Törs man skriva några rader om objektiv...

Det här med objektiv är kanske en lägereld som för tillfället saktar går ner till en liten glöd. Men vackert så, och alltid intressant. Att i stället för maximal skärpa söka efter en andra egenskaper, sånt som oftast kallas objektivens karaktär är en nöjsam sysselsättning, väl medvetet om att det är rätt många parametrar inblandat i detta.
   En annan intressant faktor är den fotografiska bildens format som sällan överensstämmer med måleriet och den föreställande stafflikonstens månghundraåriga historia. Man kan tycka att fotografiet tidigt borde ha hängt på såna oomkullrunkeliga maximer. Få kameror, bortsett från storformatskameror och tingestar som Speed Graphic,  pressfotografernas standardverktyg på den tiden det begav sig, ( få filmer från trettio och fyrtiotalen som på något låter pressen flimra förbi missar att ha en Speed Graphic i rekvisitan) arbetar med format som ligger nära måleriets formatmallar. Format som 4 x 5 eller 5 x 7 är inte legio nuförtiden. Nu är det snarare så att 2x3 alltså småbildsformatet är det som är norm, oklart varför skulle man kunna säga men att en fotograf med initialen HCB finns inblandad i detta. På samma sätt, den faiblesse för det kvadratiska formatet som anses svårbemästrat och följaktligen synnerligen kittlande för den entusiastiske fotografen. I konsthistorien är det kvadratiska formatet ytterst sällsynt. I modernt inredningskonstmåleri betydligt vanligare. En kvadrat är ganska lättplacerad i ett vardagsrum men inbjuder inte direkt till excesser med det gyllene snittet. 
   Men tillbaks till det kvadratiska fotoformatet och kameror som Rolleiflex, Hasselbladare med flera. 6x6, ett rätt praktiskt och ekonomiskt sätt att utnyttja en 120-film. Men idén med formatet är på goda grunder att det genom att beskära bilden kan man med lätthet få fram en liggande eller stående bild. Det kan, eller kunde, röra sig om rätt små beskärningar. Och sällan ser man äktenskapet mellan fotografi och reproduktion, läs tidningsmedia så tydligt som i detta. Att enkelt beskära bilder så att de passar i tidningens grid, rutsystemet som styr en sidas layout och typografi. Stående eller liggande, det gick att plocka ut ur samma negativ. Bra vad? 
   Mycket i vår fotovärld har sitt ursprung i tryck och mediavärlden, saker som vi åkt snålskjuts på, lockats till att tro att det varit sanningar och saker som vi försökt bemästra. (Har jag skrivit och funderat om detta tidigare? Inte helt osannolikt.) Att hålla såna här tankar i huvudet är väl  nåt slags värn mot världens galenskaper. Och nya galenskaper att hantera varje morgon.

(Undersökningen av Nikonobjektiven fortsätter. De analoga, vilken karaktär har de om man räknar bort den analoga teknikens krumsprång. Objektivfavoriter. Vinterns försök med 24mm 2.8 är framkallade. En lite snällare framkallning vore kanske nåt. Men några bilder håller nog för att landa i fotopolymer med tiden, det är i alla fall avsikten och då är lite raspighet inte helt fel. Fomapan 200 D 76. För den som reagerar på en aning vinjettering i bilderna är det inte objektivets fel utan så enkelt som ett felaktigt valt motljusskydd som borde suttit på en 28mm.)

