Tigernästet - Vi hade i alla fall tur med vädret.

Att åka till Bhutan utan att besöka Tigernästet, eller  Taktshang Goemba som det heter, är ungefär som att åka till Paris utan att se Eiffeltornet. Det är liksom ett måste, men ett mycket trevlig måste.

Vi kommer fram till den lilla byn som ligger på 2.640 m.ö.h, där stigen upp till Tigernästet börjar.

Här kan man göra ett ganska viktigt val. Vill man gå hela vägen upp eller vill man passa på att rida. Man kan dessutom välja att rida halvvägs upp, dit där det finns ett litet café med fin utsikt mot klostret, eller rida ända upp där trapporna börjar.

Jag hade aldrig ridit förut och när vår svenska guide skrämde upp oss med att det var farligt att rida där. Hon sa hästarna inte var att lita på och att stigen upp var väldigt brant med stup på sidan, då blev jag väldigt tveksam till att rida. Den bhutanesiska guiden sa att det är ingen fara, så vem skulle jag lita på. Jag tänkte att det får bära eller brista; efter mina fotoperationer som jag inte hunnit få tillbaka min forna kondition efter så skulle jag ha små chanser att orka och hinna upp till det eftertraktade målet.  Jag bestämde mig för att inte vara feg utan jag rider åtminstone halvvägs. Dit kostade det 300 BTN vilket är ungefär 43 Skr. En blygsam summa, men skulle jag klara av att hålla mig kvar på hästen. Hästarna såg snälla ut men vi fick order om att inte fotografera på vägen upp för det kunde skrämma hästarna och då jag fick ledarhästen och den dessutom gick lös och jag dessutom hade fullt upp med att hålla mig fast så bestämde jag mig för att lyda det rådet; så från ritten har jag inga bilder.

Hur det gick? Jo, jag klarade av att hålla mig kvar på hästen. Det var lite knepigt då det var nedförslutning inte lika svårt vid uppförslutning för det kändes naturligare att luta sig fram över hästen än bakåt. Jag var stel och spänd de första metrarna speciellt då jag insåg att hästen skulle gå lös hela vägen upp. Men hästen var trygg och snäll och inte ens när den var fram till vattentrågen för att dricka var det några problem. Fast jag hade ett allvarligt samtal med honom om varför han var tvungen att gå allra längst ut mot klippkanten hela tiden. Var det bara för att visa mig hur modig han var eller för att skrämma sk...n ur oss turister. Så klart fick jag inget svar på det och hästmannen sa att det är bara att blunda, men vem vill blunda då utsikten är så magnifik som den var här, jag tittade åt sidan i stället.

Det här är inte min häst men den poserade så fint så den fick vara med ändå, strax ovanför bakdelen av sadeln så syns klostret.

Det här är min häst. Visst är han fin och ser snäll ut. Att rida var så kul så på stående fot så bestämde jag mig för att rida även till nästa anhalt.

Men först tar jag och hästarna en lite paus. Jag går bort till fiket för att få en första bild av Tigernästet. Det ligger insprängt på en klipphylla 3.120 m.ö.h med tvära stup runt omkring. Det byggdes 1692 runt en grotta
där Guru Rinpoche på 700-talet mediterade i tre år, tre månader, tre dagar och tre timmar under sin färd att sprida buddhismen i Bhutan. Enligt legenden sägs det att Guru Rinpoche ska ha flugit på ryggen av en tiger dit för att försvara Bhutan mot en mäktig demon. Där grottan är byggdes senare ett kloster för att hedra honom och det klostret är Tigernästet.

Här har jag även avslutat den andra delen av min ritt. Kul var det att rida och jag kommer säkert att göra det fler gånger nu när premiärritten är avklarad. Längre än hit kan man inte rida för de trappor som återstår klarar inte hästarna av.

Den 19 april 1998 förstördes  stora delar av klostret i en brand. När det renoverades byggdes det en kabinbana dit upp men efter renoveringen monterades den igen. Frågar man varför den inte fick vara kvar så får man svaret: ”Vägen till Taktshang Goemba är en pilgrimsvandring; det finns inga genvägar. Inte ens om man är turist.”

Här är jag på andra sidan om ravinen och höjdmässigt ovanför klostret, ska just börja ta mig nedför de många trappstegen som leder ner till ett vattenfall och en liten bro där man kan komma över till den andra bergssidan.

Jag ger mig i kast med trapporna. Många trappsteg är det.

Trots att jag gått nedför en bit, så är jag fortfarande ovanför Tigernästet.

När jag stannar för att pusta lite så kan man absolut inte att klaga på utsikten. Den är magnifik.

Jag spanar över till andra sidan av ravinen och ser att Rune, Karin och Leif nästan är framme. Starkt gjort, för de har gått hela vägen upp. Rekordet på att gå upp dit är 55 minuter av en munk. För en vanlig normaltränad person så tar det ungefär två timmar och en kvart.

Vägen är kantad av böneflaggor.

Jag traskar på och avancerar på min väg och kommer ner till vattenfallet.

