sedan den andra långsidan  och därefter kortsidorna. Längst ut i hörnen kan man behöva ett rakblad för att försiktigt lossa mittbiten. Om det mot förmodan blir lite fnasigt i skäret tar man ett fint sandpapper och tar några försiktiga drag.

Och så här gör man med ett liggande format. Centrera hålet mot passepartoutens format. Lycka till, och byt knivblad ofta. (Översta bilden redigerad 241001)

Fotohändelse, en fotolördag i huvudstaden.

3+3 fotografer på Galleri Fotografi har nog inte undgått någon av de mer frekventa följarna på FS. Och först som sist, vill ni se bra fotografi i en sammansatt och välfungerande utställning så är ett besök på Hornsgatspuckeln att rekommendera. Trångt, svettigt och massor av folk, som sig bör på ett vernissage, men hoppeligen lite lugnare övriga dagar. Se den om ni har möjlighet.

Och en liten oskarping kan man väl inte låta passera. Tittar på Simon Johanssons bilder på Stockholms Stadsmuseum och där finns det ett och annat som är oskarpt. Nu tänker jag inte jämföra mig med Simon men en och annan oskarping kan man väl få publicera. Är oskärpa rörelse? Eller annorlunda uttryckt, vad berättar oskärpa. Simon Johansson på Stadsmuseet ska ni titta på vid nästa Stockholmsbesök (passa på så länge museer och kultur är överkomliga och en angelägenhet för folkflertalet.)

Godmorgon

Om man vill studera brännvidd och utsnitt kan man undersöka  det enskilda ögat som  ganska väl uppfyller kraven på en camera obscura, en lins, ett mörkt rum, en yta som fångar upp det ljus som linsen bryter (och dessutom en bländare).
Men hur är det med ögats "brännvidd"? Kan man bestämma den? Ett experiment, som är rätt enkelt att utföra är att ta en kamera med zoomobjektiv, sikta mot något och växelvis jämföra det man ser i sökaren och det fria ögat samtidigt som man zoomar in. När man uppfattar att bägge ögonen ser samma sak, samma utsnitt har man hittat ögats brännvidd. Bli inte förvånad om den hamnar runt 80-85 mm.
    Ögat är en mer komplicerad apparat än så. Vi har ett stereoskopiskt seende, vilket kameror mer sällan har. Dessutom är ögats näthinna uppdelat med en liten yta (gula fläcken) i näthinnans mitt med receptorer, tapparna, som uppfattar färg, rörelser. Resten av näthinnan har receptorer som är mer känsliga för ljus men inte för färg, de så kallade stavarna. Så vår bild är sammansatt. Och inte nog med det, de saccadiska ögonrörelserna, de här omärkliga flackande ögonrörelserna gör att vi uppfattar ett större utsnitt, synapparaten skapar så att säga en bild eller utsnitt i efterhand som nog motsvaras ganska väl av en brännvidd runt 35-40 mm, naturligtvis väldigt individuellt. Varför det är så, något att kanske återkomma till. 

( Bild fotograferad med zoomobjektiv, passligt nog på 80mm enligt metadata. Också säsongens sista friluftsbad.)