2025-03-20 18:35   alf109

Jag tycker iofs att kvadraten har sin egen skönhet men just att formatet inte bjuder på någon "rörelse" i sig gör kompositionen ganska knepig tycker jag. Att jag ger mig in i dessa objektivdiskussioner handlar, kanske tvärt emot vad det låter, om att jag stör mig på om man framhåller de egna valen som mer rätt eller "vi som förstår" vilket jag ofta uppfattar är undertonen och det oavsett objektiv, kameror eller analogt vs digitalt. Som jag ser det tar man bäst bilder med de prylar och den teknik man själv föredrar oavsett om detta handlar om gammalt, nytt, analogt, digitalt eller något annat. Jag kan också tycka att det blir väl mycket hype över att använda just "mina" prylar som om prylarna i sig skapade bilderna. Jag drar mig till minne en kommentar som jag skriver under på som lät ungefär så här: "Om du skickade ut 1000 pressfotografer för att ta bilder av en speciell händelse skulle Nachtwey och Salgado komma hem med bättre bilder än de andra även om de plåtade med en engångskamera i plast." Givetvis en smula överdrivet, men det sätter fingret på något viktigt, det handlar om att se i första hand, prylarna är alltid sekundära anser jag. Sedan kan vissa tekniker kräva speciella prylar givetvis, men det är en annan sak.
/Affe

Svar från mombasa 2025-03-22 18:25

Kvadraten användes en hel del under nittonhundratalets första decennier. Ryska suprematister, Malevich och andra, men också en del skönandar med antroposofisk eller teosofisk agenda pysslade med sånt. Men det är såklart ett ämne för en hel radda bloggar, som vi nog ska bespara oss.
Undersökningen av mina Nikonprylar är inte vetenskaplig, mer en liten koll på vilka prylar som funkar med vilka. Så har jag lagt märke till att Nikkor 105/2.5 fungerar alldeles utmärkt ihop med en D800. Och lite andra iaktagelser. Men som du skriver, när prylarna blir blodigt allvar får man passa sig. Kameror ska helst ha knapparna på rätt ställen, köpa kamera är som att välja handskar om liknelsen tillåts. Så återstår alltid frågan vad är det man vill uppnå?
/Gunnar S

2025-03-20 19:22   syntax

Jo du... Detta finns det ju mycket att säga om – vilket jag understundom ägnar mig åt... :-)
Jag är nog den som snackar mest om gamla objektiv här på FS – men även den som visar mest bilder. Då får jag väl snacka, tycker jag?
Presenterar jag en gammal glugg, så visar jag för det mesta vad den går för. Som här:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/fotografi-filateli.htm

Eller här:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/min-gamla-juvel-del-2.htm

Den sista länken har du säkert sett tidigare... :-)

När det gäller format, har du helt rätt i att 24x36 är lite underligt i förhållande till tidigare tradition. Vad jag förstår så berodde det valet bara på vad den blivande miniatyrkameran Leica kunde tänks rymma (så mycket som möjlig i yta). Konstruktören Oscar Barnack tyckte sig kunna klämma in dubbla smalfilmsformatet på den perforerade kino-filmen – och då hamnade han på 24x36.

Dom praktiska aspekterna du lägger på formatet 6x6 är tvivelsutan riktiga, men jag tycker nog att det formatet har ett klart egenvärde – även om det kom sent i bildhistorien. Jag försöker (återigen) visa saken i bild:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/storstaden-som-idyll.htm

I slutet har jag en diskussion om just komposition i det kvadratiska formatet.

Svar från mombasa 2025-03-20 22:49

Allt prat om objektiv, kameror med mera, förträfflighet eller tillkortakommanden är bara trevligt, ganska oförargligt och själva livsluften i det som kallas hobby. Må det få fortsätta.
24x36, 2x3 motsvaras inte nånstans i de klassiska måleriformaten vilket inte är ett fel i sig, men värt att uppmärksamma då fotografiet sen barnsben alltid sneglat på den fina akademiska konsten. Format handlar så klart mycket om hur man på bästa sätt utnyttjar den filmremsa, eller vad det nu handlar om, på bästa sätt. Och det är väl där som det kvadratiska 6x6 formatet rullar in. Mycket praktiskt på en tidningsredaktion när man ska knöka in bilder i sidor med en bestämd text. Sen är det så klart möjligt att göra något kreativt av filmformatets möjligheter. Men min poäng är att det ofta var, och är, andra faktorer som avgör. Mediaformatet om det så handlar om en tidnings grid, eller något digitalt.
/Gunnar S

2025-03-21 06:18   Benganbus

Tack för intressant läsning Gunnar!
/B