Går över bron och nu bär det iväg uppför igen. Att gå uppför här på hög höjd är ganska tufft och man får stanna och pusta ganska ofta.

På många ställen utefter vandringen så finns det sådana här små ministupor. Det är någon benrest eller aska från avlidna personer som modellerats till dessa toppiga figurer och sedan ställs ut av pilgrimer.

I en del bergsskrevor är det byggt små hus eller hyddor som används för retreat.

Lite närmare.

På andra sidan ravinen ser jag stigen som jag just har tagit mig nedför och det slår mig att snart måste jag även gå den vägen uppför. Ett kul inslag är parabolen.

Porten upp mot klostret är öppen men ser att det finns ett lås.

Utsikt härifrån är lika fin den och även om jag är lite andfådd i den tunna luften så jag känner mig ganska nöjd att ha lyckat komma fram till klostret.

Dags att vända om och gå ner igen men inte bara ner för nu har jag trapporna upp igen på andra sidan. Pust, det var jobbigt med många pauser för att beskåda utsikten, men upp kom jag.

På en del av vägen upp hade jag sällskap med en bhutanes som inte såg tillnärmelsevis trött ut, men då jag stannade för att vila stannade även han, när jag gick så gick han. Inte förrän jag var uppe på krönet så gick han vidare. Han hade tydligen tagit på sig ansvaret att se till att jag klarade mig upp.

Upp kom jag och nu har jag "bara" stigen ner att klara av. Nedför får man inte rida, det är för brant och farligt.

Så det är bara att ta apostlahästarna och börja nedfärden.

Stigen slingrar sig fram och brant är den verkligen på sina ställen, jag är mycket glad över vandringstaven som jag fått låna.

Vet inte om dessa gubbar har någon symbolisk betydelse eller om de bara är klotter.

Jag möter hästar på väg upp.

Det är även hästar på väg ner och då ska man passa sig för de kommer ofta i full fart så det gäller att hålla undan så man inte blir nedputtad utför stupet. Det dammar rejält.

När jag kommer ner till  det lilla fiket tar jag en paus och vilar knäna lite. Fin utsikt även här.

Det är även lite bättre ljus över klostret nu.

Jag får sällskap av en hund och jag har några kex och frågar om den vill smaka. Ja naturligtvis, svarar den!

Var det gott? Mmmm, har du mer?

En sista blick upp mot berget och nästet innan jag hastar vidare nedåt.

Tillbaka på platsen för första anhalten med hästarna. Där möter jag några indiska killar som frågar mig var jag kommer ifrån. Jag är nog lite trött för jag pekar upp mot klostret och säger att jag kommer därifrån fast det de vill veta är från vilket land jag kommer. När de får veta att det är Sverige så tycker de att det är väldigt många svenskar där. Inte så konstigt vi är ju 22 st. och har de frågat alla så kan det verka som många.

Bredden och framkomligheten på stigen varierar och även lutningen.

Jag träffar på en grupp pilgrimer som slagit sig ner för vila, de vill gärna vara med på bild.

De sitter med fin utsikt mot klostret.

Nästa möte är med några unga munkar som är på väg upp till klostret med förnödenheter. När de ser att jag fotar så vill de gärna se bilden.

Det finns uppmaningar om att vara rädd om  naturen. Det tar 100 år för plast att brytas ner.

Ner ner ner för backen ner! det gäller att se sig för hur man sätter ner fötterna för det är inte någon jämn stig vi går på.

Allt som ska upp till kaféerna och klostret måste bäras upp antingen av människor eller hästar. Här kommer  mer förnödenheter på väg upp.

Nu är jag nästan nere och i en backe så blommar det alldeles blått. Lite för trött i ben och knän för att våga sätta mig ner på huk eller lägga mig ner, kommer väl inte upp igen då, så chansar jag med att lägga ner kamera och ta en bild. funkade ju nästan det också. ;)

Här nere har hästarna släppts lösa på bete. Det är de värda efter att ha burit människor upp till dessa höga höjder.

Nu anar jag slutet på vandringen nedför, där borta väntar bussarna.

På oss väntar en picknick i skogen. Några förväntansfulla anar att det kan bli lite provsmakning och det blev det också. En av rätterna var fläsk och det fläsket såg mer ut som om någon tyckt att det var godast med bara fettranden och svålen på fläsket. Kan säga att det tyckte hundarna var bra.

Disken skötte de även om.

En solig och givande dag är nästan till ända. Vi hoppar in i bussarna igen och nu börjar det regna. Så vi hade tur med vädret. Att gå i den backen i regn och lera hade inte varit kul.

2015-04-27 10:26   alf109

Intressant berättelse och fina bilder.
Du skulle skriva för något resemagasin om du inte redan gör det.
-affe

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2015-04-28 11:49

Tack Alf för din vänliga kommentar!

