Utsnitt och rött, närmare bestämt PMS 485C

 En poäng med att använda 35mm ff är att det med en modern sensor finns utrymme för att ändra utsnitt. Brännvidd är som bekant inte samma sak som utsnitt. En brännvidd kan ju tillåta flera olika utsnitt. Det är kanske därför 35mm i fullformat är en så pass bra brännvidd då den så klart medger utsnitt motsvarande 50mm eller mer. Med dagens sensorer och objektiv, och reproduktionsteknik oavsett skärmbild eller utskrift kan man med lätthet åstadkomma en bra bild med 300 procent förstoring. Det är kanske först nu, i en digital verklighet som förstoringsapparaten och beskärningsramen faktiskt får sin förklaring. Det ska mycket till idag för att en bild ska få ett störande korn, eller digitalt uttryckt störande pixlar. Därför är också zoomobjektiven fantastiskt användbara, men kanske inte alltid så roliga, de triggar inte riktigt det kreativa motståndet som fasta gluggar innebär. Om saken förstås.
   (Och det är som alltid fullt tillåtet att känna, och odla en nostalgi inför en analog teknik. Den har svårförklarliga dimensioner som nog  ligger i det intuitiva känslostyrda landskapet.)

Ägare av dyrbara italienska sportbilar, läs Ferrari har lördagsträff  vid Garibaldimonumentet i Rom. Då blir det mycket rött. Speciell röd färg Rosso Corsa, Pantone 485C (där C står för coated). Som definierad cmyk; C0, M84, Y83, K11.

Det är såna tankar som dyker upp i huvudet. Är man lite skadad i tanken kanske.

Och en katt bland hermelinerna. Man skulle kunna tro att det här var lite av öppenhjärtlig fokfest men det fanns väldigt mycket av avspärrningsband. Vi hade heller vare sig tid eller djupare intresse för dessa dyrbarheter. Men fenomenet är ändå lite intressant. Gemenskapen i det dyrbara (där min är aningen dyrare än din, eller?)

Högbystade damer i kombination med exklusiva sportbilar trodde man kanske var förpassat till historien. Så icke. ( Och som gammal fotolärare ville man gärna gripa in; aldrig medljus, sök skugga, välj en brännvidd mer än 50mm ff när du fotograferar människor. Och lite smakfullt kort skärpedjup. Men man griper inte in.)

Tillbaks i den fotografiska vardagen och lite stockholmsutställningar

Efter ett antal dagar ute i Europa med tåg återvänder vi till vardagens lunk. Det innebär också en rätt ospännande fotografisk verklighet. Gräv där du står, jo tack. Nja den fotografiska verkligheten kräver kanske mer exklusivitet, mer ögonbrynshöjande bilder. Det exotiska, det som kräver en viss ansträngning för att riktigt platsa.
   I det flödet finns fotografer som inte minst Ralph Nykvist, en av alla som i sina bilder ofta hittade storheten i det lilla, i det icke exklusiva. Något att lära av.

Men ett besök i huvudstaden och 3+3 fotografers utställning på Galleri Fotografi, Hornsgatspuckeln får inte missas. Mycket fina bilder, inspirerande skulle man kunna säga. Tight hängning men med tydliga avgränsningar mellan utställarna. Se den!
  Och slink in på Stockholms Stadsmuseum och se Kary H. Lasch–Barn i stan. Kary Lasch en mångsidig fotograf, barnbilderna bekräftar det. Daterat? Ja visst. Bra foto ja på det också. (Så har ju stadsmuseet sympatiskt nog fortfarande fri entré.)

Bild för uppmärksamhet: Vad sägs om en färd till den sista vilan i en Maserati begravningsbil. En vanligare modell än man kan tro i italiensk  begravningsentreprenörsverksamhet.

Lite granna mer om gatufoto och om resandet

Vad gäller rikedom och gott om pengar så klår Bologna Rom med ett par hästlängder. Bologna som till för fem-tio år sedan fick vara en halvstor universitetsstad på Poslätten har nu blivit en turistdestination till alla affärsinnehavares stora glädje.

Bologna är rimligt stor för att strosa runt i. Matmarknader ligger alltid på topp i vår värld. En tacksam stad för en gatufotograf kan tyckas.

Från Bologna och hem blir det flyg. Senast vi flög var för sex år sedan, en tvungen enkelresa Paris-Stockholm. Det är ur klimatsynpunkt ok att flyga en enkelresa den här gången. Även om vi föredrar tåg hela vägen. Flygets miljöpåverkan går inte att resonera bort. Det är ju inte bara själva flygningen som är klimatbelastande. Hela infrastrukturen runt flygandet måste räknas in. Och det faktum att för att systemet ska fungera måste det hänga en kärra i luften hela tiden. De förstår nog de flesta som tagit sig till en flygplats och iakttagit den oförblommerade köphysterin i transithallarna. Bara den mängd plastpåsar som genereras...
   Om man åker tåg hamnar man i städernas centrum. Järnvägsstationer ligger märkligt nog alltid i städernas mitt. Att kliva på ett tåg, eller kliva av går som alla vet mycket smidigt. Att debarkera ett flygplan är en betydligt knepigare operation, vet alla som flugit nån gång. Flygplatser ligger sällan centralt. Att flyget sällan är i tid är en annan sak. Det är lite mer ungefär. I tåg kan man röra sig, göra några armhävningar om andan faller på, ta en sväng till bistron om det finns. I en flygkabin sitter man där man sitter. Trångt. I en tågkupé kan man försjunka i det förbiilande landskapet. Resan blir en sak i sig. Åk mer tåg! Det är ett bildmässigt sätt att resa som inbjuder till fotografi.

Upp i bergen

Från Pesaro tar vi oss med buss in i Marche, Italiens antagligen minst kända region. Vi är på väg till Mercatello sul Metauro. en liten stad i bergen. Lite drygt trettonhundra invånare samsas om en huvudgata, två restauranger, en pizzeria, ett litet supermerchati, en järnaffär, ett par caféer, ett konstmuseum, en konsthall och vetskapen om att ett par kilometer bort i Castello di Pieve satt Dante Alighieri , han med den Gudomliga komedien i husarrest några år. 
  Det är ett mycket vackert landskap. Lugnt bortom allfarvägarna. Sista biten åkte vi med skolbussen. Vi bor några nätter  på bed and breakfast hos en mycket trevlig och omtänksam värd.
   Vi har rest med tåg hela vägen från Uppsala central och nu blev det lite buss. Vilket får oss att fundera lite runt fotograferandets infrastruktur. Fotografi och resande går ju som bekant hand i hand. Ingen resa utan en kamera. Vi kommer att forsätta resan med buss och tåg. Inga förseningar. Går som på räls. Ett resande i realtid där själva resan i sig är målet. Återkommer till detta.

Österut och lite Fellinivibbar

Några dagar i Rom styr kosan till vänstra stranden och det adriatiska  havet. En minisemester till en av alla dessa badorter italienarna själv åker till. Porto San Giorgio är ett trevligt ställe så här i lågsäsong.
   Fellini är född i Rimini längre norrut. Nino Rotas ledmotiv till filmen Amarcord dyker så klart upp helt oombett.