Svara

2015-04-27 17:06   Lena Holm

Vilken topptur! Starkt gjort tycker jag, i synnerhet som du inte ridit förut, men även klättrandet på hög höjd. Hästarna hade nog inte blivit rädda av en kamera, men man vill nog att de som rider inte ska hålla på med annat när de sitter på hästarna, än att sitta still och följa med. Oerhört att de byggt ett kloster på en sådan plats och även de små husen som ligger så otillgängligt. Makalöst fina bilder blev det också.
Hälsningar Lena

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2015-04-28 11:53

Tack Lena!
Det var också en toppendag även om man blev ganska trött. Trapporna på den höjden tog rejält på flåset och det är även ganska krävande att gå nedför, speciellt då man måste bromsa hela tiden.
Rida var kul och jag gör det gärna igen. Det var nog inte kamerorna i sig som kunde skrämma hästarna utan med de som hade motorzoom som lät och även skramlet från prylarna. Det kändes säkrast att använda händerna till att hålla sig fast.
Håller med att det var en märklig plats att bygga på. men de kanske också gillade avskildheten och utsikten, för den var hissnande.

Svara

2015-04-27 18:13   DanneWest

Härligt inspirerande inlägg med mycket fina bilder på de speciella husen i bergen! Djurbilderna var riktigt bra de också! Med vänlig hälsning Danne

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2015-04-28 11:58

Tack Dan!
Det här var nog resans höjdpunkt i dubbel bemärkelse.
Att få chansen att ta sig upp dit, den trodde jag inte på innan avresan men med hästens hjälp så klarade jag av det.
Hundarna är mycket sociala i det landet.

Svara

2015-04-27 18:46   Mikael Jakobsson

Mäktigt med dessa bergssidor och att man ens fått tanken till att bygga på en sådan plats. Men det finns säkerligen fördelar med det också. Fina bilder...
Ha det gott!

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2015-04-28 12:00

Tack Mikael!
Himalaya är mäktigt, undrar om de blivit högre nu efter jordbävningen.
De har en märklig förmåga att bygga på de mest otillgängliga platser i en del länder.

Svara

2015-04-27 19:10   gertphoto

Mycket fina bilder intressant berättelse Att bygga hus så nära bergkanten Vad skönt att de har diskmaskin Man får vara nykter för att gå ut Ha det skönt : ) // Gert

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2015-04-28 12:25

Tack Gert!
Diskmaskin kan vara bra att ha även om den är fyrbent. Tur att buddhister inte nyttjar alkohol om de ska bo så där.

Svara

2015-04-27 19:10   imse 59

Vilka strapatser du är ute på !
Verkligen en imponerande vandring och ritt !
Och mitt i alltihopa så kom du ihåg att ta en massa fina bilder också :-)
ing-marie

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2015-04-28 12:26

Tack Ing-Marie!
Får väl vara glad att det inte var på den resan jag bröt foten ;)

Svara

2015-04-27 21:17   Ingela Ring

Vilket äventyr du låter oss vara med på...

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2015-04-28 12:26

Tack Ingela för din trevliga kommentar!

Svara

2015-04-27 22:42   blj

En riktig äventyrsdag med strapatser,härliga bilder och fin text.

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2015-04-28 12:26

Tack Bo-Lennart! Det var verkligen en lyckad dag.

Svara

2015-04-28 01:36   Dubbelolle

Du är sanslös, aldrig ridit och så plötsligt upp på en okänd kuse på dom självmordsstigarna, hade jag aldrig gjort, tufft!
Men jag trodde jag skulle få se Tigrar?! Men fina bilder blev det ändå, må så fint, lO

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2015-04-28 12:30

Tack Lars Olov!
Synd att det inte fanns någon tiger där trots namnet, det finns några få i Bhutan, de har snöleopard men de fick vi inte en enda liten skymt av. Inte så konstigt för de är få och väldigt skygga.
Jag hade att välja på att inte komma upp dit eller chansa på att rida och det var dessutom en trevlig ritt, men inget för de höjdrädda eftersom hästarna envisas att gå med bara en cm till godo ut mot stupet. men de går ju där varje dag så de vill väl också få lite äventyr ;)

Svara

2015-04-28 23:46   Gun-Inger Arvidsson

Detta var väl äventyrens äventyr du var med om här.
Så modig du är som vågade allt detta.
Glad du inte hade ont i foten då.
En härlig dags bilder igen.
Sov gott
Gun-Inger

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2015-04-30 09:07

Tack Gun-Inger!
Det var en väldans tur att det inte hände något med foten på den turen, men kanske att det hjälpte till med överansträngningen som sedan ledde till brottet.
Men glad är jag att jag fick uppleva detta. Ett minne jag kommer att återvända till många gånger.

Svara

2015-04-29 10:01   Ewa Kirjavainen

Hisnande miljöer med fina färgklickar, tack för den toppturen! :-)
Ha det gott!

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2015-04-30 09:08

Tack Ewa!
Den toppturen var verkligen toppen.

Svara

2017-11-04 16:56   Inger Blomquist

Fantastiskt. Gjorde samma tur i oktober 2017. Vi hade ocså tur med vädret. Fin berättelse med väldigt fina bilder.

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2017-11-05 09:01

Tack Inger!
Kul att du hittade in till min blogg.
Visst var det en fantastisk tur och så häftigt att få komma upp och se det.
Även om man rider så är det lite tuff promenad den sista biten upp till själva nästet.

Svara